Sofia Helin: Jag tror att ondskan finns inom oss alla

– Jag var väldigt motsträvig i början, berättar Sofia Helin Jag var så irriterad på min rollfigur, polisen Saga. Jag förstod henne inte. Men sedan träffade jag regissören Charlotte Sieling flera gånger och tyckte att hon verkade vara en väldigt duktig personinstruktör, och när jag träffade Kim Bodnia, som spelar den danske polisen Martin, kände jag att det skulle bli spännande att jobba med honom.

I inledningsscen i den dansk-svenska kriminalserien Bron hittas ett lik på Öresundsbron, precis på gränsen mellan Sverige och Danmark, vilket gör att den danska och svenska polisen tvingas samarbeta för att lösa fallet. Sofia Helin spelar den svenska polisen Saga – en kvinna med sociala problem.
– Jag har varit i, under, på, bredvid – överallt på den bron, säger Sofia och skrattar. Jag har klättrat uppe i pylonerna och sprungit på ett galler under den. Jag har en komplex relation till bron – det är ett otroligt imponerande bygge, men den skrämmer mig!

– Jag var väldigt motsträvig i början, säger hon. Jag var så irriterad på Saga, jag förstod henne inte och genren är inte alls min. Men sedan träffade jag regissören Charlotte Sieling flera gånger och tyckte att hon verkade vara en väldigt duktig personinstruktör, och när jag träffade Kim Bodnia, som spelar den danske polisen Martin, kände jag att det skulle bli spännande att jobba med honom. Dessutom finns det ett samhällskritiskt perspektiv i serien som jag tycker om.

Vi sitter på ett kafé i Gamla Stan i Stockholm och pratar. Sofia är klädd i en snyggt sliten brun skinnjacka, tröja och långbyxor. Det är fyra år sen jag såg henne senast och jag tycker att både röst och sätt uttrycker en ny säkerhet. Förra gången talade hon så tyst att det bitvis var svårt att uppfatta henne. Idag är rösten stark och klar.

– Det fanns något intressant hos Saga, som samtidigt var irriterande, säger hon dröjande. Jag upplevde att hon och jag var motsatser – vi är väldigt, väldigt olika. När jag började tänka på henne var det som är man tittar på en bild som föreställer något, utan att se bilden – och så, plötsligt, ser man den! Så var det att gestalta henne! Ja, just det ja – hon tänker så! Saga har inga sociala koder och ger inga erkännanden till de hon pratar med. Hon vill ha en matematisk struktur på tillvaron. Allt ska vara rätt och följa de regelverk som finns.

Sagas värld
Sofia bestämde sig för att undersöka hur det kändes att möta världen som Saga.
– Jag gick ut och övade, var Saga, i den mån det gick. Jag försökte att bara vara helt blank i umgänget med människor. Många människor dör i blicken när de inte får bekräftelse. Jag minns speciellt ett tillfälle när jag gick fram till en man i en kassa. Han hejade, var vänlig och log, och jag gav ingenting tillbaka. Det var som om han dog – allt bara slocknade och han såg ut att tänka – hon måste vara idiot. Det var intressant för mig, för jag har nog tänkt så tidigare om sådana människor. Men nu har jag börjar förstå att det faktiskt finns människor som inte vet hur man gör. Som inte klarar av det sociala spelet.

– Det var intressant och spännande att vara Saga, rent mentalt. Det som var jobbigt var att hon krockade så totalt med min egen person. Och det var en jobbig inspelning. Tio avsnitt av en tv-serie är ett tufft jobb. Jag åkte med min dotter, som var ett år, och en barnflicka fram och tillbaka varje vecka under många månader – samtidigt hade jag en sjuåring som precis hade börjat i skolan. I det andra avsnittet raggar Saga upp en man på ett sätt som ingen kille skulle komma undan med. När de haft sex fortsätter hon lugnt att ägna sig åt sina blodiga obduktionsbilder på datorn tills killen får nog och flyr.

– Jag tror inte hon vill vara ensam, säger Sofia, nästan ursäktande. Hon vill inte såra någon eller vara elak. Hon vill ha värme och förståelse, men om man inte kan läsa av de känslorna är det inte så mycket värt – då blir det mest besvärligt. Saga har ett sexuellt behov som alla andra, men när man ser kvinnor som hon, skildras det ofta som ett destruktivt beteende. Det är sällan man bara ser det som ett behov som tillfredsställs – sedan är det klart!

Pyroman och krypskytt
Inspelningen av Bron kantades av dramatiska händelser. Sofia hade inbrott i lägenheten i Malmö där hon bodde. Hotellet i Trollhättan där teamet bodde blev utsatt för en pyroman som försökte bränna ner det. Samtidigt härjade en krypskytt i Malmö.
– Det är ingen slump att det blir inbrott i min lägenhet just när jag rör mig i den här mörka, undre världen, i tuffa, autentiska miljöer där hemlösa, narkomaner och brottslingar vistas, säger Sofia. Det är någon slags öde. Jag tror att det folk kallar ödet är när många olika energier drar åt samma håll – då händer saker som kan te sig helt otroligt magiska.

Sedan jag träffade Sofia senast har hon hunnit flytta från Söder till Gamla Stan och sonen Ossian har fått en lillasyster, Nike, döpt efter grekernas segergudinna, och hon har hunnit spela en av huvudrollerna i SVT:s ungdomsserie Svaleskär och Sjökvistens fästmö Fröken Britta i Åsa-Nisse-filmen Wälkom to Knohult!
– Det var minst sagt annorlunda! När jag läste manus var det bara nej, nej, nej – och jaaa! Det var jätteroligt att få vara en riktig bitch! Vi hade jättekul när vi gjorde den! Men nu ska jag vara ledig tills det dyker upp något jag inte kan motstå. När man håller på med film är det så korta planeringstider så kommer det något jätteroligt kanske jag hoppar på det. Men jag känner ett behov av att äga min egen tid nu. Jag har precis skolat in min dotter på dagis så nu ska jag bara ta det lugnt.

De blågröna ögonen blänker i höstljuset.
– Jag har jättemycket som jag längtat efter att göra. Saker som har med mitt företag att göra, möten jag inte hunnit med, saker jag inte hunnit läsa, saker jag inte hunnit skriva. Jag har en uppsjö av saker jag längtat efter att göra.

Män tar plats
Sofia ser sig själv som feminist.
– På ett plan kan jag bli oerhört störd på män, men på ett annat plan tror jag att vi alla är ett och samma. Fast ni tar så mycket plats! På ett så självklart sätt.
Jag frågar henne om hon är lycklig.
– Vad är lycka? Lycka kan vara så många saker. När barnen mår bra. Att känna frihet. Att leva nära Gud. Att skapa.

Sofia är troende och kommer från en troende bakgrund – något som gjorde det lättare för henne att spela den fromma Cecilia Algotsdotter i Arn-filmerna. Hennes mormor var missionsförbundare, farmor och farfar var laestadianer och själv gick hon i söndagsskola när hon var liten. Hon föddes i Örebro, men flyttade tidigt till Linghem utanför Linköping. När hon var fyra skilde föräldrarna sig och Sofia växte mest upp med sin mamma, sin storebror, mammans nye man och två styvsyskon.
– Jag såg upp till min storebror. Allt han gjorde ville jag göra – och han var himla busig!

I skolan började hon göra sketcher och små pjäser på rasterna som hon framförde på roliga timmen. Hon gick teaterprogrammet på gymnasiet och läste drama, teater och film på universitet i Lund, men hade inga tankar på att bli skådespelare.
– Det yrket fanns inte som alternativ i den miljö där jag växte upp.

Det var inte förrän hon funderade över vad som verkligen var roligt i livet som hon kom på att det roligaste av allt var att stå på en scen. Hon sökte till Calle Flygares teaterskola i Stockholm och redan efter ett år där fick hon rollen som Minna i SVT:s Rederiet. På scenskolan träffade hon sin man Daniel Göttschenhjelm och efter examen har hon fått stora roller i tv-serier och filmer som Tusenbröder, Beck, Rånarna och Killing-gängets Fyra nyanser av brunt. Genom den Guldbaggebelönade Masjävlar och Nina Frisk – båda av Maria Blom – och de båda Arn-filmerna har hon blivit en av våra mest eftersökta skådespelerskor.

Inte moralist
När jag undrar om man, som troende, kanske borde välja andra roller än Saga i en våldsam thriller som Bron blir Sofia för första gången irriterad.
– Då är man moralist, inte religiös, säger hon upprört. Det är två helt olika saker. Jag är inte moralist – folk får göra vad de vill så länge de inte skadar andra. För mig finns ingen motsätt-ning i att tro på Gud och att vara aggressiv, elak och för jävlig. Jag tror att båda bottnarna finns i varje människa, och om man inte kan erkänna det kan man heller inte möta Gud. Jag älskar destruktivitet och mörker – att vara i ett mörkt konstnärligt rum tycker jag är jättespännande. Men det är ingen motsättning för mig – jag tror att Gud finns där också.

Hon tystnar och ler lite generad.
– Ursäkta, men jag är ju prästfru nu och då hamnar jag ofta i diskussioner om vad man får och inte får göra som troende.
Det visar sig att Sofias man, som hon spelade mot i flygvärdinnefilmen Nina Frisk, har utbildat sig till präst. När filmen spelades in hade han redan börjat plugga teologi.
– Det finns en naiv, gammaldags och barnslig inställning som säger att troende eller kristna ska vara godare än andra människor, säger Sofia. Men det är en väldigt stor missuppfattning. Alla ska så klart försöka vara ett föredöme, men om man själv tror att man ska vara Gud då är man fel ute. Vi människor är komplexa och fulla av mörker – det finns ingen som inte är det.