Lyxlivet som musikalstjärna är inget mot att bli mamma!

I Hälsingland råder stillhet och lugn – en skarp kontrast mot Nina Söderquists vanliga tillvaro i rampljuset. Men dottern Lilly får följa med till båda världarna!

Jag är väldigt tävlingsinriktad, säger Nina Söderquist med ett leende. Gör jag något vill jag göra det riktigt bra. Jag ska helst ligga i topp – annars är det inget kul!
Kanske var det just därför som hon vann TV3:s tävling “West End Star” 2008 och därmed fick rollen som Lady of the Lake i Monty Python-musikalen “Spamalot” i London – trots att hon aldrig sjungit musikalmelodier tidigare.

– Jag har sjungit jazz, soul, storband, rock – allt utom musikaler och klassiskt. Mitt första jobb var som sångerska i ett dans-band när jag var 17-18 år. Vi turnerade över hela Sverige.
Hon skrattar.
– Det var ett jobb som jag skulle råda nästan alla att ta för att lära sig hur det funkar. Det är grejer som ska bäras upp och packas ner hela tiden, man sover på de mest osköna ställen och äter kall korv i pauserna – det är jättebra! För vårt jobb är ju inte glamoröst, i alla fall inte nio av tio. Ofta får man sminka sig i bilen och ibland hinner man knappt byta om…

Vi hittar Nina i hjärtat av Hälsingland, där hon är född och till största delen uppväxt. Stugan vid sjön utanför Bollnäs ligger så avsides av pappa Krister blir tvungen att hämta oss på “stora” vägen med motorcykel och köra före oss på en flera kilometer lång slingrande grusväg.
Det är här Nina, hennes man Marre och 9 månader gamla Lilly vilar upp sig inför hösten. Då ska Nina tackla rollen som Lady of the Lake i “Spamalot” för tredje gången, den här gången på China-teatern i Stockholm.
– Det är en fantastisk musikal, säger Nina. Jag tror att den kan gå hur länge som helst, bara teatern tillåter det. Normalt sett är det ju kvinnor som går på musikal och drar med sig gubbarna, men här vill gubbarna själva gå!

– ”Spamalot” är så välskriven och det händer så mycket i den att man inte hinner med att se allt på en föreställning. Jag såg den säkert fyra, fem gånger i London innan jag skulle börja spela och jag såg nya grejer hela tiden!
Hon skrattar.
– Det är nog den roligaste musikal jag sett!

hade en månadslön på 120 000 kronor och dessutom fritt disponerade en lyxlägenhet mitt i centrala London, bara några minuters gångväg från teatern.
– Det fanns vaktmästare i foajén och spa i källaren, berättar hon. Man fick nypa sig i armen varje dag för att fatta att det var sant. Samtidigt kändes det lite konstigt att segla på en sån räkmacka, i och med att jag var så pass gammal. Jag visste ju att så ser vanligtvis inte livet ut för en skådespelare eller sångerska…

Strikt rangordning
Hon hade svårt för den engelska teaterhierarkin.
– När jag kom till teatern var det ingen som pratade med mig. Först trodde jag att de inte gillade mig, men min påkläderska förklarade att jag måste prata med dem först – annars vågade de inte. Att vara huvudrollsinnehavare var nästan som att vara en kunglighet… helt sjukt!
– När jag fattade det gick jag in och sa: “Hörni, ni kan mycket mer än jag, men nu jobbar vi ihop och har kul!” Sen gick allt jättebra!

Konkurrensen i London är oerhört mycket hårdare än i Sverige.
– Min påkläderska – man fick inte klä på sig själv! – hade gjort huvudrollen i “Mama Mia” två månader tidigare, men nu fanns det inga jobb för henne…
Premiären var besvärlig för Nina. Eftersom hon hade varit övertygad om att hon aldrig skulle vinna dokusåpan “West End Star” hade hon inte brytt sig om att läsa manuset till “Spamalot”. Hon tyckte att hon hade andra jobb som det var viktigare att lägga energi på.

– Så jag fick nio dagar på mig att repetera rollen, säger hon. Jag kommer knappt ihåg premiären faktiskt. Dels var den på ett annat språk, dels kände jag att rollen inte satt i kroppen, så jag stod bara och bad att det skulle gå bra. Jag väntade i kulisserna och höll bokstavligen på att kissa på mig när Peter Davidson, som spelade kungen, lade armen om mina axlar, tittade mig i ögonen och sa: “Nina, it’s just a show!”

– Lätt för dig att säga, tänkte jag, men samtidigt är det ju så. Barn svälter i världen, det är krig överallt – det här är bara teater!
Själv tyckte Nina att hennes premiärinsats var “medioker”. De erkänt tuffa kritikerna i den brittiska pressen var lyckligtvis av en annan uppfattning: “Nina Soderquist sparkled”, “A swedish musical star was born” stod det.
– Jag var nog fortfarande i chock när jag läste recensionerna, säger Nina. Men otroligt tacksam.

De utlovade sex veckorna förlängdes och förlängdes och snart var hon uppe i 400 föreställningar. Det innebar oerhört mycket jobb. Ofta spelade Nina åtta eller nio föreställningar i veckan.
– Jag kunde känna mig lite ensam, eftersom jag åkte hemifrån Sverige i tron att jag bara skulle vara borta i sex veckor, berättar hon. Och sen blev det bara förlängt och förlängt.
– Jag tog aldrig med mig mina grejer hemifrån, utan hade bara sånt jag hade köpt i London. Vardagen blev lite tom ibland, när jag inte hade någon på besök. Och det hände ofta att jag ville dela mina intryck med Marre.

Ingen ålderskris
Nina fyller 40 nästa år, men någon kris har hon inte upplevt.
– Jag hade en 30-årskris, säger hon. Fem år innan och fem år efter. Så jag hoppas att jag är klar med kriser nu!
– Min 30-årskris hade mycket med yrket att göra. Innan “West End Star” visste jag inte vad jag skulle göra i framtiden. Men nu är det bara härligt. Jag känner mig vuxen och trygg och har landat på alla plan.
Hon ler.
– ”West End Star” förändrade mitt liv – absolut!

Maken Marre, som är snickare och hantverkare, mötte Nina för 17 år sen i Alfta, där hon gick i skolan.
– Det är så skönt att ha någon som är normal i familjen, säger hon och skrattar. Marre är före detta landslagsryttare i fälttävlan och var här uppe och red. Vi träffades i stallet, vilket är jättekonstigt, eftersom jag är pälsallergiker. Men av någon anledning var jag där. Det kanske var meningen…

I stället för att gå vidare med andra musikaler i London bestämde Nina sig för att återuppliva sin roll i den svenska uppsättningen av “Spamalot” på Nöjesteatern i Malmö. Men i samma veva blev hon gravid – och är man 38 år gammal är det inte läge att ta några chanser.
– Det var inte riktigt samma glamour i Malmö, förklarar Nina och skrattar. I London åkte man hiss upp till scenen, i Malmö fick man klättra på stegar!
– Det blev för mycket. I och med att jag såg ut som en vattenfylld barbamamma på slutet kändes det inte så säkert att stå på en ranglig stege och vingla, så vi blev tvungna att skjuta på premiären ett tag. Men allt löste sig till det bästa och min dotter kom ut och var frisk.

Är en pojkflicka
Nina beskriver sig som lite av en pojkflicka – hon kickboxas, kör motorcykel och är sen flera år tillbaka fältartist med 1:e löjtnants grad. Hon har tjänstgjort i både Kosovo, Liberia och Afghanistan. Ändå är hon aldrig rädd.
– Nej, jag är inte det. Inte ens då det var skarpt läge när vi skulle landa i Afghanistan, så piloten fick flyga i sicksack för att vi inte skulle bli nerskjutna…
– Men jag tror inte att svenska folket inser hur duktiga våra soldater är. Säger de att det är säkert att komma ner då är det så. Jag litar på dem.

Som fältartist passade hon också på att vinna en skyttetävling med AK4:or mot bland annat skådespelaren Stefan Sauk. Men trots alla sina äventyr som fältartist tycker hon inte att någonting kan mäta sig med att bli mamma.
– Det är det häftigaste som finns! Nu förstår jag vad alla pratar om. Jag är fortfarande helt golvad!

– Lilly är snart 9 månader nu, men jag är så kär! Det känns som om mitt liv har fått en riktig mening nu!
– Lilly var med i “Spamalot” när hon var en månad och vi har varit ute på alla möjliga sorters spelningar tillsammans. Hon har sina hörselkåpor, sin lilla säng och en nanny med sig, så det går bra. Hon är så glad och snäll! Men vi får väl se – det kanske är lugnt före stormen? Både jag och Marre var vilddjur när vi var små!

Nina och maken Marre tycker om att tillbringa tid med lilla Lilly i stugan vid sjön utanför Bollnäs.