När Guds ljus genomstrålade mig upptäckte jag att det var väldigt dammigt
Och Gud sade: “Du behöver inte förstå”
Han älskade mig, trots att jag varken duschat eller sminkat mig
Det är absurt att man ska behöva bli “tokig” för att möta Gud
Trots cellgiftsbehandlingar och utmätt tid är Ingela Agardh lugn, stark och ödmjuk.
– Jag tror inte att Gud testar oss genom lidande, tvärtom är Guds kärlek en hjälp i lidandet.
Ingela Agardh hade sitt mjukaste nattlinne på sig den vårkväll för nio år sedan, då Gud kom på sitt första besök. Plagget var slitet och lite söndrigt, men sådant bekymrar inte Vår Herre. Däremot ser han en trasig själ.
Den som sökte honom var en Ingela Agardh långt från tv-kameror och kändisflärd, en förtvivlad kvinna, fånge i en depression som fått henne att helt tappa tron på livet. Hon ansåg att hon inte dög, varken som mamma, maka, vän eller arbetskamrat. Det enda hon kunde var ju det hon förmedlade med sitt huvud och sin intelligens. Nu hade hon förlorat det med. Vad fanns då kvar?
I sin förtvivlan läste hon Bibeln och Nya testamentet. Hon var fylld av både frågor och tvivel.
Och hon var fullständigt oförberedd när svaret kom. “Du behöver inte förstå”. Rösten som fyllde henne var så självklar, att hon aldrig tvekade över vem som förmedlade orden. Gud flyttade in helt ljudlöst. Han ställde inga krav. Och han accepterade Ingela precis som hon var.
– Det var en sådan lättnad detta att inte behöva begripa, säger Ingela Agardh, 59. Jag behövde bara tro. Det lyfte en stor börda från mina axlar. Det, och att jag inte behövde göra mig till, Gud förväntade sig inte att jag skulle vara någon annan än Ingela. Han älskade mig där och då, trots att jag varken duschat eller sminkat mig.
Behövde depressionen
I 50 år hade hon sökt. Sökt något, hon visste inte riktigt vad. Kanske trygghet. Kanske glädje. Eller Gud? Men han verkade inte vilja veta av henne, kanske fanns han inte…
Så blev hon frälst. Efteråt visste hon att det var just detta hon sökt i så många år, lättnaden i att lämna tunga beslut och oro i någon annans händer. Och det skedde när hon var som mest skyddslös.
– Det är ju absurt att man ska behöva bli “tokig” för att möta Gud, säger Ingela med ett litet leende. Men jag behövde depressionen, jag behövde tappa mitt förnuft och totalt släppa mitt gamla liv, för att hitta ett som var nytt och bättre.
Ingela Agardh berättar med värme om den stora händelsen i sitt liv. Orden känns otillräckliga när hon ska beskriva hur viktigt detta varit för henne. Och hon förstår alla som inte kan ta det till sig.
Som dottern Lotta, envis ateist. Eller maken Veijo som är andlig men inte troende. Och kollegorna i TV-huset, de som när hon återvände till efter depressionen, antingen skrattade åt hennes berättelse eller viftade bort den med orden “ja, du har ju alltid varit lite konstig”.
Ingela vet själv vad hon tror, det räcker gott.
– Jag har upplevt att Gud varit mycket nära vid fyra olika tillfällen, säger hon. Hur ska jag då kunna tvivla på att han finns?
Tron har fått henne att känna sig bekväm. Hon menar att hon är mycket mer Ingela idag än hon varit tidigare. Hon har landat i sig själv, är trygg i sin person.
Ingela och maken Veijo, idag 70 år, De bor utanför Malmköping, deras elfte boende på 26 år. “Vi har flyttat var tredje år, det är en bra ersättning för semester. Och så är det gräsligt kul att titta på nya hus”, säger Ingela. Bilden är tagen vid ett tidigare tillfälle.
– Utåt sett är jag väl densamma som tidigare, jag svär, frossar och tycker om att resonera, säger hon. Men inom mig har det skett stora förändringar. Jag är mycket mer mån om dem som står mig nära och visar större omsorg om andra.
– Jag har inte heller så bråttom längre, jag kan luta mig tillbaka istället för att hela tiden ta ett steg till. Och jag har blivit ödmjuk.
Det sista tillägger hon med eftertryck. I hela sitt liv har Ingela Agardh varit en självupptagen kvinna. Hennes man sa en gång: “Ingela, det är inte vetenskapligt bevisat, men det är möjligt att du inte är centrum i universum”.
– Den kritiken visste var den tog, säger Ingela. Men nu när jag blivit kristen vet jag att jag visst är centrum i Universum. Men det är alla andra också! Det är en väldig skillnad. Idag tar jag mig själv – och alla andra – på allvar.
I mars kom hennes första – och enda – bok, “Den största nyheten”. Hon vill inte kalla sig författare, men är nöjd med att kunna säga att hon har en förläggare. Och att boken sålde slut i förstaupplagan redan efter någon vecka.
– Det gjorde mig både förvånad och stolt, säger hon.
I boken berättar hon öppenhjärtigt om hur hon blev kristen, hur hon äntligen fick besked om att Gud finns – den största nyheten. Men boken ger mer än så. Ingela delar på ett modigt och ärligt sätt med sig av maken Veijos alkoholism och hans livshotande sjukdom, dottern som mobbades och valde maten som tröst. Hon berättar om sin egen uppväxt som en udda fågel, pojkflickan som svek genom att vägra bli den koketta dotter hennes mamma drömde om.
Och hon berättar om cancern. Sjukdomen som drabbat familjens kvinnor i tre generationer. Den tog hennes mormors liv, sedan mamma Gunnels. Nu står Ingela på tur.
Lever i dödsskugga
Den här vårdagen när himlen är klarblå och fåglarna sjunger i parken utanför Yxtaholms slott, nära Flen, ser Ingela otroligt fräsch ut när hon poserar framför fotografen. Hon är 59 år ung och den Ingela Agard vi älskade att möta i TV-rutan på 80-och 90-talen.
Men hon lever i dödens skugga. I hennes kropp bor en cancer som inte går att bota. Sitt ena bröst har hon tvingats operera bort, idag har cancern spritt sig till buken och bukhålan och endast regelbundna behandlingar med cellgift håller den i schack. Kanske ett år, kanske två…
Ingela är realist, hon vet att hon troligtvis inte har lång tid kvar att leva. Men hon är inte rädd. Tvärtom känner hon sig nöjd och det fyller henne med förvåning.
– Jag älskar ju blommorna som slår ut på våren, jag tycker det är underbart att höra fågelsången. Lyckan är stor. Ändå står jag nöjd vid livs ände, jag känner frid, säger hon.
– Men jag har ju all anledning att vara nöjd med mitt liv. Jag har karriären bakom mig, jag och min man Veijo håller fortfarande ihop, vi har vår dotter Lotta, 23, som älskar oss. Och jag har fått uppleva lyckan i att äntligen vara tillfreds med den person jag är. Jag, som i hela mitt liv längtat efter att vara lite smalare, lite mer framgångsrik, lite duktigare… Nu har jag släppt hela idiotin med att hålla en fasad utåt. Jag har kastat bort den bördan. Kanske är det därför jag känner mig färdig.
Tvivel finns
Sedan år 2000 är Ingela sin egen arbetsgivare. Idag använder hon 50 procent av arbetstiden till att vara “programledare” när företag ordnar konferenser med inbjudna talare. Ingelas roll är att få knyta ihop programmet med en lagom dos av allvar och skratt.
Den andra halvan av arbetstiden reser hon runt till olika församlingar och talar om sin nyfunna tro.
– Det kommer mycket folk för att lyssna på TV-kändisen Ingela Agardh, säger hon. Jag trivs med att berätta om mina möten med Gud och att jag lärt mig att vi har rätt att misslyckas som människor.
Ingela har bildat en förening där hon är enda medlemmen, “De halvmisslyckades förening”. Där kan man vara vacker och ful, smart och korkad, frisk och sjuk – på samma gång. Det hon vill förmedla är att vi måste acceptera att vi lyckas ibland, och misslyckas ibland.
Men att bli frälst var inte okomplicerat för Ingela. Efter första mötet med Gud följde en förvirrad tid. Självklart fanns tvivel – skulle det här tillståndet gå över? Var kanske alltsammans inbillning hos en deprimerad, medelålders, lätt förvirrad kvinna?
Men rösten Ingela hört säga de förlösande orden: “Du behöver inte förstå” hade sådan pondus, högst vänlig men fylld med sådan myndighet, att den inte gav utrymme för tvekan.
Känslan att Gud älskade Ingela precis som hon var, födde tanken: Hade någon någonsin gjort det förut? Om inte, kanske det var hennes eget fel…
– Ett år efter att jag blivit kristen biktade jag mig för att göra upp med mitt gamla liv, säger Ingela. Jag hade fått kontakt med en präst i St:a Katarinastiftelsen i Stockholm, där jag varit och föreläst. Det blev starten till en stark vänskap.
Ingela kände att hon behövde få förlåtelse för alla fel hon gjort. Alla människor hon kvävt eller trampat på, i sin egen ambition att komma framåt.
– När Guds ljus genomstrålade hela mig – upptäckte jag att det var väldigt dammigt, säger Ingela.
Bikten var ett samtal där Ingela gjorde upp med det som legat henne mest till last, allt hon bar på och behövde frigöra sig ifrån.
– Efteråt gick jag hem och funderade, sedan följdes samtalet upp av en liten gudstjänst med bara prästen och mig. Hon sa: “Gud har förlåtit dig”, vi tog nattvarden och sedan var det över.
– Att möta Gud är att var förälskad på ett sätt som varar. Och man måste vara beredd att förändra sitt liv.
Hon återvänder till ödmjukheten som kom med frälsningen. Och gör ett bokslut över sitt liv.
– Ödmjukhet handlar om att se sig själv i ögonen och upptäcka hur mycket dumma saker man gjort, säger hon. Och jag har varit så korkad, gjort, sagt och tänkt så mycket som varit fel.
– Lotta var bara ett halvår när jag gick tillbaka till jobbet och lät Veijo ta hand om henne. Min dotter fick själv lösa problemen med sin övervikt som följde av mobbingen. Det var hon, ensam, som hanterade den jobbiga relationen till skolkamraterna. Veijo i sin tur hanterade sin alkoholism och blev nykter. Han har hållit ihop hemmet. Allt medan jag gjorde karriär. För att försörja familjen, visst – men kanske främst för att få känna mig lyckad som person.
– Det är ett Herrens under att kärleken gått att bevara i vår familj, med tre starka inividualister. Det har varit mycket bråk, men vi har älskat varandra.
Blir bönhörd
Ingela vet att hon är lättare att leva med idag.
– Min dotter säger att det är jättestor skillnad nu jämfört med tiden innan jag blev frälst, säger Ingela. Hon tycker det är lättare att var med mig nu. Så även om hon inte tror på Gud, är hon väldigt glad för min skull.
Ingela tar en dag i sänder. Hon jobbar så mycket hon orkar. Varje vecka får hon cellgift mot sin cancer. Ibland mår hon bra, känner sig nästan frisk. Ibland fylls hon av en stor trötthet.
Men hon har lärt sig släppa kontrollen, hon vet nu att hon inte behöver dirigera allt. Hon behöver bara leva.
Hon har också lärt sig att man inte behöver vara älskad av alla. Idag är hon fullt nöjd med att ha maken Veijos och dottern Lottas kärlek och en riktigt nära vän i sin familjepräst.
– Tron är underbar när den fungerar i vardagen, säger Ingela. Jag har regelbundna samtal med Gud. Jag har bett om stort och smått och ofta har jag blivit bönhörd.
– Det finns säkert de som tycker det är konstigt att jag kan tro, jag som drabbats hårt av sjukdom. Men jag tror inte att Gud testar oss genom lidande, tvärtom är Guds kärlek en hjälp i lidandet.
– Numera är min bön enkel, jag ber Gud att jag ska få dö med värdighet.
