Deckarförfattaren Kristina Ohlsson är mörkrädd

 

Första honoraret tvingades mamma hämta ut, eftersom hon själv var för feg.

– Jag var 13 år och fick ett års gratis mensbindor. Ett kubikmeter stort paket som låg och väntade på Posten. Otroligt pinsamt, tyckte jag.

För man kan vara modig på olika sätt. 26 år gammal blev Kristina Ohlsson rekordung anställd på Säpo. Avancerade omsider till terrorjägare i Wien. Började samtidigt fila på sin första thriller med temat barnarov, ondska och bråd död.

I dag är hon en paradox på flera sätt. Vid första anblicken en vanlig tjej som tar stärkande långpromenader genom Stockholm med röd Snobben-väska och rosa hörlurar. Men ge henne en cola och en dator och hon förflyttar världen några tum. Första boken Askungar såldes snabbt till 20 länder. Idag ligger hon på samma bokförlag i USA som barndomsidolen Stephen King.

– Kan det bli större? King har ju alltid varit min stora hjälte. Jag har alltid drömt om att kunna skrämma slag på folk lika bra som han. Dessutom var det mycket hans bok “Att skriva” som lärde mig att man har misslyckats om det inte räcker med att skriva “sa hon”, utan måste förstärka med “tjöt hon” eller “skrek hon”. Just nu sitter jag och plitar på ett litet tackbrev. Få se om jag någon gång törs skicka iväg det.

Den där kluvenheten igen, alltså. Å ena sidan en driven yrkeskvinna som skriver och slår ihjäl med samma glada själ. Men när kvällen kommer och skuggorna tätnar, kan hon jaga upp sig för bagateller.

– Jag är fruktansvärt mörkrädd. Kan stå där i mitt eget badrum och inbilla mig att det står någon bakom duschdraperiet. Men jag jobbar på det. Numera kan jag faktiskt gå och lägga mig utan att först kolla så det inte ligger någon under sängen…

Stillsamma lekar

Som barn hemma i Kristianstad var Kristina också en blandning mellan skörhet och skinn på näsan. Hon föddes som så kallat “hjärtbarn”, genomgick flera operationer och lekte stillsamma lekar. Älskade att hjälpa mamma stryka och tvätta fönster. Men visade samtidigt ett sällsamt mod när det gällde att sticka ut. Blev brådmogen, självständig och anammade pappa bankmannens intresse för den stora världen.

– Jag kunde inte fatta varför de andra tjejerna ville vara Marie Fredriksson eller ha T-shirts med Gyllene Tider. Hade någon istället haft Reagan på bröstet, hade jag fattat det bättre. Han kunde ju de facto göra skillnad. Själv drömde jag om att vara Kennedy. Men inte Jackie utan John F Kennedy. Makt intresserade mig. Var man chef för ett så stort land som USA så fick man förstås äta hur mycket godis man ville, förstod jag. Eller åka till månen.

Ännu konstigare ansågs hon när hon avslöjade sina yrkesdrömmar: CIA-agent och deckarförfattare.

– Inte så att jag uppfattades som ett ufo, men, ja, det är klart att det fanns få andra som hade säkerhetspolitik som sin stora kärlek. Eller hade lånat Arthur M Schlesingers De 1000 dagarna (som behandlar den period då författaren utsågs till John F Kennedys rådgivare) som nioåringar. Eller om jag kanske bara var åtta? Okej, då jag var konstig.

Skrivandet hade också kommit tidigt. Sju år gammal skrev hon en saga om två katter, Misse och Murre.

– I första kapitlet blev de ihop, i andra gifte de sig och tredje skaffade de ungar. Det kändes som en rimlig ordning.

Några år senare skrev hon till Maria Gripe och undrade hur man blev författare. Resultatet blev ett långt, förtroligt telefonsamtal som höll på att döda alla drömmar.

– Maria Gripe var väldigt tålmodig och trevlig. Men hon sa: “Du har ingen aning om hur ensamt det här jobbet är.” Det gav mig en ond klump i magen. Jag gillade att vara ensam, men inte så ensam. I ett enda slag berövade hon mig hela min framtid, tyckte jag. Jag som ändå hade sålt golfbagen för att köpa en skrivmaskin.

Hängslen och livrem

Följande 15 år lade hon all energi på facktexter. Jobbade en tid som krönikör på lokaltidningen, men ogillade att allt skulle skrivas kort och snabbt.

– Dessutom var jag för konservativ för att vara så där ung och arg. Men att doktorera verkade häftigt, de skriver ju en lång avhandling, nästan en bok. Författare på heltid var däremot inte att tänka på. Jag är mycket för både “hängslen och livrem”. Folk undrar hur jag så småningom vågade jobba på ambassaden i Bagdad, men jag visste ju att bevakningen var väldigt bra. Någon kamikazetjej har jag aldrig varit.

För det var där hon omsider hamnade. Mitt i världspolitiken. Mitt i stormens öga. Men ber man Kristina Ohlsson om häftiga skildringar av hennes jakt på terrorister inom OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa) säger hon att det var som vilket skrivbordsjobb som helst. Nio till fem. Mycket sammanträden.

– Jobbet låter betydligt fräsigare är det är. Folk blir fett förvånade när jag berättar att jag inte ens bar vapen. Att jag ofta var mer som en konferensvärdinna. Den spänning jag söker är intellektuell. Min styrka är strategiskt tänkande. Utom när jag började skriva romaner, då var jag inte strategisk alls.

Då var det bara passion, kan man säga. Delvis framdriven av en luftkonditionering som pajade hennes luftrör. Sjukperioderna gav henne chansen att slutligen sjösätta sina författardrömmar. Skrev i hast ett manus som fick henne att gråta av glädje när hon printade ut det.

– Det var ett så intimt projekt. Och jag viker aldrig en tum i min syn att man är författare så fort man skrivit en bok. Oavsett om den får en enda läsare.

Taktisk miss

Att skicka manus till förlag samma vecka som alla gick på semester visade sig vara en taktisk miss av det strategiska snillet från Skåne. Hela sommaren gick hon och våndades över svarsbreven som aldrig kom. Framåt augusti började refuseringarna droppa in. Men inte från Piratförlaget. De ville träffas och prata utgivning.

Resten är historia, som det brukar heta. Idag är Kristina Ohlssons thrillers om den civila mordutredaren Fredrika Bergman snart i var mans bokhylla.

– Jag gillade namnet. Fredrika var bara fint, men Bergman lät mäktigt på något vis.

Hur mycket av dig själv finns i henne?

– Min professionella vilsenhet finns i henne. Det strama, lite svåra, men godhjärtade tog jag från en god vän.

Men du har inte skaffat familj som Fredrika?

– Nej, när jag ser mina vänners tvåsamhet finns det i många fall inget som attraherar mig. Jag förstår ärligt talat inte riktigt vad de håller på med, de som söker tvåsamheten bara för sakens skull. Visst, jag letar väl också efter något som är rätt och solitt. Men mitt liv är ju redan 9,5 på en tiopoängskala. Det är ju så fruktansvärt roligt att skriva. Som världens längsta orgasm.

Ingen längtan efter barn?

– Inte alls just nu. Men det är intressant att när jag ser mig själv som 50-åring, så har jag barn. Och som frihetsälskare och kontrollfreak kan jag inte riktigt tåla det faktum att en man kan bli förälder i princip hur sent som helst i livet. Om jag nu inte en dag åker till någon obskyr klinik i Italien och trollar…

Du lär ha köpt en rosa köksmaskin för ditt första honorar?

– Ja, en KitchenAid. 11,3 kilo ren och skär lycka.

Vad kan den göra?

– Vispa saker. Med ballongvisp och degkrok. “Men kanske göra korv också?” sa mamma förhoppningsfullt. “Nej, då kostar det 3 000 extra för en speciell korvgrej.”

Du framstår annars som rätt otjejig, inte sant?

– Ja, som tonåring satt jag till exempel aldrig och väntade på att en kille skulle ringa, som mina tjejkompisar gjorde. “Men varför hör han aldrig av sig?” klagade de. “Jamen, ring själva!” sa jag. Skulle jag ha en kille som krävde sådana slags konstigheter, fick han väl hitta någon annan att dejta.

Hade du aldrig problem med machokulturen inom Säpo och OSSE?

– Jo, det förekom en del övertramp när det gällde “skämt” om kvinnor, homosexualitet eller etniska grupper, framför allt på OSSE. I början visste jag inte om jag skulle bli arg eller skoja bort det hela. Jag slet väl lite med det där. Efterhand lärde jag mig att säga: “Men du, det där var väl inte särskilt roligt?” Dessutom var det ju aldrig de skarpaste knivarna i lådan, inte de som blev chefer, som betedde sig så.

Vad är en terrorist för dig?

– Det är inte helt lätt. OSSE har 56 medlemsstater, men inget gemensamt svar. Men själva kärnan är väl att det är en person som utför en handling som vill genomföra en politisk förändring genom att injaga skräck och fruktan.

Vissa hävdar att förklaringen bakom det svenska deckarundret är just att vi svenskar är så förskonade från yttre våld. Håller du med?

– Min idé är rätt klassisk: Människan har alltid fascinerats och kittlats av berättelser om barn som blir instängda i ugnar och uppätna av häxor. Så länge vi när som helst kan lägga ifrån oss boken, vill säga. Eller stänga av tv:n och tänka: “Åh, vad skönt att det inte var jag!” Men att just vi svenskar skriver deckare handlar nog mer om “Stenmark-effekten”. Att har vi en gång fått en stjärna i en gren, så bryter vi inte den trenden. Och ju fler aktörer som kommer in, desto duktigare blir vi.

Har du några tricks för att hålla ditt eget skrivande igång?

– Jag har nog alltid haft hemskt lätt för att skriva. Men musik är bra för att komma i rätt stämning. Det är inte så viktig vad – bara det är något med ös. Jag kan plötsligt upptäcka att jag har haft “Dancing queen” på repeat i timmar i sträck utan att märka det. Och skrivbordet placering är viktig. Det lärde jag mig också av Stephen King.

Var ska det stå?

– Inte centralt. Helst i ett hörn. Det ska inte vara “solen i ens liv” som King säger. Jag hade en bra hörna i köket men nu är det en massa byggnadsställningar utanför fönstret, så jag flyttade det till öppna fönstret i vardagsrummet. Vilket egentligen är en alldeles för viktig plats.

Och var står den rosa köksapparaten?

– Hemma i köket så klart. Har man köpt en pryl för 7 000 spänn, så måste den ju användas. Jag bakar allt mitt eget bröd. Det enda jag vägrar befatta mig är surdeg som har blivit en sådan hype. Jag menar, folk skaffar till och med barnvakt åt sin deg för att kunna åka på semester. Det är ju patetiskt!

Vi lottar ut fem exemplar av Kristina Ohlssons nya deckare Paradisoffer. Tävla senast den 16 maj 2012!