Jag vägrade hjälpa min son – det räddade hans liv!

Gunilla Persson, 64 år, är sedan 25 år aktiv i FMN, föräldraföreningen mot narkotika, och berättar öppet om sin sons tidigare missbruk.

När Gunilla Persson var 29 år hade hon redan gått igenom mer än vad de flesta gör under en livstid. Hon hade lämnat sin trygga familj i Norrland för ett självständigt liv i Stockholm. Hon hade upplevt den stora pirrande kärleken, gift sig, satt bo och skaffat två små barn.
 
På ytan levde hon i en kärnfamiljsidyll. Vad ingen visste var att hon även hade sett hur alkohol förändrade den stora kärleken till ett ursinnigt monster som slog, slog och slog, tills kraften tog slut. Ett monster som försökte bända upp hennes händer när hon, i ett försök att fly, hängde från balkongräcket till andra våningen. “Du har ju lett åt en annan karl, jag såg det själv!”
 
Hon visste också hur det kändes att varje natt sova med hemmets alla knivar, saxar och vassa föremål under kudden. Liksom hon hade upplevt känslan av att få en gevärspipa riktad mot huvudet när hon var gravid och höll sitt äldsta barn i famnen.
 
För den som orkade lyssna kunde hon i detalj berätta hur det kändes att i gryningen – då maken äntligen somnat – fly ut genom dörren till friheten med det dyrbaraste hon ägde, en 8-månaders bebis i en shoppingkasse och en 2-åring under armen. Ensam, rädd, men med en okuvlig vilja att överleva.
 
Allt detta och inte ens 30 fyllda. Fanns det något Gunilla önskade för sitt fortsatta liv var det lite lugn. Och ro.
– Jag vågade inte berätta för mina föräldrar hur jag hade det, säger Gunilla, idag 64 år, när vi träffar henne utanför jobbet i Sundbyberg en varm sommarkväll. Det hade varit så förnedrande, eftersom jag hade sagt att jag skulle klara mig själv.

– I en månad bodde jag på hotell medan jag sökte lägenhet. Jag jobbade på ett kontor och hade barnen hos dagmamma. Min make hamnade på psyket på Karolinska och när jag begärde medling för att få skilsmässa tyckte läkaren att jag var hemsk mot honom!

Aldrig mer en man, tänkte Gunilla, som såg fram emot ett nytt liv som självförsörjande mamma åt sonen Mikael och dottern Eva. Det skulle ta tid innan hon vågade lita på män igen. – Men nya vänner är ju inte fel, tänkte jag, så jag och min syster, som också var nyskild, satte in varsin annons i Hemmets Journal. Min signatur var “Temperamentsfull”, skrattar Gunilla. Och jag fick massor av svar! Startade om Så kom det sig att hon träffade mannen som skulle bli make nummer två, änklingen och fyrabarnspappan Janne.

Mikael gick snabbt från att vara en glad liten kille till en kriminellt belastad knarkare.

Tillsammans beslutade de sig för att starta om på nytt, skapa en egen familj och leva så långt från exmakens hot som möjligt. Gunilla ler när hon beskriver känslan av frid som kom över henne när hon första gången kom till det stora gula huset på landet.

– Det gick en grusväg upp till stora vägen, vi hade trädgårdsland, träd, buskar och en kohage. Här skulle vi bo och här skulle barnen få gå i skola. Svärföräldrarna bodde runt knuten och det var så tyst, tryggt och lugnt! Nu ska det väl inte hända något mer, tänkte jag…
 
Med lättnad såg hon hur sonen och dottern fann sig tillrätta med sina nya syskon, hur de njöt av en mamma som inte längre behövde vara på sin vakt. De var lyckliga!
 
Exmakens hot berörde henne inte längre och när Gunilla och Janne kort därefter fick ett gemensamt barn kändes de tidiga oroliga åren som ett avlägset minne. Kanske var det därför ingen anade att den då 12-årige Mikael, som alltid varit ett oroligt barn, var på väg att glida dem ur händerna. Gunilla skakar på huvudet när hon minns hur det började.
– En dag fick jag åka hem från jobbet för att Mikael hade blivit magsjuk. Långt senare fick vi veta att han hade druckit ofärdigt vin – ja, vi tillverkade hemma eftersom vi hade 59 fruktträd på tomten. Han var då 12 år!
 
Precis som sin far var Mikael den som ofta stod i centrum, skojade och berättade historier. Vad ingen visste var att han behövde alkohol i kroppen för att tordas vara den han ville.
– Han var orolig, rastlös och skrek jämt som barn, berättar Gunilla. Det visade sig senare att han hade adhd. Mikael var en av de första i Sverige att få diagnosen. Att dricka alkohol blev ett sätt för honom att “självmedicinera” bort problemet. Han har sagt till mig att han blev alkoholist redan som 15-åring.
 
Tonårssonen började stanna ute allt längre på kvällarna och Gunilla började ana oråd. Hennes oro möttes dock av trotsiga svar och de övriga syskonen skyddade sin storebror. Det trygga livet på landet var på väg att raseras. Och när ett av barnen fick astma och familjen tvingades att flytta in till stan föll det sista av idyllen ihop.
 
För en rastlös tonåring var staden som ett dukat bord av frestelser. Varför sitta i ett sövande klassrum när man kan umgås med de tuffa, bekymmerslösa människorna på torget?

– Mikael hade sett ett gäng pundare och tjatade sig till att få prova amfetamin, eftersom han tyckte att de såg ut att må så bra. Till slut gav de med sig och han har berättat att hans förs­ta känsla av drogen var: “Det här ska jag aldrig sluta med!” Och det var allt eller inget som gällde, vilket är vanligt hos människor med adhd.

Blev ett vrak

Inom loppet av ett år förvandlades sonen till ett magert, knarkande vrak. Gunilla såg familjens hem plundras på TV, video, guldsmycken – allt han kunde komma över för att få pengar till knark.
 Allt handlade om Mikael. Var höll han hus? Hur mådde han? Var han överhuvudtaget vid liv? Många var de morgnar då Gunilla grät för sig själv i duschen. De enda gånger han sökte upp sin mor var när ruset klingade av och övergick i ångest.

– Då var han helt psykotisk och trodde att hans blodådror skulle sprängas. “Hör du inte hur det knakar, mamma?”, sa han. Han tappade verklighetsuppfattningen och vågade inte längre svälja mat, eftersom han trodde att han åt upp sina egna inälvor. Han blev även rädd för människor och tolkade alla rörelser som riktade mot honom. Om jag strök mig över håret betydde det att han var tokig. Om jag tog mig på näsan var det för att hans hjärna skulle rinna ut…
 
Familjen stod maktlös inför den fiende som hade tagit deras son och bror till fånga. Minsta ljud eller hastiga rörelse kunde sätta Mikael ur spel och hemmet blev minerad mark.
– Till och med vår hund tog hänsyn till min son. När Mikael skulle tända av tålde han inte ljudet av hundens klor mot golvet. Så när hunden skulle ta sig till matskålen i köket “simmade” han på golvet för att inte störa Mikael…
 
Gunilla tystnar och plockar fram en barndomsbild av sonen från tiden på landet. Lugnet före stormen. Ett glatt, öppet ansikte utan spår av den ångest som kom att prägla hans tonår.
– Jag kontaktade socialförvaltningen för att få honom tvångsomhändertagen. Han var på tvångsbehandling tolv gånger och socialen trodde inte att han skulle överleva.
– När man mister ett barn till missbruk är det som om barnet dör. Det är så förnedrande för barnet att man nästan hoppas att han eller hon ska somna in. För med någon som dör får du ju ett avslut – med en missbrukare går det upp och ner oavbrutet. Men jag gav aldrig upp hoppet!

Fick nog

Varje dag vaknade Gunilla med hopp om att allt skulle förändras, att hennes ord äntligen skulle nå fram till Mikael. Samtidigt – vad var det för mening med att hjälpa om den behövande inte ville bli hjälpt?
 En kall och regnig dag i mars fattade Gunilla ett beslut. Nu hade hon fått nog! Det hade ringt på dörren på eftermiddagen och när hon öppnade stod sonen där i strumplästen, regnvåt, frusen och hungrig. Kunde han få en limpsmörgås, han hade inte ätit på två dagar?
– Då sa jag nej! Sedan stängde jag dörren och sjönk ihop i gråt på andra sidan. Mikael sparkade på dörren och skrek. Jag tänkte, måtte han göra något dumt så att polisen plockar in honom. Han var ju hemlös.
 
Hon var hans mor, hon hade sagt ifrån, men hon hade inte övergett honom.
– Absolut inte! Jag stängde bara dörren till fortsatt missbruk. Jag visste ju att det fanns behandling att få.
 Gunilla minns hur hon plötsligt fick en tanke. Under alla år som missbrukare hade Mikael sålt allt han kom över – utom sin barndomsbibel från söndagsskolan. Det trettonde och slutgiltiga behandlingshemmet kom därför att bli ett kristet sådant. Mikael accepterade erbjudandet och fick äntligen ro att vilja förändra sitt liv.

– Han blev både nykter och rökfri på det kristna hemmet. Där fanns inga stängsel eller låsta dörrar, men han hade en ständig följeslagare ändå.
 Efter många år av hopp och förtvivlan, skulle de nu äntligen få leva i lugn och ro?

– Dessvärre började även min styvson Fredrik att knarka, berättar Gunilla. Liksom med Mikael gav vi honom ett ultimatum – drogerna eller familjen. Det tog ett tag, men han lyckades också bli nykter. På ett sätt var det nästan skönt att det var ett barn från varje förälder, det balanserade skuldbördan.
 
Gunilla sveper om sig sin vita kavaj i skydd mot den kalla kvällsvinden. Hennes berättelse väcker starka känslor och inte sällan får hon frågan hur hon har orkat. Och hur hanterar man oron att en missbrukare ska falla tillbaka?

Inte ta emot löften

– Jag har lärt mig att inte ta emot löften. De ska inte lova för min skull utan för sin egen. Jag har inte längre ångest över att de ska börja knarka igen. Det är inte jag som ska ta konsekvenserna av deras liv.
– Jag vet också att det är viktigt att jag mår bra själv och att jag finns till för mina andra barn. De kom i kläm under de år som bröderna knarkade.
 På samma sätt vägrar Gunilla att se de tuffa åren som förlorade. Sedan 25 år tillbaka arbetar hon inom FMN, föräldraföreningen mot narkotika, ett arbete där hon dagligen gör nytta och skänker hopp.
– En sak är säker, mina två pojkar har gett mig något väldigt fint – ödmjukhet. Jag tror på människor och skulle aldrig vilja vara utan mina erfarenheter!

FOTNOT: Namnen på Gunillas barn är fingerade.