Annika Magnusson, 41, i Vårgårda beskriver sitt liv som en ljuv gammal schlager. Ibland undrar hon: Får man ha det så här bra?
På skivtallriken i vardagsrummet snurrar Siw Malmkvist. Döttrarna Linn och Britta trallar med.
– Jag har kärnat smöret själv, påpekar Annika medan hon packar picknickkorgen och häller över kaffe från perkulatorn till termosen och så tillägger hon: Som klassisk hemmafru sätter jag en ära i att sylta och safta!
Om en något yngre Annika hade kunnat blicka in i framtiden skulle hon inte ha trott sina ögon. För drygt fem år sedan arbetade Annika som servitris och frukostvärdinna. Vid 36 års ålder var hon övertygad om att äktenskap och barn inte var något för henne.
– Min mamma gav mig en sticktidning med babymönster från 1958, berättar Annika som alltid älskat 50- och 60-talsprylar.
– Nu är ju inte det där med små barn aktuellt för min del, påpekade Annika då.
– Det kan man aldrig veta, svarade mamma Gull-Maj och såg ut som om hon ruvade på en hemlighet.
En vårdag 2007 fick Annika syn på sin fem år yngre blivande make, Robert, på ICA.
– Roberts underbara 50-talsfrisyr fick mitt hjärta att slå några extra slag. Om jag varit lite bättre klädd just då skulle jag ha inlett en konversation. Men det gjorde jag inte.
Nyinflyttad
Lidköpingsbon Robert, som hette Jonsson som ogift, hade flyttat till Vårgårda sex dagar tidigare.
– Han var glad att ha fått ett jobb men han undrade vad denna lilla landshåla hade att erbjuda honom utöver det, berättar Annika. Den kvällen åkte han till en 50-talsdans i Herrljunga. Där fick han syn på mig. Gissa om jag blev glad när läckerbiten från ICA kom fram och gav mig en komplimang!
Eftersom Annika hade en killkompis med sig trodde Robert att hon var upptagen. Han drog sig därför att bjuda upp till dans.
– Missförståndet reddes ut när vi råkade springa på varandra ett par dagar senare, kvittrar Annika. Då bjöd Robert hem mig på öl och geléhallon.
– Min pappa påpekade flera gånger att tatueringar och skulder på 80 000 kronor var tydliga varningstecken. Fast själv tyckte jag att en man som bjuder på geléhallon förtjänar en ärlig chans.
Roberts trassliga ekonomi redde hon snabbt ut. Dessutom lärde hon Robert – som är dyslektiker – att läsa.
– Hylands hörnas ABC-bok är en utmärkt början, påpekar Annika som kan de första meningarna utantill: “Astronauten råder sonen - stå i bostadskö på månen”, “Beatles är en sorts orkester vars frisör har tatt semester” och “Chefen är den sortens herre som du själv vill bli - fast värre”.
På midsommarafton 2007, efter bara tio veckors bekantskap, gifte sig Annika och Robert på ett 50-talscafé i Vårgårda.
– Min pappas gamla folkskollärare var vigselförrättare. Försöker pappa med några dumheter kan magistern ta honom i örat, tänkte jag. Men det behövdes inte.
– Det blev ett fantastiskt midsommarbröllop. Mamma som var svårt märkt av Parkinson MSA och hade personliga assistenter hos sig 15 timmar om dygnet tyckte att det var jätteroligt. Det var evigheter sedan någon gifte sig i vår släkt.
– Mamma satt rak som en fura i sin rullstol. Hon åt sill och potatis, med viss hjälp. Och hon pratade så tydligt att min gravt hörselskadade morfar hörde vad hon sa. Det hade han inte gjort på flera år…
– På kvällen pratade jag med mamma på telefon.
“Åh, Annika, vad roligt vi hade, sa hon. Vilken midsommarafton!”
Några timmar senare var hon död. Hennes hjärta slutade slå, mitt i ett assistentskifte. De hittade henne på soffan, med trygghetslarmet i handen. Det hade hon inte tryckt på.
En chock
– Mammas bortgång kom naturligtvis som en chock för oss alla, men det kändes bra att hon fått ett så positivt slut. Jag tänkte att mamma kunde ju lika gärna ha dött alldeles före bröllopet. Det som hänt var trots allt väntat. För mamma själv var det nog en lättnad att komma ut ur en kropp som varit på väg att ge upp ganska länge.
Tre månader efter Annikas och Roberts fantastiska midsommarbröllop fick Annika plötsligt svårt att komma i sina vackra 50-talsklänningar.
– Jag trodde först att det var all god mat som ställt till det. Robert hade som 20-åring genomgått en känslig operation. Efter den förklarade läkaren för honom att han aldrig skulle kunna få barn. Det där trodde vi båda på.
– Bra, barn ingår inte i mina framtidsplaner, sa jag till Robert när vi just hade träffats. Och jag menade det. På den tiden hade jag ingen aning om vad himlastormande moderslycka vill säga…
När ett graviditetstest visade sig vara positivt och hormonomställningen var som värst fick Annika ett raseriutbrott.
– Robert och jag hade precis flyttat in i ett litet torp, berättar hon.
– Du har lurat mig, karlslok, du är inte alls steril, nu är det du som packar din väska och ger dig av, skrek jag. Stackars Robert började packa. Då var det jag som ångrade mig. När jag sedan räknade ut att jag blivit gravid i samma stund som mamma avlidit insåg jag att det fanns en mening med allt!
När Linn kom till världen, i april 2008, slogs Annika av hur lik Linn var mamma Gull-Maj.
– Det var som att möta mammas blick igen, säger Annika. “Hej, jaså du är tillbaka?”
Att Robert fått beskedet att han var steril hindrade inte barn nummer två, yrvädret Britta, från att komma till världen i februari förra året.
Annika och Robert har inte forskat i det medicinska. De utgår från att läkarbeskedet som Robert fick som ung var felaktigt. Med lilla Britta blev allt fullkomligt.
– Jag tackar dagligen båda mina barn för att de valt just mig till sin mamma, säger Annika.
Farmors och farfars hus
Sedan snart ett år tillbaka bor familjen Magnusson i det hus som Annikas farfar och farmor lät bygga på Kempegatan i Vårgårda 1960.
– Huset stod tomt sedan farfar gått bort och farmor flyttat till ålderdomshemmet, berättar Annika. Jag har alltid upplevt det här huset som lite mörkt. Jag trodde att vi skulle bli tvungna att måla om, men jag behövde bara dra upp persiennerna för att få ett ljust, luftigt och trivsamt hem!
-Ah, ljuva 50-talsliv! En härlig fikastund hemma hos familjen Magnusson: Annika, Robert och döttrarna Linn och Britta.
Det första Annika gjorde som nyinflyttad var att kasta det gedigna köksbordet från 1980-talet och ersätta det med bord och stolar som Robert och hon fyndat på en nostalgimässa i Tångahed.
Annikas farmor och farfar var extremt rädda om sina saker.
– De trampade inte ens på trösklarna och de sparade nästan allt i originalkartonger. Jag gör dagligen nya vinds- och källarfynd. Farmors underbara himmelsblå baddräkt är för liten för mig, men sollampan kan komma till användning om det inte blir gott väder i sommar. Enligt bruksanvisningen – som också finns kvar – skall man börja med en minut varannan dag…
“Vi har det bra, vi här bak i bilen”, sjunger Linn när familjen Magnusson satt sig till rätta i Annikas farfars 40 år gamla Volvo 142 de Luxe. 13 300 mil har bilen gått. Den lär rulla många mil till.
Någon tv har familjen Magnusson inte.
– Jag tycker det är bättre att läsa böcker, säger frun i huset. Vi är stamkunder på biblioteket. När Robert och flickorna blir riktigt tv-sugna tar vi en promenad hem till min pappa som bor några kvarter bort. Han har nio tv-apparater, den ena större än den andra!
Annika är med i den lokala syjuntan också. Men nu är det picknick som gäller.
“Får man verkligen äta bondkakor fast man inte är bonde?”, undrar fyraåriga Linn när familjen slagit sig ned i grönskan. “Jodå, det får man”, svarar hennes mamma glatt.
– Livet är underbart, utbrister Annika. Min mamma sa att allt skall vara roligt, min mormor hävdade att det viktigaste är att man är snäll och min farmor framhöll att stil är A och O. Jag ser ingen anledning att utesluta något, det går ju att kombinera!
