Psykologen Anders Nymanson: Man kan inte vänta in glädjen!

– Alla terapiformer kan vara bra, men ibland är “att göra” mer helande än att tala ut, säger Anders Nymanson, som varit verksam som psykolog i 40 år och arbetar med KBT.

Han har ägnat ett 40-årigt yrkesliv åt att lyssna på och hjälpa oss med våra fobier, depressioner, grubblerier och vår ångest. Det som finns i våra huvuden och som inte är greppbart.

Men glad och jordnära är nog de första två ord som jag kommer att tänka på när jag träffat psykologen och psykoterapeuten Anders Nymanson. En man med ett yrke som många av oss har föreställningar om. Som till exempel att all psykoterapi börjar med en rejäl djupdykning bakåt i tiden…

Börjar man alltid med att titta tillbaka i livet?
– Nej, så är det inte alls! Man behöver egentligen inte alls veta något om orsaken till de problem eller begränsningar man har för att kunna behandla dem.

– Det är inte heller så ovanligt att klienter när de kommer till mig första gången förklarar att de inte alls vill, som de säger, rota i det gamla, och det är helt okej.

Vad är den största förändringen du upplevt under dina 40 år i yrket?
– Det är öppenheten hos människor! Idag är det svårt att föreställa sig, men i början av 70-talet när jag öppnade praktik fick jag ofta ängsliga frågor av klienter som bokat ett första besök. “Står det psykolog på dörren, riskerar jag att träffa på andra människor i väntrummet” frågade man ofta. Man skämdes för att behöva gå till psykologen. Idag hejar människor glatt på varandra i väntrummet!

– Sedan finns det också en skillnad på vad man söker för, vad som uppfattas som ett problem. För 40 år sedan var det faktiskt inte ovanligt att människor som var homosexuella kom till mig och bad mig att “bota” dem.

– Då sa jag förstås nej. Det var då, precis som nu, oförenligt med min människosyn.

Men fanns det psykologer som åtog sig uppdraget?
– Jadå, det var inte ovanligt på den här tiden att man hade uppfattningen att man kunde och borde behandla homosexualitet. Och ändå är det alltså bara 40 år sedan! Nu har tiderna gudskelov förändrats!

– För mig har de här åren gått väldigt fort, men jag inser ju att förändringarna är stora. När jag började i yrket var 80 procent av klienterna kvinnor. Idag är det lika många män som kvinnor. 

Mår vi bättre eller sämre psykiskt idag?
– Förmodligen varken bättre eller sämre, men den öppenhet som finns idag när det gäller att tala om sina problem innebär mycket positivt. Mår man dåligt psykiskt, då är man inte ensam – det är det inte bara psykologer som vet idag.

– Det som också är positivt är utan tvekan att det idag har blivit mer tillåtet att njuta!

Vad kan du som psykolog ge för råd och hjälp till den som helt enkelt är olycklig?
– Att man inte kan vänta in glädjen och livslusten! Det är väldigt vanligt att man tänker att det roliga, det ska man göra sedan, när man får lust.

– Vad brukade du tycka vara roligt, frågar jag människor som är deprimerade. De flesta kan ge många exempel – musik, att träffa vänner, resor, motion. Man har alltså redskapen.

– ”…fast nu har jag ingen lust” tilläger man sedan. Men ibland är det så att man måste börja ändå och så kommer livsglädjen när man gett den en chans.

– Under många år bodde jag granne med en känd konstnär, Jacques Zadig, här i Malmö och han var ett bra exempel på det där. “Det är inte alltid jag känner glädje eller inspiration” sa han ibland. “Fast då går jag till min ateljé och börjar arbeta ändå, det är ju där det som brukar ge mig glädje och som jag egentligen älskar finns! Och sedan kommer glädjen med arbetet.”

– Ett klokt resonemang, men samtidigt måste vi människor acceptera att man inte kan var lycklig jämt, man måste kunna fungera ändå!

Men vi börjar alltså också lära oss att njutning är viktigt?
– Ja, lyckligtvis!

– För att fungera väl finns det inget bättre än att uppleva positiva känslor som ett resultat av det vi gör. Som att inte bara äta för att minska hunger utan för att uppleva goda dofter och smaker.

Påverkar ditt yrke dig i din syn på dig själv i din egen vardag?
– Ja, det är klart att det gör! Jag tror till exempel att jag är mer än “normalt” tolerant mot saker som andra kan anse konstiga, udda eller annorlunda. Men jag kan inte säga att jag har någon utvecklad tendens att psykologisera i privatlivet!

– Just nu har jag ont i ett knä och det har inte gett med sig som jag har förväntat. Det är klart att jag tänker på att inte vila för mycket, att försöka göra saker trots att det gör ont – det vill säga att inte utveckla något överdrivet “smärtbeteende”. Jag är ju trots allt medförfattare till en nyutkommen bok om behandling av kronisk smärta…

– Men drabbas jag av ett psykiskt problem, då söker jag nog en kollega för terapi!

Hur tycker du att det är med kunnandet inom ditt område hos människor i allmänhet?
– Jag tycker nog att människor i allmänhet är ganska pålästa och intresset verkar vara stort.

– Sedan är det en annan sak att man ibland använder termer från psykologin på ett annat sätt än vad en psykolog gör och att de där termerna kan bli lite urvattnade i dagligt tal.

– ”Jag fick panik” hör man ibland människor säga när de har varit med om en svår situation och ska beskriva att man reagerat starkt på något.

– Men för en psykolog är inte panik en beskrivning av hur stark känslan är utan att den kommit som en blixt från en klar himmel.

Du har ägnat en mycket stor del av ditt yrkesliv åt att med KBT, kognitiv beteendeterapi, hjälpa människor som lider av fobier. Blir man lyckligare och får ett bättre liv när man blir av med en fobi?
– Det handlar om hur mycket de begränsar ens liv. Det är förstås så för den som lider av social fobi och lever isolerad i sitt hem eller om man har en stark rädsla för smuts och bakterier och därför utvecklat ett tvångssyndrom (OCD), som innebär att man tillbringar en stor del av sin tid åt att maniskt tvätta sig.

– Men den som till exempel är rädd för att flyga men ändå nästan aldrig flyger behöver förstås inte ge sig in i någon behandling.

Men måste man inte alltid göra något år sina fobier?
– Nej, det måste man inte alls! Begränsar det mitt liv, är frågan man måste ställa sig. Däremot stämmer det inte att fobin är ett sätt att få utlopp för sin inneboende ångest, det har funnits teorier om det. Men det ligger absolut ingenting i det!

Om man ändå beslutar sig för att bli kvitt sin fobi, hur går det till?
– Jag träffar klienten och tillsammans går vi igenom bland annat vad det är som gör att problemet kvarstår och hur man hanterar det.

– Och så är jag noga med att försäkra mig om att klienten verkligen är beredd att satsa på behandlingen. Det stora arbetet, det gör man nämligen själv.

Jag har förstått att man gradvis närmar sig det man är rädd för?

– Ja, fast rent teoretiskt finns det egentligen ingen anledning att göra det gradvis. Men självklart är det lättare att utsättas gradvis för det man är rädd för och låta den ångest man från början känner klinga av.

Hur lång tid tar det att till exempel gå från att vara paniskt rädd för ormar till att nästan bli vän med dem?
– Det behöver bara handla om timmar. Men sedan gäller det att fortsätta träningen på egen hand. Man måste till exempel regelbundet åka till sommarstugan som man på flera år inte velat besöka eftersom det finns ormar i skogen runt huset. Problemet är inte åtgärdat för alltid!

– Av samma anledning är det inte meningsfullt att gå i behandling för sin flygrädsla med motiveringen att det kunde vara bra om man skulle behöva flyga någon gång. Ett år senare är behandlingen bortkastad om man inte utsatt sig för det som man var så rädd för!