Lasse Stefanz: Att möta publiken blir som ett gift

Olle Jönsson, Christer Ericsson, Gunnar Nilsson och Jonas Rignell tillsammans med Hasse och Lasse Sigfridsson, vilka båda lämnade bandet i maj 2012.

Genom ihärdigt turnerande varje år har Lasse Stefanz besegrat både 70-talets discotrend och 80-talets dansbandsdöd och spelat sig fram till positionen som Nordens största dansband. Hela tiden med gamle dansbandsräven Bert Karlssons ord ringande i öronen: “Spela gärna country grabbar, men säg för guds skull inte att ni gör det!”

I början av juni bestämde sig gruppens grundare, tvillingbröderna Hasse och Lasse Sigfridsson, för att sluta. 2011 drabbades Hasse av en obotlig blodsjukdom, fick starka mediciner och ordinerades vila och nu har han bestämt sig för att ta hand om sin hälsa. Samtidigt bestämde sig även tvillingbrodern Lasse för att lämna gruppen.

De övriga i bandet – Olle Jönsson, sång, Christer Ericsson, gitarr, Gunnar Nilsson, trummor, Jonas Rignell, keyboards, bestämde sig för att fortsätta spela, nu med ersättarna Henrik Wallrin, bas, och Joacim Svensson, gitarr och saxofon.

Under årens lopp har man slagits av Lasse Stefanz alla tatueringar, pråliga västernkläder, häftiga boots, vidbrättade cowboyhattar och ständiga turnerande.

Men kontrasten mellan den bilden och lugnet i grabbarnas vardagsliv kunde inte vara större. Christer sålde sitt bolag LS-produktion, där han byggt upp artister som Christina Lindberg och Grönwalls, för att köpa 30 hektar skog i stället. Och när sångaren och före detta trummisen Olle Jönssons dotter blev hästbiten bestämde han sig för att flytta från Kristianstad till en gård mitt ute i Göingeskogarna.

Hemmets Journal träffar Olle och Christer när de är i Malmö för att prata om nya skivan Rocky Mountains och gruppens första egna vin, Lasse Stefanz, ett medelfylligt rödvin från Valpolicella i Italien.

För några veckor sedan kom dessutom biografin om bandet, Lasse Stefanz – gammal kärlek rostar aldrig. Förutom bandets brokiga historia, innehåller boken färgstarka bilder av bandet, både på och utanför scenen.

När jag frågar Christer Ericsson vad alla tatueringar och kläder betytt för framgångarna svarar han:

– Vad skulle vi annars ha – smoking och lackskor? Jag tycker kläderna är i harmoni med musiken vi spelar och publiken älskar det! Och tatueringarna – har du några själv? Prova! Sen är du fast!

– För mig är det ett gift, säger Olle som halvligger i den bekväma hotellsoffan klädd i jeans och boots och med en respektabel rondör under den vita tröjan (“det går inte att få iväg honom till gymmet”).

Med ett så kringflackande liv är det viktigt att trivas tillsammans.

– Annars kan vi aldrig gå in på scenen och göra ett bra jobb! 

Christer sitter i en fåtölj i jeans och storrutig västernskjorta. Han väljer låtar till bandet – lyssnar på mellan 10-20 cd i månaden – och håller kontakten med turnébokare, t-shirtförsäljare, fotografer, skivbolag och press. Som vanligt är det bandets blågula version av country som dominerar musiken på nya skivan.

Till skillnad från alla de andra stora dansbanden, som Sven-Ingvars och Sten & Stanley, spelar Lasse Stefanz inga konserter. De kör två timmar stenhårt svängig dansmusik, tar en halvtimmes paus och kör sen i ytterligare halvannan timme.

– Vi gör danskvällar, säger Olle. Men vi har mycket stående publik som bara tittar och sjunger med. De har blivit lite mer show över det hela med mycket ljuseffekter och många klädbyten. Det tar ett par timmar att få igång en publik – och sen ökar vi trycket efter pausen!

Förr var det Christer som skrev eller översatte många av bandets låtar – han har skrivit över 600 – bland annat monsterhiten De sista ljuva åren, men nu för tiden överlåter han det mesta översättandet åt andra och när han själv skriver är det under pseudonym.

– Jag har inte satt ut mitt namn de senaste tio åren, säger han. Jag vill inte stå i rampljuset. När folk kommer fram och säger, “vilken fantastisk låt – har du varit med om det här?” så tycker jag bara det är jobbigt. Jag vet aldrig vad jag ska svara. Jag vill helst skriva texter som jag själv blir lite berörd av, men då blev det ofta så att folk tycker synd om mig. “Usch, vad han har gått igenom!” De förstår inte att allt inte är självupplevt…

En av hans sånger, Årets skiftningar med raden “vem har målat alla färger” används ofta som begravningspsalm.

– Det är inte alls roligt, säger Christer. Jag hade aldrig en tanke på att det skulle vara något religiöst. Nä, det är mycket skönare när ingen vet att det är jag som skrivit den.

Nyligen köpte Lasse Stefanz en toppmodern buss med sängplatser med separata dvd-apparater och ljudanläggningar för alla i bandet. Ändå har de valt att inte sova i bussen på nätterna.

– Vi har fyra man som packar upp och packar ner grejerna, säger Christer och alla vi tio har varsitt enkelrum så vi ska vara utvilade dagen efter och få vara lite för oss själva. Det kostar men det måste fungera – alla måste trivas ihop – annars kan vi aldrig gå in på scenen och göra ett bra jobb!

Även Christers fru Maj-Lis och Olles fru Gunilla verkar ha accepterat det ständiga turnerandet. Men så har de också varit med sedan starten.

– De tycker nog snarare det är skönt när vi åker iväg, hävdar Olle.

– Ja, de är nog mer trötta när vi är hemma, säger Christer. Då är det ett ständigt gaggande och stirrigt och nervöst. Har man hållit på så länge som vi, så blir det ett gift. När vi har semester börjar jag längta ut igen redan efter första helgen! Har jag tre veckor ledigt tänker jag, hur fanken ska jag klara det här?

– Man får ta fördelarna med nackdelarna, tycker Olle. Vi har mycket fritt också, och då kan man resa någonstans. Det är inte många som får jobba med det de älskar mest i världen. Det finns många som jobbar på fabrik som tycker det är det värsta de vet – men de måste göra det! Men jag är inte född till att jobba mellan sju och fyra. Jag vill ut och röra på mig – jag har nog lite cirkusblod i ådrorna…

Efter 45 års spelningar är bandet populärare än någonsin. Visst dansas det mycket men många i publiken vill bara stå nära scenen och njuta av showen. 

Olle är nervös inför varenda spelning. Innan han går in på scenen vill han helst vara ensam.

– Men den nervositeten är inget jag skäms för. Det är något jag tycker man ska ha i kroppen – annars är det dags att göra något annat. Många kanske tröstar sig med en jäkel innan en spelning, men det skulle jag aldrig få för mig. Jag vill ha den känslan i mig.

Och trots att Hasse och Lasse Sigfridsson inte längre är med ser framtiden ljus ut för Lasse Stefanz. Alla deras skivor säljer guld eller platina, Olle har vant sig vid rollen som frontman och bandet är fullbokat hela nästa år.

Tävla och vinn!

Vi lottar ut tio böcker av Thomas Deutgen, Lasse Stefanz – gammal kärlek rostar aldrig.

Gå till tävlingen!