Svante Thuresson – en hip man som inte tänker på refrängen

Svante Thuresson har hunnit bli 74 år men har ännu inga tankar på att lägga musikerkarriären på hyllan.

En “hip man” och “cool som en swimmingpool” som Beppe Wolgers rimmade.
Och visst är han det.
Men 74-årige Svante Thuresson är stenålders också. Så stenålders att hans första inspelningar gjordes på stenkakor.
– Jag var med och körade på någon Harry Brandelius-skiva, eller någonting liknande, säger Svante och smuttar på sitt kaffe. Jag minns inte riktigt längre…
Vi sitter på hans favoritkrog i Vasastan i Stockholm.
– Jag bodde i huset tvärs över gatan i många år, säger Svante och pekar ut genom fönstret. Jag kunde titta ner och se vad de hade på matsedeln här, och sen var det bara att ringa ner och beställa, säger han skrattande.

Älskar Stockholm
Han är uppvuxen på Frejgatan och har bott på olika adresser i Vasastan i hela sitt liv, utom en period i Göteborg. Både hans mor- och farföräldrar var infödda stockholmare – något som är långt ifrån vanligt. Men Svante är så långt ifrån Stockholmsromantiker man kan komma.
– Alla säger att stan har förändrats så mycket, men det är lite som att se sig själv i spegeln – man märker inga större skillna-der. Åren går och man tycker det ser ungefär likadant ut. Det är likadant med stan – lever man i den ser man bara att det åker upp ett nytt hus då och då…

Men det är inget tvivel om att Stockholm har en stor plats i Svantes hjärta. Därför är det på sätt och vis konstigt att det dröjt så länge innan han gjort en så renodlad Stockholms-platta som “Regionala nyheter: Stockholmsdelen”. Däremot är det inte det minsta konstigt att han valt låtar av moderna låtskrivare som Mauro Scocco, Ulf Lundell, Olle Ljungström, Bo Kaspers Orkester, Kent och Måns Zelmerlöf i stället för uttjatade evergreens som “Sakta jag går genom stan”.

– Måns skrev “Mina drömmars stad” till mig för något år sen, men många av låtarna hade jag aldrig hört över huvud taget, säger han. Men det är bara nyttigt.
Typiskt nog är den låt Svante vurmade mest för, gamle kompisen Olle Adolphsons “Det stora slagsmålet på Tegelbacken” – här i en svängig jazzversion.
– Jag tycker Olle har gett något speciellt till Stockholm med sina låtar, säger han.

Inte fattiga

Svante Thuresson är född 1937 och växte upp under krigsåren.
– Det är klart det är skillnad på stämningen då och nu, säger han. Stockholm har blivit en stor stad – när jag växte upp var det en ganska liten håla. Att det var krig, tänkte jag aldrig på – jag var för liten. Det enda jag minns är att farsan var borta och låg i en snöhög någonstans vid gränsen och vaktade landet. Och så hade vi mörkläggning för fönstren och ransoneringskort. Jag funderade inte så mycket över att gnällde hemma för att det inte fanns någon mat – jag blev ju mätt.

Svantes familj tillhörde inte de fattiga i samhället.
– Båda mina föräldrar gjorde en resa – de kom från arbetarhem, men tog sig upp. Pappa blev disponent och hade kostym på jobbet och mamma blev laboratris. Jag visste aldrig vad jag ville bli – bara att jag inte trivdes i plugget. Jag hade ett stort musikintresse, men jag visste inte vad jag skulle göra med det…
När hans kompisar bildade ett band saknades det en trummis. Svante skaffade sig ett trumset och satt in.
– Vi spelade mycket New Orleans. Det är fin musik och väldigt pedagogisk när man börjar spela. Det är ganska enkla harmonier och man lär sig samspel.

Redan som yngling kompade han jazzgiganter som saxofonisten Stan Getz, pianisten Bill Evans och trumpetaren Dizzie Gillespie. Men det var 60-talet som blev Svantes guldålder.
– Jag var med i sånggruppen Gals & Pals, sjöng med Hasseåtage, schlagertävlingarna jag var med i var ett genombrott för mig, jag gjorde första LP:n, fick min första grammis, gjorde krogshower…

Fin gemenskap
För svenska folket fick Svante sitt stora genombrott som “hip man svinaherde” i “Nygammal vals” i Eurovisionsschlagern i Luxemburg tillsammans med Lill Lindfors. Svante har varit med i Melodifestivalen sju gånger, senast 2007 då han sjöng “Första gången” med Annelie Rydé – men nu är det slut, säger han.
– Det är bara ett jättejippo. Melodifestivalen ligger som en våt filt över branschen hela våren. Det är då jag spelar jazzmusik någonstans, som när jag sjunger Frank Sinatra på Casino Cosmopol – då kommer den publiken som är glad att kunna höra något annat än schlager.
Han gillar heller inte att sjunga till förinspelad musik.
– Det är ju samspelet mellan sångaren och bandet som är grejen. Att ha en massa musik i öronen som låter exakt lika från gång till gång är inte roligt…

Cornelis begåvning
I slutet på 60-talet började Svante få hits med låtar som “Du ser en man” eller “Jag vill ha all din kärlek” – soul översatt till svenska och levererad på Svantes omisskännliga vis.
Efter flera Svenstoppshits som “Noaks ark”, “Mulliga Maj” och “Leva mitt liv” började Svante tröttna på schlagermusiken.
– Jag tyckte jag hade fastnat – till slut ville folk bara höra schlagerlåtarna. I stället började jag jobba i en musikaffär, sålde trummor och skivor och hade det jättebra. Musiken höll jag på med vid sidan om – jag producerade skivor också, bl a Cornelis “Narrgnistor 2”.

Cornelis var en lika stor gåta för Svante som för alla andra.
– Han var som han var. Jag samlade ihop musikerna och sen kom han till studion och gjorde ett jättejobb – det var alltid jättebra – och sen sade han “tja” och försvann. Där satt jag med en rulle inspelad musik och hade fria händer att lägga på lite stråkar här, en kör där…sen ringde jag Cornelis och frågade om han hade tid att komma och lyssna. Han kom, satt i en stol, rökte hela tiden och så spelade jag upp allt från spår ett. “Skitbra”, sade han och gick. Det var inte värre än så. Jag tror det var få förunnat att känna honom…

När Svante började sjunga igen gjorde han en skiva med delvis egna låtar. Men låtskrivandet har aldrig varit grejen för honom.
– Det är aldrig någon av mina låtar som blivit en hit – då skulle jag inte sitta här, utan på Bahamas (skratt)!
När han inte spelar eller repar eller letar efter låtar är chanserna goda att Svante befinner sig på en golfbana någonstans – eller på Stockholms stadion. Liksom sin vuxne son Stefan är han fanatisk Djurgården-anhängare.

Siktar framåt
Numera lever Svante ensam. Hans fru Carina, som han levde med i 30 år, dog för några år sen.
– Det är klart att det är jättetufft, säger han. Men jag trivs att vara ensam. Jag har alltid trivts med mig själv.
Svante träffade Carina på restaurang Bolaget i Stockholm, den tidens inneställe och Svantes stamställe.
– Hon var Beatles-freak, men hade ingenting med branschen att göra. Med henne var det mer: “Nu ska vi se, vi har tvätt på torsdag och så ska vi betala räkningarna…” Jag gillade det.