Förenade av en stor kärlek och av att vara varandras bästa vänner.
– Vi har inga barn. Jag vet inte om det är så för alla barnlösa par, men för Gunnar och mig innebar det att vi i stor utsträckning levde för varandra och liksom växte ihop, säger Anna.
Vi hade många gemensamma intressen, släktforskning tog till exempel under en period en stor del av vår lediga tid. Ja, och så delade vi kärleken till böcker, kunde ligga sida vid sida till långt in på nätterna när vi egentligen borde sova och bara läsa. Och sedan måste vi förstås diskutera det vi hade läst och då blev klockan plötsligt ännu mer…
De långa stunderna av total gemenskap kunde också innebära timmar vid köksbordet över var sitt korsord.
– Gunnar visste precis vilket jag tyckte bäst om och sparade det alltid till mig, säger Anna. Fast sen hjälptes vi förstås åt.
Skrev 2 000 brev
Under de många yrkesverksamma åren såg vardagen lite annorlunda ut än för många andra. Gunnar var sjöbefäl och tillbringade månader i sträck på sjön. Då ägnade sig Anna åt sitt arbete, umgänge med väninnor – och brevskrivande. Gunnar skrev lika flitigt och över 2000 brev finns nu sparade hemma i villan. Brev om vardagen i en svensk småstad – och om livet ute till sjöss på andra sidan jordklotet. Om längtan efter varandra och om hur lång tid det var kvar innan man skulle få ses nästa gång.
– När Gunnar sedan kom hem och var ledig en lång period i sträck hade vi desto mer tid för varandra.
Än mer blev det förstås under de första efterlängtade åren efter pensionen.
– Vi hade inte tråkigt en minut! Vi har alltid haft så mycket att tala om och alltid pratat om vår kärlek, hur mycket vi betyder för varandra.
Och visst lever den än, kärleken. Den suddas inte ut så lätt, inte efter nästan ett halvsekel av lycka. Men för två år sedan förändrades allt när Gunnar drabbades av en stroke.
Gunnar levde sunt
– Den kom som en blixt från klar himmel, säger Anna. Det var svårt att förstå att just Gunnar skulle drabbas, han som alltid levt ett hälsosamt liv, hållit sig smärt och i form. Han hade inget högt blodtryck, som ju lär vara en stor riskfaktor. Det var ofattbart.
Ofattbara var också konsekvenserna. Det var en helt annan Gunnar som kom hem efter sin sjukhusvistelse. Han var förlamad i ena sidan och därmed rullstolsburen, hade fått stora svårigheter att både läsa och skriva – och han var personlighetsförändrad.
– Det där med personligheten är på sätt och vis det allra svåraste, säger Anna.
Vardagen som var lätt, ljus och rolig har blivit tung och inte minst inrutad.
– Vi har alltid rått oss själva. Nu kommer hemtjänstpersonalen varje morgon klockan halv åtta för att hjälpa Gunnar upp. Sen återkommer de klockan ett för att hjälpa honom i säng till den nödvändiga eftermiddagsvilan och över huvud taget styrs hela livet av ett schema.
– Jag är låst nästan varje stund av dagen, för Gunnar behöver inte bara hjälp med det mesta, han vill också ha mig i sin närhet, han blir orolig annars. Att köra hemifrån för att uträtta nödvändiga ärenden, gå till frissan, fotvård eller egna läkarbesök leder alltid till stora bekymmer. Jag vet aldrig vad son kan hända därhemma!
Ofriheten är en stor kontrast till alla de yrkesverksamma åren när Anna i långa perioder bestämde själv över sin tid.
Tungt beslut
När hon får den direkta frågan om hur det står till med hennes egen hälsa visar det sig att hon har flera allvarliga sjukdomar; hon är reumatiker, har en kronisk cancersjukdom och hjärtsvikt.
Anna har alltså hjälp av hemtjänsten med det som kräver de riktigt tunga lyft som hon inte har krafter till. Hon har också avlastning en vecka i månaden när Gunnar åker iväg till ett korttidsboende, men det är tack vare Ruth som Gunnar kan bo hemma det allra mesta av sin tid. När han är hemma går varje vaken timme åt att ta hand om allt som han behöver hjälp med, och inte minst allt det som rör vårt hus och hem.
Att låta Gunnar på heltid bo på en vårdinrättning är inget alternativ.
– Nej, absolut inte! Det var ett stort och tungt beslut detta att varje månad liksom skicka iväg honom hemifrån och det skulle jag helst velat slippa. Det känns alltid lika svårt.
– Gunnar vantrivs och själv känner jag ständigt dåligt samvete. Jag känner mig egoistisk, men vet samtidigt att jag måste spara mig.
– Jag glömmer aldrig hur han sa en gång när han skulle iväg och tittade allvarligt på mig. “Jag trodde att jag hade upplevt nog med att ta avsked i mitt liv till sjöss och skulle slippa att tvingas uppleva det som gammal” sa han.
– De orden kommer upp i mitt huvud varje gång han åker iväg och de gör ont att tänka på.
Inget ekonomiskt stöd
Anna får ingen ekonomisk ersättning för att hon tar hand om en stor del av omvårdnaden av sin man och gör det möjligt för honom att bo hemma det mesta av sin tid.
– Att jag hört av mig till Hemmets Journal beror på att jag tycker det är viktigt att ta upp frågan om hur det är att vårda en sjuk anhörig, även om jag för Gunnars skull själv vill vara anonym. Sedan jag gick med i en anhöriggrupp har jag förstått att vi är många som delar precis samma tunga vardag, men det är sällan det skrivs om oss, vi är nog en mycket tyst grupp.
– Ja, och så skadar det nog inte att människor påminns om att det är viktigt att sätta värde på vardagen när den fungerar som vanligt. Jag tänkte ju inte själv på att den plötsligt kunde vändas i katastrof.
Men vad hade du önskat dig för hjälp idag?
– Ett bra och fungerande korttidsboende, svarar Anna genast. Om Gunnar hade kunnat trivas där hade mycket känns lättare. Jag hade kunnat koppla av och få nya krafter under den där veckan och sen hade det varit lättare att ta tag i vardagen igen.
– Jag vill ju att han ska finnas här hemma hos mig, även om jag ibland undrar hur jag ska orka.
– När jag står i badrummet och borstar tänderna innan jag ska lägga mig på kvällen hör jag hans oroliga röst: “Anna, var är du..?”.
