Jag började som bilförsäljare!

Antikrundans expert Jan Ribbhagen är barnsligt förtjust i den här dyrbara tyska silverdryckeskannan från 1670-talets Hamburg.
Priset är 430 000 kr.

Det glimmar av silverföremål på hyllorna i antikaffären Kurt Ribbhagen, som ligger ett stenkast från Stureplan i Stockholm. Här arbetar bröderna Jan och Hans Ribbhagen tillsammans med sina anställda.

Jan är en av de entusiastiska antikexperterna i SVT:s Antikrundan, och har lärt svenska folket mycket om gamla silversaker under de 19 år han varit med.

Han visar upp en fantastisk silverkanna.
– Bara att få röra vid den här kannan är en upplevelse, säger han. Den är gjord i Hamburg på 1670-talet och på locket avbildas en backanal, en rit till guden Bacchus ära. Titta och njut av dessa skickligt ciselerade figurer som verkligen lever. Mästaren var både konstnär och ciselör!

Varför började du intresserade dig för antika saker?
– Jag började faktiskt som bilförsäljare! Det höll jag på med från 1970 fram till 1978 och det var den bästa försäljarskola jag kunde få.

– Så sökte jag nytt jobb och min bror tyckte att jag skulle börja på familjeföretaget, fastän jag inte kunde något om silver och juveler! En antikhandlare från utlandet, som ville handla med mig, tände emellertid en gnista hos mig.

– I övrigt är jag mest självlärd. Genom mina bröder Björn och Hans fick jag ett tekniskt kunnande, då de – liksom pappa – är utbildade guldsmeder. Du ser alla böcker som finns här omkring mig på kontoret, där letar jag kunskap. Pappas bibliotek har jag också plöjt igenom. 

– Pappa dog 1982 så jag hann inte jobba så länge med honom. När jag började i firman hade vi två affärer och då var jag butiksbiträde i den ena. Sedan 1982 har vi bara en affär.

Hur kom du med i Antikrundan?
– Först var jag med i ett caféprogram i TV i samband med en mässa, då jag skulle ha med mig två grejer och hade tre minuter på mig. Det gick bra och jag höll låda i 12 minuter! Sedan kom jag med i Gomorron Sverige hos Jesper Aspegren. I den allra första omgången av Antikrundan fanns jag inte med, men Bo Knutsson ville ha mig med till nästa omgång. Så jag fick åka till Malmö för provinspelning. På den här tiden höll jag även på med klockor. Efter några program kände jag att det ämnet var övermäktigt för mig, så jag rekommenderade Bertil Svensson, och så blev det.

Så här är du van vid att se Jan Ribbhagen, när han undersöker silverföremål. Här håller han i en vacker så kallad blöjtång från 1800-talet. Värdet är drygt 10 000 kr.

Berätta om några särskilda minnen från Antikrundan!
– Oftast är det inte så fantastiska saker som folk kommer med. Mest överraskande var nog en dam som kom med en hel korg med nysilver. De hade inget vidare värde, men så trillade det ut en sked. Jag såg på långt håll att den var speciell och jag tänkte att vi kan göra ett nysilverinslag. När det var dags för inspelning satt det en man framför mig och kameran, damen ville inte vara med i TV. Jag visade hennes mer eller mindre värdelösa nysilversaker och sa: “Men den här skeden är ett undantag och värd 40 000 kr!” Bakom mannen stod damen och tappade hakan. Det var en rysare.

– I början av Antikrundan fick vi inte ta med inslag när folk blev ledsna av värderingen. Numer har man ändrat det. En gång gick jag ut hårt: “Här sitter vi runt en kvarts miljon” sa jag och beskrev skålen med locket som jag hade framför mig. Så frågade jag ägaren om han kände till mer om pjäsen. Han sa att locket var reparerat. Jag tog av locket och berättade att det var helt nyrenoverat. Då blir det bara halva priset! Det var för mycket för sändningsledningen, men mannen tog det bra.

Vilket är det finaste du hittat under turnéerna?
– Det mest exklusiva jag sett var ett hänge i form av en harpa, som en besökare kom med till en inspelningen i Sundsvall. Smycket var emaljerat och gjort i guld, från tiden 1790–1810. Det var en klocka och den spelade om man tryckte på den. Smycket höll internationell klass och värdet låg på cirka 100 000–200 000 kr.

Hur orkar du gå igenom allt som folk har med sig i proppfulla kassar?
– Det är mitt jobb. Ofta får jag sortera korgar inför bodelningar eller bouppteckningar. På vissa auktioner ställs allt så ordentligt, men ibland får jag leta igenom bråte och då gäller det att vara skarpögd!

Till vardags arbetar Jan tillsammans med sin bror Hans och åtta anställda i firman som deras far Kurt Ribbhagen startade i början på 1940-talet i centrala Stockholm.

Vad är det roligaste med Antikrundan för dig?
– Jag är privilegierad eftersom jag gillar mitt jobb. Hobby och arbete går ihop. Det kan inte bli bättre. I de flesta andra jobb upprepar man saker, men här är det nästan alltid nya grejer jag möter. Vi får forska fram uppgifter och genom åren har jag fått ett speciellt öga för stämplar från olika länder, stilar och sådant som är eftertraktat.

– Vissa av Antikrundans experter har jag känt sedan länge. Alla är “dårar” på sitt område. När vi åker runt i Sverige, så försvinner de in i antikvitetsaffärer och loppisar. Vi besöker muséer och har jättetrevligt.

Gillar du gammalt eller nytt?
–  Jag är konservativ, och tycker bara om gammalt eftersom jag älskar hantverk. Jag ser ofta att det som är nytillverkat har en erbarmlig kvalitet.

– Krusidulliga saker passar i slott, inte i min lilla lägenhet. Jag har en del trevliga saker, men det får inte vara för dyrt. Ibland önskar jag att jag kunde behålla vissa saker från butiken, men så mycket pengar har jag inte.

 

Har du några andra intressen?
– Som gammal bilförsäljare gillar jag bilar!

– Båtar är en annan hobby. Ända sedan jag föddes har min familj seglat och mina föräldrar hade sommarhus på Västkusten. Vår familj var sällan hemma på helgerna i Stockholm, utan vi seglade vid Rastaholmen i Mälaren. En äldre bror var förolympier, pappa hade fyra SM. När jag kunde simma ut till piren i hamnen fick jag vara med i båten. Då var jag 5–6 år. Idag har jag segelbåt, motorbåt och ett par kanoter, så båtlivet fortsätter jag med.