Jag var ung och nyutexaminerad lärare. Livet var perfekt för mig, men jag saknade en man att dela livet med.
Efter examen hade jag åkt hem till mina föräldrar som bodde på landet i Norrland och dagarna fylldes av arbete i trädgården och med ansökningar om lärarjobb. Det fanns många arbeten att välja bland.
En dag hördes hasande steg utanför ytterdörren och sedan en bestämd knackning. In steg en svarthårig kvinna med färgglad, lång, frasande kjol. Hon bar på en korg med en kortlek och andra attiraljer. Kvinnan ville spå oss och på så sätt tjäna en slant. Jag antog snabbt erbjudandet då jag var nyfiken på att se vad framtiden hade att erbjuda.
Först tittade hon i min hand och sa att jag skulle bli väldigt gammal och sedan hanterade hon snabbt sin kortlek och bredde ut korten i ett visst mönster. Sedan sade hon att det fanns en mörk, bra man för mig, men han skulle komma långt bortifrån över havet. Sedan sade hon lite beklagande:
– Det kommer att ta några år innan han kommer in i ditt liv.
Med dessa ord avslutade zigenarkvinnan sin spådom för min framtid.
Några år gick. Jag arbetade som mellanstadielärare, men pluggade också för att få behörighet att undervisa på högstadiet. När jag hade studerat engelska i två terminer och därmed fått min eftertraktade examen gick jag ut på restaurang med min väninna Eva för att äta middag och fira min framgång. Plötsligt stod några äldre män framför mig och mitt bland dem fanns en ung, lång och mörk man.
– Ska du inte dansa med den här söta flickan? sade en av de äldre herrarna på stapplande engelska.
– Nej, sa den unge mannen, lite tveksamt.
Jag rodnade över hela ansiktet, det var inte roligt att bli saluförd på detta sätt – och dessutom nobbad.
I alla fall fick Eva och jag en trevlig kväll och till slut bjöd den mörke unge mannen faktiskt upp mig av fri vilja. Han berättade att han hade kommit till Sverige på ett kort revisionsuppdrag från England. Hans svenska chefer hade nu tagit ut honom på middag.
Snart stod en av de äldre gentlemännen framför oss igen och undrade lite finurligt på sin knaggliga engelska:
– Ska ni inte träffas igen?
– Jo… sa den unge mannen.
Jag förklarade att jag var upptagen de närmaste dagarna, men om en vecka skulle det gå bra och vi kom överens om att träffas på samma ställe nästa lördag. Sedan tänkte jag inte mer på det.
När Eva och jag kom fram till restaurangen en vecka senare kunde vi inte se Robert och jag kände mig med ens lite nedstämd. Hade jag lämnat så lite intryck att han inte ville träffa mig igen?
Plötsligt stod han där framför oss. Han såg lite trött och jäktad ut, men jag kunde inte låta bli att känna en glädje som spred sig inom hela mig. Robert berättade att hans snälla chefer hade velat visa honom lite av den svenska fjällvärlden och tagit med honom till en sportstuga i fjällen. Han tyckte att naturen var helt fantastisk, men han kunde inte låta bli att tänka på mig och hade berättat för cheferna att han så gärna ville återvända till stan där han och jag skulle träffas. De äldre herrarna och deras gäst åkte då så fort de bara kunde, på halkiga januarivägar, tillbaka till stan och restaurangen. Och här stod han nu.
Det blev så att Robert som var utsänd från England för att arbeta i Sverige i två veckor, reste tillbaka till sitt hemland. Men bara för att genast börja söka arbete i Sverige för att flytta hit och leva med mig. På den tiden var det lätt för unga att både hitta och byta jobb och efter några månader flyttade vi båda till Stockholmstrakten, där vi fortfarande bor.
Nu har vi både barn och barnbarn. Först på senare år har jag börjat tänka på sierskans spådom och inser att den faktiskt slog in. Min man kom ju långt bortifrån, över havet, och han är en mörk man, precis som spårkvinnan sa. Och en bra man – han bytte ju till och med land för min skull.
