Frukosten hos Jenny räddade Inger, 62, ur alkoholmissbruket!

Vid parkbänkarna i sluttningen ner mot Säveån i Partille har det vanliga gänget samlats. Det är förmiddag och kallt och stelfrusna fingrar greppar om halvfulla ölburkar. Vit cigarettrök stiger uppåt i den klara luften.

Det snackas och gruffas medan alkoholen fyller ut tomma magar och slitna kroppar. Ett välbekant och bedövande rus tränger tillfälligt bort kyla och ensamhet.

Men 62-åriga Inger Andersson är inte där. Inte nu längre. Hon befinner sig på andra sidan ån, i församlingshemmets bottenplan. Värmeljusen är tända, frukosten är uppdukad. Müsli, ägg, skinka och leverpastej. På spisen står en kastrull med havregrynsgröt.

I hörnsoffan, bland färgglada kuddar, sitter ett gäng kvinnor i olika åldrar. Här kan de tina upp och slappna av. Inger får lite nackmassage av vännen Christina Turcewycz under lågmält prat som ibland går över i gemensamma gapskratt.

– Vi kan tala om det mesta: om att mista någon anhörig, om att föda barn, om den senaste utflykten, säger Inger.

De flesta har varit nere på botten. Några befinner sig fortfarande där, andra är på väg upp.

– Hit är man välkommen precis som man är, säger 39-åriga Jenny Eriksson, som är föreståndare för verksamheten. Här är jättego’ stämning. Man måste inte vara nykter, men vi ställer krav på uppförande. Förhoppningen är att man ska gå härifrån lite rakare i ryggen.

Det var Jenny som drog igång kvinnofrukostarna på tisdagar för knappt tre år sedan, i föreningen RIA Partilles regi. Bland de första besökarna var Inger Andersson. Jenny minns henne som en trött och sliten medelålders kvinna. Kinderna var bleka, blicken hade slocknat. Hon var visserligen inte berusad, men luktade bakfylla.

Lindrade smärtan

Några år tidigare hade Inger levt ett ganska vanligt liv. Hon var gift, arbetade i kök och hade tre vuxna barn. En dag hittade Inger sin make liggande på golvet, avliden i en massiv hjärtinfarkt.

Vardagen krackelerade och alkoholen sipprade in mellan sprickorna. Några år senare dog hennes äldste son efter en längre tids sjukdom. Då rasade allt. Drickandet var det enda som kunde lindra smärtan.

Inger drack bort arbete och bostad. Hon blev hemlös och fick i perioder övernatta hos bekanta.

– Jag hade börjat acceptera att livet skulle bli så mörkt och dystert, säger hon. Men det värsta var nog skammen gentemot barnen. Jag ljög för dem om mitt drickande, eftersom jag skämdes så.

Jenny Eriksson, som i flera år arbetat med missbruksfrågor, menar att skammen och skulden är ständigt återkommande känslor. I synnerhet bland kvinnliga missbrukare.

– Som kvinna förväntas man vara omvårdande, ta hand om alla, hålla ihop barn och familj, säger Jenny. Man är den sista som får lämna skeppet. Men när man själv står där – vem ska då ställa upp?

Den kvinna som ger vika för missbruket drabbas också av hårdare dom från omgivningen.

–  En man som sitter och halvsover på en bänk väcker inte samma magkänslor som en berusad kvinna. En kvinna förväntas vara nykter och stå upp, vad som än händer.

Engagemanget växte

Jennys eget engagemang för utsatta människor började för ett tiotal år sedan, efter att hon hade sett ett tv-program om hemlösa kvinnor.

–  Själv var jag uppvuxen i en liten dockskåpsvärld där man inriktade sig på att rädda människor långt borta i Afrika, berättar hon. Men nu förstod jag att problemen finns här, och de kan drabba precis vem som helst.

Hon samlade in kläder som hon skänkte till stadsmissionen. Så småningom sa hon upp sin fasta tjänst inom förskolan och började arbeta på stadsmissionen.

– Folk trodde inte att jag var riktigt klok, men jag stortrivdes.

Våren 2009 blev Jenny föreståndare för RIA:s frukostverksamhet i Partille. Dörren stod öppen tre förmiddagar i veckan, för både kvinnor och män. Jenny konstaterade snart att de kvinnliga besökarna lyste med sin frånvaro.

– De få som dök upp brukade fungera som bihang till männen. De satt där bredvid, nästan som en vante.

Jenny bestämde sig för att skapa en mötesplats för enbart kvinnor, en gång i veckan, där de verkligen fick synas och ta plats.

– Inger kom först. Sedan började de droppa in, en efter en!

Numera utgör de ett stadigt gäng som lärt känna varandra, åkt på utflykter, sprungit vårruset, lyssnat på föreläsningar och framför allt fikat och pratat. Många av kvinnorna har börjat inse att det faktiskt finns en möjlig tillvaro bortom missbruket. Ett vardagsliv där man kan må bättre.

Avgörande steget

Inger Andersson tog det avgörande steget för snart två år sedan. Det var en fredag i början av juli och Jenny jobbade sin sista arbetsdag före semestern. Hon skulle snart resa upp till släkten i Norrland, men sa resolut till Inger:

– Jag åker inte iväg förrän du har någonstans att bo.

Inger tittade klentroget på henne, men Jenny gav sig inte. Efter rundringning och envist tjat lyckades hon vaska fram en vårdplats på Öjesjöhemmet utanför Göteborg.

Innan de gav sig av plockade Inger fram de fyra starköl hon haft i sin plastkasse. Hon ställde dem på bordet. Därmed hade hon druckit för sista gången.

– Ja, det var faktiskt Jenny som drog upp mig ur missbruket, säger Inger idag.

För efter elva månader på behandlingshemmet kom hon tillbaka, med färg på kinderna och ett helt nytt ljus i ögonen.

– Och det bästa av allt: jag fick en egen lägenhet, berättar Inger. Två rum, kök och uteplats. Jag var så lycklig att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen!

I nästa andetag säger hon, med ännu större eftertryck:

– Mina barn har fått sin mamma tillbaka, de sex barnbarnen har fått en mormor och farmor. De är väldigt stolta över mig.

– Inte så konstigt – du är verkligen en kämpe, säger Jenny.

Själv gläds Jenny över att gång på gång få uppleva hur människor reser sig.

– Men tillvaron är skör, inflikar Inger allvarligt. Man tar bara en dag i taget. En öl, så är man tillbaka på ruta ett igen.

Vi drar på oss ytterkläderna och kliver ut i kylan. Gänget på andra sidan ån ropar och vinkar glatt. Jenny och Inger vinkar tillbaka. Inger konstaterar:

– Där brukade jag också sitta. Men jag har inte varit på den sidan ån på ett år och sju månader. Jag tänker inte gå dit heller. Jag har inte där att göra.