Hanne och Jan Möller drömde om att skaffa en svensk gård att renovera i lugn och ro och flytta in i när de blev pensionärer. Istället blev de tunnbrödsbagare i Gölingstorp.
Jan Möller skär bitar av den stora degen och väger dem på en våg. Hustrun Hanne rullar vant en degbulle i varje hand tills båda blir perfekt runda.
– Man får bra armmuskler av det här, skrattar hon. Lugnt och metodiskt lägger hon bullar i raka rader på det mjölade bakbordet. Medan brödet jäser under bakduk och ugnen värms upp, berättar Hanne, 52, och Jan, 55, hur det egentligen kom sig att de hamnade i Sverige och blev tunnbrödsbagare.
De bodde i Gilleleje på Själlands norra spets och träffades genom gemensamma vänner år 2000. Hanne hade arbetat som undersköterska och var dagmamma när de tre egna barnen växte upp. Jan hade jobbat som lastbilschaufför i 25 år och kört en del på export till Sverige. När de flyttade ihop efter ett år sålde Hanne sitt hus och det öppnade för nya möjligheter.
– Vi ville gärna ha en sommarstuga ute på landet. Vi tycker väldigt mycket om naturen och att ha det lugnt runtomkring oss och det är ju mycket lättare att hitta sådana ställen i Sverige, säger Jan.
Letade efter gård
Tillsammans med ett annat danskt par köpte Hanne och Jan år 2002 en stuga i Roasjö några mil söder om Borås.
– Jag har alltid haft en stor kärlek till Sverige, säger Jan, och efter ett år kände Hanne samma sak. Vi fick lust att köpa en gård att renovera i långsam takt för att kunna flytta in i permanent när vi blev pensionärer.
De började leta hus och de var väldigt grundliga.
– Vi tittade på tusentals ställen på nätet och vi besökte nog mer än hundra, de flesta i Västergötland och Småland. Vissa turer blev på över 80 mil, minns Jan.
Så kom de till västgötska Gölingstorp, en knapp mil från Smålandsgränsen.
– På förhand visste vi att det här egentligen inte alls var något för oss. Det var alldeles för dyrt, men vi ville i alla fall titta, säger Jan.
Mellan hagar och skogspartier, alldeles intill en anlagd damm fanns hela härligheten – ett boningshus, en ladugård, några faluröda timmerstugor samt en bakstuga med vedugn.
– Vi glömde allt vi hade bestämt innan, säger Hanne med ett skratt. Vi ville ha det här stället!
Men det fanns ett villkor för att de skulle få köpa.
– De förra ägarna ville att de som tog över skulle fortsätta att baka tunnbröd på gården, säger Hanne. Vi visste inte ens vad tunnbröd var. Jag trodde att det liknade våfflor, men så var det ju inte alls.
Tunnbrödshemligheter
Både hon och Jan tycker om att baka och laga mat och det underlättade när de tidigare ägarna, Birgitta och Bengt Lindqvist, erbjöd sig att lära dem tunnbrödets hemligheter. Under några helger gick de i bagarskola i sitt blivande hem.
– Birgitta och Bengt flyttade bara några kilometer bort och vi hörs fortfarande minst en gång i veckan. Om vi ringer och säger att vi har ett problem står de här utanför innan vi har hunnit lägga på luren, säger Jan.
– Vi har verkligen fått se i praktiken att människor hjälper varandra här ute på landet, säger Hanne. Alla har tagit emot oss så väl.
Vi tittar på de tre timmerstugorna innan det är dags för Hanne och Jan att baka ut och grädda tunnbröden. Det var den tidigare ägaren som timrade och byggde husen där semestrande besökare, konferensgäster och festsällskap kan övernatta. Hanne och Jan visar härbret, fäboden och brudstugan. På brudstugans tak växer gräs och vilda blommor och intill dörren hänger en skylt med texten: “Här kanske det blir tre utav tu!”
– Flera brudpar har sovit sin första natt som äkta makar här, säger Hanne, och vi har minst fyra barn på vårt samvete. Det är jätteroligt!
Hanne kavlar tunnbrödet med två olika kavlar.
– Man blir stark i armarna!
Nu är det dags att baka ut det jästa brödet. Hanne kör bullarna genom en kavlingsmaskin som plattar ut dem innan hon själv kavlar med två olika kavlar.
– Det är verkligen fysiskt att baka bröd och i början var jag lite orolig över hur det skulle gå, säger Hanne, för några år sedan fick jag en arbetsskada i axeln och blev opererad. Men otroligt nog har bakningen blivit som rehabilitering.
Gräddar utan klocka
Bakom henne börjar det bli riktigt varmt, inne i ugnen är det mellan 300 och 400 grader. Med brödspaden tar Jan brödkakorna och sätter in dem i ugnen, en och en. Han gräddar utan klocka.
– Ja, allt går på känsla. Då och då lägger jag in lite ny ved för att temperaturen ska hålla sig. I början fick vi kasta en hel del bröd som inte blev bra, men i dag kasserar vi nästan ingenting. Och är det något lite som blir vidbränt ger vi det till getterna eller till kräftorna i dammen.
För tio år sedan hade de aldrig kunnat drömma om att de skulle stå så här och baka och att deras huvudinkomst under vinterhalvåret skulle vara att hålla bakkvällar där besökarna bakar tunnbröd själva.
Efter sex år i Sverige har Hanne och Jan nästan bara gott att säga om sitt nya land.
– Som dansk har man alltid sagt att Sverige är ett förbudsland, men vi tycker tvärtom att Danmark har mer av förbud och en trögare byråkrati. Där kan det ta ett år att få bygglov, till exempel. Det är ju något som oftast bara tar några veckor här i Sverige.
Det är framför fönstret i bakstugan som Hanne kan få de där svindlande upplevelserna.
– Jag kan bli så tacksam att jag börjar gråta när jag står här och bakar och tittar ut. Tänk att det skulle bli så här! En del av våra danska vänner som kommer hit säger att det här är paradiset. Vi kan bara hålla med dem.
