Johnny var min första stora kärlek. Jag var knappt 22 när vi träffades och året därpå blev jag gravid. Då flyttade vi ihop och gifte oss. Vi fick två barn i snabb följd, Pontus och Sofia.
Utåt sett levde vi ett normalt familjeliv, men det var inget normalt med hur Johnny fick mig att må. Han bröt ner mig och smulade sönder min självkänsla. Men även om jag tillbringade de flesta av våra år tillsammans med att längta efter något annat, dröjde det väldigt länge innan jag vågade tro att jag kunde få det. Jag älskade barnen och mina lyckliga stunder var med dem. Jag intalade mig att det fick räcka. Det är ju inte alla som blir lyckliga i sina äktenskap.
Att hitta någon att älska och att bli älskad tillbaka är kanske ingen rättighet, men man har definitivt en skyldighet att inte behandla någon på det sätt som Johnny behandlade mig! Jag hade aldrig fått barnen om vi inte träffats så det är givetvis inget jag ångrar, men ur alla andra perspektiv är äktenskapet med Johnny mitt livs största misstag.
Att uppfostra barnen på egen hand hade kanske blivit tufft ekonomiskt, men i efterhand önskar jag att jag hade lämnat honom när de var små. Jag tror att det hade varit det bästa även för dem. Johnny misshandlade oss aldrig fysiskt men han var ständigt negativ och nedbrytande och det drabbade även dem. Både när han betedde sig illa mot mig och när han var elak mot dem. När jag försökte få honom att förstå att han sårade dem brukade han fnysa och mena att jag var löjlig och daltade med dem.
– De kommer aldrig att klara sig ute i livet om du ska klema med dem så där…
Han tycktes tro att man byggde upp deras chanser i livet genom att klanka ner på dem. Eller kanske var det bara vad han valde att tro för att slippa ändra sig. Att trycka ner andra var ju hans sätt att få känna sig stor och stark – han ville väl inte gå miste om det, även om det betydde att hans egen familj hamnade i kläm.
Pontus läste gymnasiet på annan ort så han flyttade hemifrån redan som 16-åring. Sofia flyttade när hon var 20. Med barnen försvann allt det goda i huset för mig. Nu fanns det inte längre någon kärlek kvar och blotta tanken på att leva mellan de väggarna tillsammans med Johnny för resten av livet var utmattande. Vad för slags liv vore det?
Med barnen ute ur huset blev han ännu värre. Han behandlade mig som en piga. Jag skulle sköta markservicen, ta emot hans elakheter och aldrig säga ifrån. Två månader efter att Sofia flyttat skrev jag i hemlighet på hyreskontraktet till en lägenhet i en annan del av staden. Jag hyrde flytthjälp och när Johnny var på jobbet flyttade jag ut. Jag lämnade en lapp på köksbordet och lämnade in skilsmässoansökan samma dag.
Johnny ringde mig på mobilen när han kom hem. Han började skrika och gapa om att middagen inte stod på bordet.
– Jag bor inte där längre, sa jag.
Jag höll rösten lugn men darrade i hela kroppen. Det var som om han vägrade att förstå vad jag sa. Han bara skrek åt mig att komma hem. Jag bröt samtalet och så snart jag hade lugnat mig ringde jag barnen och berättade. Båda lät glada för min skull och Sofia frågade till och med varför jag hade väntat så länge…
Men Johnny tänkte inte acceptera någon skilsmässa. Jag skulle i och för sig få den oavsett vad han ville, men han gjorde allt han kunde komma på för att sabotera mitt nya liv i frihet. Han ringde flera gånger varje dag och dök upp både på jobbet och i trapphuset utanför min nya lägenhet. Flera gånger såg jag honom sitta i bilen nedanför mitt fönster sent om kvällarna. Det var skrämmande och så länge han satt där kunde jag inte somna.
Han skulle aldrig kunna få mig att flytta tillbaka, men det han höll på med hindrade mig definitivt från att gå vidare. Jag hade längtat efter min frihet men jag hade oerhört svårt att känna mig fri när jag hela tiden såg mig om över axeln.
Johnny bearbetade barnen och försökte få dem att tala mig tillrätta. Han påstod att något måste ha slagit slint i huvudet på mig när de flyttat hemifrån, men att jag skulle bli som vanligt igen, bara jag kom tillbaka hem. Jag avskydde att barnen fick sitta emellan, men han gav sig inte.
Jag försökte prata med honom. Han hade aldrig uppskattat mig när vi bodde ihop, så varför höll han på så här? Men han svarade bara med förolämpningar och öknamn. Trodde han verkligen att det skulle få mig att vilja komma tillbaka?
Till slut bad barnen honom att lämna mig ifred och sluta ringa dem. De tog mitt parti och det gjorde honom ännu argare. Det blev en plåga att träffas på födelsedagar. Den första julen firade barnen julafton hos mig och åkte sedan hem till honom på juldagen. Han kunde ha tillbringat julaftonen med sina syskon och deras familjer, men valde att sitta hemma ensam, förmodligen för att ge barnen dåligt samvete.
När de kom dit på juldagen var han så otrevlig och bitter att de inte kunde ta sig därifrån fort nog. Tänk om han hade stannat upp och reflekterat över hur han betedde sig och vad det åstadkom, då hade han kunnat rädda relationen med barnen. Nu gjorde han istället tvärtom.
De första åren efter att jag lämnat Johnny var väldigt påfrestande, men sedan blev det bättre. Han träffade en ny kvinna och barnen minimerade sitt umgänge med honom. Tack vare den nya kvinnan fick han annat att fokusera på och det blev inte längre lika viktigt för honom att sabotera för mig.
Några lugna, sköna år följde där livet vände och jag fick uppleva hur det var att vakna glad och gå till sängs med samma sinnesstämning. Och sedan träffade jag faktiskt kärleken.
Jag har fyllt 48 nu och vi har just varit på vår första kärleksresa tillsammans. Han och barnen kommer jättebra överens och livet har aldrig varit bättre. Jag är förväntansfull inför vårt gemensamma liv, men har beslutat att vänta lite med att flytta ihop.
Jag värnar om min frihet och självständighet på ett nästan absurt sätt, efter åren med Johnny. Och det är klart att de åren lämnat spår som jag förmodligen aldrig kommer att bli av med. Fast det blir lättare för varje dag som går att njuta av livet.
Och min nya kärlek låter mig vara precis den jag är. Han är inte det minsta svartsjuk och försöker inte vingklippa mig utan puttar istället fram mig och får mig att våga visa mer av den jag verkligen är. Tänk att kärlek kan vara så enkel och okomplicerad!
Tänk att man inte behöver leva sitt liv i en ständig oro där man måste läsa av sin partners alla sinnesstämningar och sedan anpassa sig efter dem. Bara att leva med någon som är snäll mot en, tycker jag är smått fantastiskt. Snällhet är en klart underskattad egenskap i dagens samhälle.
Det var inte lätt, men jag har aldrig ångrat att jag lämnade Johnny. Det enda jag ångrar är att jag inte gjorde det tidigare.
