Lena Endre trivs med sin ålder – Nu vågar jag alltid säga vad jag tycker!

Vilken lycka att ha ett jobb som man älskar, säger Lena Endre, 56 år. Hon bestämde sig för att bli skådespelerska efter ett besök i New York i ungdomen.

 

Idag ska vi vara så perfekta, säger Lena Endre. Allting ska gå så fort, vi har inte tid med någonting. Vi ska se perfekta ut, vara lyckliga på jobbet, vara lyckade partners, ha lyckade barn, hus och sommarstuga och vi ska ha lyckad ekonomi. Dessutom ska vi VARA lyckliga!

– Och är du inte det så är det ditt eget fel – du tänker fel, alltså är du olycklig. Allting ligger på ett individuellt plan – vi har oss själva att skylla om vi inte är lyckliga!

Lena Endre skrattar och de blå ögonen lyser i ett blekt, nästan osminkat ansikte, inramat av en sky av blonda lockar. Hon vänder sig mot den bild som hon just har målat upp.

– Det är väl ändå ganska grovt att påstå något sådant? Och vad är lycka egentligen? Är det att vara ekonomiskt oberoende, se ut på ett speciellt sätt eller att ha vissa statussaker?

– Nej, det är det väl egentligen ingen som tror längre, utan lycka hänger ihop med något helt annat.

Exakt vad försöker Lena Endre, Cecilia Frode och Vanna Rosenberg ta reda på i TV-serien “Coacherna”. De spelar tre kvinnor som bestämmer sig för att omskola sig och ägna sig åt så kallad livscoachning, det vill säga hjälpa andra människor att bli harmoniska och lyckliga.

Lena har själv viss erfarenhet av branschen, efter fem år som coach i ledarskapsutveckling för företagsledare. Dessutom har hon gått hos en privat coach i ett år.

– Det var jätteroligt att i TV-serien driva med hela den världen, som jag ändå känner ganska bra, säger hon. Faktum är att man bara behöver gå en coachutbildning på två-tre månader för att få kalla sig coach. Men de tre galna människorna i TV-serien skulle själva behöva en rejäl analys hos en psykolog…

Lena spelar en sjuksköterska och spelmissbrukare som omskolar sig till livscoach. När serien börjar har de tre kvinnorna stora, flotta lokaler, håller föreläsningar, utbildar coacher och tar 1 500 kronor per sittning

– De är på grön kvist, säger Lena. Men min karaktär har blivit fanatisk i att tänka positivt och hon peppar sin familj med samma tankar. Hon ser vare sig sin son eller sin man längre. Allting måste vara som på jobbet. Hon har blivit en fundamentalist.

Lyckan är…

När jag frågar Lena vad hon själv tycker är lycka tystnar hon. Länge.

– Jaaa du, bra fråga, säger hon till slut. Det är att ha bra vänner, sin familj, att man är tillfreds med livet och inte ständigt längtar någon annanstans. Att man vaknar och kan glädjas åt att solen skiner. Att jag har en jättego’ hund som tycker om mig…

– När jag går ut med Jussi måste allting stanna upp. Det är en automatisk broms som jag är tvungen att slå på, och det är så himla nyttigt. Annars har man någon slags agenda som rullar hela tiden i huvudet.

Lena fortsätter:

– Lycka är också att ha ett jobb som man tycker om. Jag kan känna mig tacksam varje dag över att ha ett jobb som jag tycker är så roligt!

Förra året lämnade Lena Endre och Richard Hobert in en gemensam ansökan om skilsmässa. “Det finns ingen tredje part inblandad”, sa Richard i ett officiellt uttalande när separationen blev känd.

Sedan dess har Richard Hobert bott på gården utanför Kivik och Lena i lägenheten i Stockholm. Hon har hittills avböjt alla kommentarer. Alla frågor om separationen besvaras med samma milda leende.

– Du behöver inte ens ställa frågan, säger hon.

När Lena som ung insåg att hon inte skulle bli sångerska, djuphavsforskare eller sekreterare på en annonsbyrå bestämde hon sig för att åka till New York och hälsa på en kompis, konstnären Peter Åström. Där träffade hon också Robert Broberg. En kväll frågade han:

– Vad ska du bli då?

Lena svarade:

– Jag ska bli världens bästa skådespelare!

Lena minns väl promenaden genom Manhattan.

– Gud, ja, säger hon. Vilket självförtroende man hade då!

Men målet rycker närmare. Nyligen gjorde hon sin första Hollywood-roll i regissören Paul Thomas Andersons nya film “The Master”. Hon har redan fått beröm av sin medspelare, Phillip Seymor Hoffman.

– Jag gör bara en pytteliten roll, tre-fyra dagar, protesterar Lena. Men det var fantastiskt. Vi jobbade en hel dag med en scen. Det är lyxigt – att få jobba tills det känns klart!

Retade upp feminister

Idag verkar Lena inte lika skör och bräcklig som när hon var ung. I gengäld är hon klokare och har större distans till sig själv. Allt behöver inte längre vara på blodigt allvar. Samtidigt har hon blivit helt orädd. Hon står för sina åsikter och är inte rädd för att utmana det politiskt korrekta.

– Jag känner inte för att slåss mot väderkvarnar längre, säger hon. Jag behöver inte uppfostra alla genom att spruta ut min åsikt jämt!

Ändå vågade hon nyligen säga att hon kunde tänka sig att bli Dramaten-chef i en framtid. Och för inte så länge sedan retade hon upp landets feminister genom att spela lady Macbeth naken i högklackade guldsandaletter.

Senast fick hon kritik när hon ifrågasatte en enkätundersökning som hade kommit fram till att nästan hälften av de kvinnliga skådespelarna på landets teatrar hade utsatts för närmanden och sexuella trakasserier från manliga kollegor och regissörer. Enkäten fick stor spridning i media.

– Det är fruktansvärt att det sker sexuella trakasserier var det än sker, säger hon. Men att säga att hälften av alla kvinnliga skådespelare inte vågar gå in genom sceningången på teatern för att de är så rädda för att bli trakasserade är inte klokt! Vi är ganska tuffa damer i teaterbranschen!

– Att peka ut teater- och filmbranschen som ett mardrömsställe är fel – och det visade sig ju också! Det var ett helt groteskt exempel på hur man kan vrida till statistik.

Älskar skor

Idag är Lena 56 år. En ålder då många män verkar vara nöjda med att slå sig ner framför TV:n med en öl, medan deras fruar är aktiva och nyfikna människor som vill upptäcka världen, eftersom barnen vuxit upp och flyttat hemifrån.

– Jag kan bara tala för mig själv och mina väninnor, säger Lena. Men de är väldigt kreativa och glada. Själv trivs jag bra med medelåldern – och i jämförelse med tonårstiden är det en lisa. Man känner sig själv bättre, vet vad man gör och är trygg i det. Men alla åldrar har väl sin tjusning.

 

Alla har vi våra laster. Lenas är skor. Hon vill inte tala om exakt hur många par hon har hemma, men runt hundratalet är nog en kvalificerad gissning.

– Jag tror att de flesta kvinnor älskar skor, säger hon. Det är något otroligt sexigt över dem. Jag kan ställa ett par nyinköpta skor på bordet som prydnad!

– Jag kan inte kasta dem heller, jag är som en “bag lady” i det sammanhanget. Jag har väldigt svårt för att slänga saker överhuvudtaget. Jag tror att det har att göra med en mindre bemedlad situation i min barndom som gör att jag inte vill slänga saker.

Lenas mamma var väldigt ung när hon fick barn, så de första sex åren bodde hon hos mormor och morfar i Ådalen. När hon flyttade ner till mamma i Stockholm adopterade moderns make henne.

 När Lena var med i SVT:s släktforskningsprogram “Vem tror du att du är?” fick hon kontakt med sin pappas bror.

– Jag fick veta saker om hela släkten på hans sida och om hans farmor, berättar Lena. Mycket var nytt. Det var otroligt spännande!

Det dröjde tills Lena var 30 år innan hon sökte upp sin biologiska pappa.

– Det kändes mest konstigt, minns hon. Jag hade ju redan en pappa. Det visade sig att han var jazzmusiker och spelade kontrabas.

– Han hade haft en jazzklubb i Las Palmas i 25 år och där spelade också skådespelerskan Görel Cronas pappa. De hade en trio ihop. Så hon har växt upp tillsammans med min pappa!

Lena har själv spelat bas och när hon sökte upp sin pappa fick hon förklaringen till sitt stora musikintresse. För inte så länge sedan gick en dröm i uppfyllelse för Lena. Hon fick sjunga tillsammans med Svante Thuresson och en tio man stark jazzorkester i Uppsala.

När hon berättar om denna händelse ser hon för ett ögonblick ut som en liten flicka på julafton med blossande blå ögon.

– Kan du förstå? säger hon lyckligt.