– När jag var liten var det mest pojkarna som lekte indianer. Men det tar jag igen nu! Det är viktigt att hålla barnasinnet igång, menar 65-åriga Ewa Renberg.
– Mamma, mamma, kom! Det bor indianer där borta i buskarna! Ewa Renberg tittade skeptiskt på sin dotter.
– Äh, du snackar. Indianer!? Här?
Det var en sommardag i början av 1980-talet och familjen hade just flyttat in i huset i Malmby strax utanför Strängnäs. Tolvåringen, som varit ute på en cykeltur i området, hade kommit inrusande med andan i halsen. Hon pratade snabbt och ivrigt.
Evas nyfikenhet tog över och hon följde med sina båda döttrar in i skogen, längs en smal stig. Träden glesnade och i en stor öppen glänta reste sig en samling ståtliga indiantält. Bland tälten rörde sig människor iklädda färgglada fjäderskrudar. Jo, det såg faktiskt ut som indianer.
Båda flickorna blev ivriga och ville genast gå fram och prata. Eva lät sig dras med. Hon insåg snart att människorna på ängen i själva verket var ett gäng vanliga svenskar, men med ett brinnande intresse för Nordamerikas indianer.
– Vi fick genast god kontakt. Den sommaren packade jag ofta en korg med nybakta bullar och rabarbersaft och gick med barnen till byn, minns Ewa.
Själv kände hon sig alltmer hemma bland medlemmarna i indianbyn. När hösten kom och indiantälten packades samman, började hon redan längta till nästa sommar.
Heter Snöflinga
Åren gick, döttrarna blev äldre och deras intresse för indianbyn falnade. Men Ewa fortsatte alltjämt och idag, nästan trettio år senare, är hon sekreterare i föreningen som går under namnet Sioux Indian Club Sweden.
|
Hennes intresse syns utanpå. Det långa håret är tvinnat i två flätor som pyntats med fjädrar av fiskgjuse och pärlhöna. Runt axeln hänger en skinnväska prydd med kaninpäls. I indianbyn lystrar hon till namnet Snöflinga. – En natt drömde jag om en stor äng med vitsippor. Detta berättade jag för en av medlemmarna. Några dagar senare ringde hon till mig och föreslog namnet White Snow, eller Snöflinga på svenska. Jag minns hur hjärtat slog lite snabbare när jag hörde det. Det kändes helt rätt, minns Ewa.
Man skulle nästan kunna tro att hon faktiskt har en droppe indianblod i ådrorna.
|
Visst ser hon ut som en äkta pälsjägare!?
– Men hatten köpte jag i en modeaffär inne i stan. Och mockabyxorna har jag skickat efter på Ellos, säger Ewa med ett skratt. |
– Nej, pappa är norrlänning och mamma är från Blekinge. Själv är jag född i Helsingborg, säger hon med ett skratt.
Men i indianbyn förvandlas hon till en nordamerikansk trapper, en pälsjägare.
– De levde egentligen vid sidan om indianerna. Det betyder att man har en fot i blekansiktenas läger och en fot bland indianerna.
I skogsbrynet, ett stenkast från tältplatsen, ligger en koja för pälsjägarna. Här finns en liten eldstad, där man kan koka kaffe över lågorna.
– Men innan man börjar samla pinnar för att elda måste man fråga Moder Jord om lov. Så gjorde indianerna. Man ska inte roffa åt sig mer än man behöver, säger Ewa.
Alla viktiga
När hon berättar om indianerna är det lätt att föreställa sig ett harmoniskt samhälle i samklang med naturen. Hade hon själv velat leva ett liv på prärien vid 1800-talets mitt?
– Ja, kanske. Det hade åtminstone varit spännande att tillfälligt få segla tillbaka i tiden. I en indianby hade var och en sina uppgifter. Alla behövdes och ingen blev åsidosatt. Där har vi en del att lära av indianerna.
Ewa vet vad hon talar om. Efter trettio år inom läkemedelsbranschen blev hon övertalig och fick gå från jobbet. Därefter följde flera år av åtgärdsprogram och kurser som inte ledde någon vart.
Sedan en tid tillbaka är hon pensionär. Under lediga stunder sitter hon gärna och tillverkar halsband och armband av indianpärlor. Men utöver hantverket är det naturen som lockar mest. Många gånger har hon slagit sig ner ensam i gläntan, druckit kaffe och lyssnat till fågelsången och suset från trädkronorna.
– Jag tror att jag ser saker på ett lugnare sätt. Jag rusar inte fram och vill att allt ska hända på en gång, utan tar dagen mer som den kommer.
Höjdpunkten är ändå när medlemmarna träffas och lagar mat, sitter runt lägerelden eller spelar trummor.
– Vi är ungefär hundra medlemmar i Sverige, och några från Danmark. Det blir nästan som en stor familj, så det är alltid roligt att återförenas.
Blev spådd
Ewa ser också fram sommarens besöksdagar, då utomstående får komma och hälsa på i indianbyn.
– Då är hela ängen full av folk! Det är en upplevelse.
Men det har tagit tid för folket i trakten att vänja sig vid detta exotiska inslag i de sörmländska skogarna.
|
– Det fanns en period då folket i Strängnäs nog tyckte att vi verkade flummiga. Vuxna människor som sprang runt och klädde ut sig!? Vi hade en majsodling på ängen och en del trodde att vi i själva verket odlade hasch! Men ju mer vi visat upp oss och berättat, desto mer har folk accepterat oss, säger Ewa. |
Folket i indianbyn har blivit som en familj för Ewa. Här syns hon tillsammans med Rolle Juote och Torbjörn Svensson.
|
Med åren har indianbyn blivit ett självskrivet utflyktsmål för barnfamiljer i trakten. Ewa hoppas att klubben ska locka till sig nya medlemmar, gärna bland de yngre. Själv har hon aldrig ångrat att hon tog kontakt med indianerna den där sommardagen för trettio år sedan.
– För en tid sedan lät jag mig bli spådd. Och spåkvinnan, som inte alls kände till min bakgrund eller mina intressen, konstaterade att jag faktiskt bott tillsammans med indianer i ett tidigare liv.
Så kanske var det ändå ingen slump att hon hamnade här?
– Kanske inte. Det påstås att en del saker är förutbestämda, fast vi inte vet om det själva. Och det är väl tur det.
