– Tack vare Cecilias fantastiska stöd och min goda kondition har jag lyckats komma tillbaka till livet, säger Göran med värme.
Tidigt på morgonen den 11 december 1985 förändrades i ett slag livet för den då 20-årige Göran Wallin. Han och hans 14-åriga syster Helena var som alla andra morgnar på väg i hans röda Opel Rekord till sina skolor i Helsingborg, dryga milen hemifrån Frillestad.
Men syskonen kom aldrig fram till skolan den här vintermorgonen. Natten hade varit kall, temperaturen låg runt noll och på en förrädisk isfläck fick Göran plötsligt sladd. Opeln for okontrollerbar över till andra vägbanan där den frontalkrockade med en mötande bil.
Kraschen blev våldsam. Görans bil slog runt och landade på taket, totalt demolerad.
Tystnaden efter det skärande ljudet av plåt som slets i stycken var kompakt. Inifrån bilen med de två unga personerna hördes ingenting och räddningspersonalen, som snabbt var på plats, befarande det värsta.
|
Men när Göran varsamt lyftes ut visade han svaga livstecken. Han var djupt medvetslös och svårt skadad och kördes i ambulans med blåljus och sirener i ilfart till universitetssjukhuset i Lund.
Helena, som brutit båda benen, togs i en annan ambulans till lasarettet i Helsingborg. Kvar på olycksplatsen låg en röd skrothög… På en skör tråd
Under 18 dygn hängde Görans liv på en mycket skör tråd. Skallskadorna var så allvarliga att han var på gränsen till hjärndöd och när han vaknade upp ur medvetslösheten var ingenting som förr. Händer och armar var krossade, hörseln på ena örat hade försvunnit, balans och motorik fungerade inte normalt men det svåraste var att han inte längre visste vem han var. |
 Olycksbilen blev bara skrot, visar klippet från Helsingborgs Dagblad. Göran och hans 14-åriga syster Helena överlevde mirakulöst nog men Göran blev liggande länge på sjukhus, medvetslös och nästan hjärndöd. |
Alla minnen från åren före olyckan var bortsuddade. De har aldrig kommit tillbaka, men bit för bit har luckorna fyllts igen och pusslats ihop till en bild av pojken han varit. För hela tiden fanns hans flickvän Cecilia vid hans sida.
– Cecilia har gjort mig hel igen. Jag har inga direkta egna minnen, men hon har gett mig tillbaka historien om mitt liv. Hon betyder allt för mig!
Göran vrider på huvudet och ser på kvinnan som sitter vid hans sida med en blick fylld av tacksam kärlek. Cecilia Wallin, hans hustru och mor till hans två barn, Frida, 20 år och Simon, 18.
– Hon har varit min minnesbank och mitt största stöd! Hon är en riktig kämpe!
När Göran kraschade hade Cecilia och Göran redan varit ett par i två år. Hon pluggade till förskolelärare i Malmö och han läste ekonomi och marknadsföring i Helsingborg, så de hade inte hunnit flytta ihop på riktigt. Men de visste att de ville leva tillsammans och planerade för bröllop när studierna var avklarade.
Cecilia var i skolan när hennes far ringde och sa att Göran hade råkat ut för en olycka och låg på sjukhus.
– Jag förstod inte riktigt allvaret i vad han sa utan reagerade väldigt praktiskt, berättar Cecilia.
– Kanske sköt jag på det sättet undan min skräck. Så jag ville först hem för att hämta en freestyle med musik Göran gillar.
| Inte ens när hon såg Göran ligga på intensiven, djupt medvetslös bland blippande och blinkande apparater och med en massa slangar stickande ur kroppen, ville hon ta till sig det ofattbara – att Göran kanske inte skulle överleva. Han skulle, han måste bli frisk igen. Och då skulle allt bli precis som vanligt igen.
– Du måste gråta, sa en sköterska till mig. Men jag kunde inte. Inte då. På kvällen följde jag med pappa och mamma hem och pappa bredde över mig ett täcke som Göran haft när han sov över senast. Täcket luktade Göran. Då grät jag! |
 Unga och med stor framtidstro. Göran och Cecilia var ett par redan två år före olyckan. |
Modern stadsdel
Göran och hans familj bor sedan några år i Maria Park, ett äldre område i Helsingborg som tidigare använts inom mentalvården men som nu förvandlats till en modern stadsdel. Deras lägenhet är öppen och rymlig med en takhöjd på sju meter och utanför staketet brer ett grönskande naturreservat ut sig med rikt fågelliv och stigar där Göran nästan varje dag tar en lång löprunda.
Tidigare spelade han mycket fotboll och ishockey, men efter skallskadan får han inte längre hålla på med lagsporter. En tackling skulle kunna bli ödesdiger. Men med löpningen har han tränat upp sin kropp och styrka och han visar stolt foton från tävlingar han deltagit i, Stockholm maraton, Landskrona maraton, Göteborgsvarvet och så förstås flera år i Helsingborgs egen utmaning, Springtime.
| – När jag var inlagd på rehab i Lund fick jag inte springa. Men så fort jag släpptes ut och blev dagpatient satte jag igång. Mina ben var ju inte skadade även om jag hade problem med balansen. Men jag kände att det var bra för mig.
– Och jag glömmer aldrig vilken frihetskänsla det var att första gången kunna springa där ute på landsvägen! Han stryker med handen över diplom och bilder från olika löptävlingar, som ligger utbredda på bordet framför oss, och säger med ett litet leende: |
 Göran har alltid varit aktiv och gilllat löpning. |
– Jag har väl inte haft så bra tider, men min seger var att jag kommit runt! Och min dröm är att jag någon gång skulle få råd att springa maraton på Honolulu. Inte minst för att jag gillar värme. Men det kostar.
Inte stort hopp
Att Göran över huvud taget skulle komma upp på benen och än mindre att han någon gång skulle kunna springa, verkade till en början otänkbart. Läkarna gav inte Cecilia och hans oroliga familj något stort hopp. Luciadagen, julen och nyåret passerade utan att han vaknade upp ur medvetslösheten.
| Först efter 18 dygn började han komma tillbaka till medvetande. Men inte helt. Hans hjärna var för svårt skadad för att ta in den verklighet hans öppnade ögon såg.
Första minnet från sjukhuset dyker inte upp inte förrän när han några månader efter olyckan står vid ett fönster på rehabiliteringskliniken i Lund. – Jag stod och tittade ut och undrade vad jag gjorde där. Och vem jag var. Det var så overkligt! Som om jag släppts ner från ingenstans till en helt främmande plats. |
 1997 sprang Göran Stockholm Marathon. |
Från den dagen började på allvar Görans kamp att ta sig tillbaka. Han var som ett barn, måste lära allt från början – gå, tala, läsa, skriva, använda sina krossade armar och händer. Och lära sig känna igen människorna i sin närhet. Som Cecilia.
– Jag visste ju inte vem hon var. Men när jag såg henne blev jag nyförälskad direkt.
Cecilia lägger handen på Görans knä.
– Ja, du kände inte igen mig, men du såg jätteglad ut när du såg mig! Och när du presenterade mig för en släkting som kom till sjukhuset när jag var hos dig så sa du: “Det här är Cecilia, min nya tjej!”
För Cecilia, som levt i ovisshet så länge, släppte spänningen när hon märkte Görans framsteg.
– Jag var som i ett lyckorus! Nu skulle allt bli bra! Allt skulle bli som vi planerat. Jag mindes ju vad vi talat om och våra gemensamma drömmar om framtiden och kunde berätta om det för Göran, som inte själv hade några minnen.
| Bröllop 8 augusti 1987 gifte de sig i Allerums kyrka, ett ungt och lyckligt par, och två år senare kom Frida. Men när Frida var ett år halkade Göran plötsligt ner i en depression. Sorgen över den förlust han gjort svepte ner honom i en mörk flod av självmordstankar. Han hade förlorat en viktig del av livet, en bit av sitt jag och av sin kropps funktioner, och frågade sig varför han alls levde. – Det var jättejobbigt, säger Cecilia tyst, och jag anar hennes förtvivlan. – Det hände att jag desperat sa “gör det, då” när han pratade om att ta livet av sig. Men oftast försökte jag hålla om honom tills det svåraste gått över. |
 Den 8 augusti 1987 gifte sig Göran och Cecilia i Allerum kyrka. |
Cecilias egen tillvaro var samtidigt kaotisk. Allt kretsade kring Göran och hon kände sig på något sätt lämnad utanför. Hon skulle stötta och uppmuntra sin man och ensam ta hand om deras lilla barn och få familjens vardag att fungera.
Men vad hon inte riktigt insåg då var att också hon gjort en stor förlust vid bilolyckan. Hon hade mist den Göran hon kände tidigare och deras gemensamma minnen var borta. Sorgen värkte som ett tyst sår inom henne.
Inte förrän Göran började gå hos en terapeut, tog han sig långsamt upp till livet igen. Cecilia vågade också börja prata om sina tankar till människor runt omkring henne och långsamt återvände ljuset.
Diskriminerad
Genom åren har Göran envist, med Cecilia som ett starkt stöd, kämpat sig framåt. Han har läst på Komvux och studerar nu på distans handikapp- och rehabiliteringsvetenskap på högskolan i Malmö. B-uppsatsen, som handlar om dövblindhet är klar och det är dags för nästa steg, C-uppsatsen. Målet är att bli rehabiliteringssamordnare och under hösten föreläser han för personer som leder rehabilitering av funktionshindrade.
Men vägen dit har inte gått spikrak. Alla har inte visat empati eller förståelse och vissa har direkt mobbat honom.
– Jag har flera gånger blivit diskriminerad för min hjärn- och hörselskada, berättar han och hans annars så positiva och glada ansikte förändras vid minnet.
– En gång rev en arbetsgivare sönder anställningspapperen framför ögonen på mig och sa: “Ingen vill jobba med dig, du som har såna där sjukdomar!” Då gick jag hem och grät.
– Andra har sagt till mig att jag jobbar sämst av alla. Jag har känt det som om man sett ner på mig som mindre vetande. Respekten för funktionshindrade är väldigt dålig på sina håll.
– Men när jag fick jobb som ledsagare, då kändes det helt rätt. Det var som att komma hem!
Han vänder sig mot hustrun och tar hennes hand.
– Jag har Cecilia och en framtid. Jag är en lycklig man!
