Helena slog igenom på bioduken när hon spelade en av huvudrollerna i “Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” efter en roman av Håkan Nesser.
Det är knappt jag känner igen henne. Helena af Sandebergs långa blonda hår har blivit mörkblont och är uppsatt i nacken.
Hon väntar i baren, oväntat anonym i grå märkeskappa och stickad mössa. Har kommit direkt från inspelningen av en TV-serie i fyra timslånga delar som bygger på Leif G W Perssons så kallade Palme-trilogi.
Helena spelar den kvinnliga huvudrollen Jeanette, en ung polis som blir förförd och hamnar i ett destruktivt förhållande med en äldre kollega. I boken försvinner Jeanette ur handlingen, men i TV-serien stannar hon kvar inom polisen och blir befordrad.
– I scenen jag gjorde idag är hon 45 och det blonda håret har mörknat, säger hon och ler. Jag har håret fullt av gelé…
Huvudrollen som rikskrims legendariske chef Lars Martin Johansson spelas av Rolf Lassgård.
– Han är så cool så jag dör! Idag var första gången jag spelade mot honom. Han har en otrolig närvaro samtidigt som han är varm. Och så är han väldigt bra!
Härligt gäng
Serien är tänkt att bli julgodis i SVT 2012, men Helena har varit på tapeten hela sommaren. I juni spelade hon huvudrollen i Rafael Edholms “Mörkt vatten” och i juli hade hon en av rollerna i “Inte ens det förflutna” med Eva Röse i huvudrollen som gotlandspolisen Maria Wern.
– Vi var ett fantastiskt gäng, säger Helena med lysande ögon. Maria Wern har klassfest med sina kompisar, och det var nästan likadant i verkligheten. Många av oss är kompisar i verkligheten också… Rebecka Hemse, Frida Hallgren, Mirja Turestedt, Fanny Risberg, Vanna Rosenberg och Eva… Vi hade så kul! Det var otroligt roligt att spela mot varandra – det får vi aldrig göra annars – och det funkade så bra!
– Jag såg några klipp från en scen där vi hade varit uppe flera nätter och alla är smutsiga och uppskrämda. Eva går där, underskön och fantastisk med långt lockigt hår, och så ser man någon som stryker omkring bakom henne med stripigt hår och dricker öl ur en flaska – det är jag! “Det här är inte okej” sade jag till Eva, “jag kommer inte att få en kille efter det här!”
Det är svårt att tro att Helena nyss fyllt 40. Ansiktet är fortfarande ungt, öppet och oförställt, och de blå ögonen levande och nyfikna. Hon ger intryck av en människa som tar in allt som händer runtomkring henne samtidigt som hon är bra på att lyssna, kommentera och ställa motfrågor.
– 40 är en konstig siffra, men annars känns det ingenting särskilt, säger hon. Jag tänker inte så mycket på ålder – jag har vänner i alla åldrar från 22 till 70. Jag försöker att inte tänka framåt, utan att leva i nuet. Men jag vill ju bli 70, för min son Alfreds skull. Han kräver i princip att vi ska dö samtidigt. Just nu är planen att han ska dö vid 100 och jag vid 133… Jag vet hur det är att förlora en mamma – min mamma dog i cancer när jag var 18 – och det är inte något jag vill ge mitt barn.
Ville dra ner
När Helena 2011 tog tjänstledigt från Stockholms Stadsteater hade hon bestämt sig för att dra ner på arbetet. Men hittills har hon hunnit med sex filmroller – i höst kommer både Lasse Hallströms “Hypnotisören” och Jesper Ganslands familjedrama “Blondie”. Dessutom har hon tagit sig igenom en skilsmässa från regissören Alexander Mörk Eidem, och lever ungflicksliv i en lägenhet två portar från Alexander på Söder i Stockholm.
– Jag satsar väldigt mycket att vara mamma. Jag tycker att jag är skyldig till det – han valde inte det här. Det är så smärtsamt att skilja sig! Även när det är rätt är det smärtsamt och tar lång tid – det är lite som att dö, tycker jag. Trots att det är rätt, och det är det man vill, gör det ont att splittra en familj. Det är bland det hemskaste jag varit med om.
Mobilen piper. Helena har fått sin kallningstid för morgondagens filmning.
– Jag har haft fantastiska jobbår, säger hon. Det har varit svårt att säga nej. Det tog lång tid – tills jag gick in i väggen – innan jag kunde göra det. Men ibland är det bra att gå in i väggen – jag fick omvärdera mitt liv, stanna upp och handskas med mig själv på ett bra sätt, jag gick bland annat i terapi, och det var väldigt bra.
Hon ler blekt. Sommaren 2011 hade hennes kropp fått nog. Då gjorde hon en av huvudrollerna i långfilmen “Blondie” samtidigt som hon slet ut sitt hjärta som Anna Karenina på teaterscenen.
– Jag var inte särskilt cool när jag hamnade på SÖS med galopperande hjärta och allergichocker – det var stress, överansträngning. Hjärtat signalerade panik, fast det inte fanns någon panik. Jag var så seg att det var det som krävdes för att jag skulle ge mig. Då hade jag dödsångest, ska jag säga. Jag ställde in fem föreställningar av “Anna Karenina” – jag försökte en gång, men sedan bestämde jag mig för att det här är galenskap!
En blid från inspelingen av “Inte ens det förflutna”. – Vi var ett fantastiskt gäng, många av oss är kompisar i verkligheten också, säger Helena.Frida Hallgren, Mirja Turestedt, Vanna Rosenberg, Helena, Rebecka Hemse, Eva Röse och Fanny Risberg.
Hon bestämde sig för att inte göra film och teater samtidigt längre. Under flera år hade Helena brottats med roller som Hedda Gabler, Anna Karenina och Ibsens Rebecca West, som alla tar livet av sig.
– Det drar igång grejer hos en själv. Jag var så himla ledsen när jag gjorde Anna Karenina. Jag hade maginfluensa och gick in i den rollen så att jag knappt var normal. Men jag ska nog inte göra fyra roller som alla går sönder, på raken. När jag gjorde Hedda blev det väldigt uppskattat och då fick jag flera sådana roller, men nu har jag tagit livet av mig fler gånger än vad som är hälsosamt! Nu är det dags att göra en komedi – gå omkring i rolig hatt och röd näsa…
Samtidigt vet hon att hon måste satsa allt. Bli ett med sina roller.
– Det är enda sättet. Annars behöver jag inte hålla på med det här. När jag gjort Hedda och “Tre systrar”, där jag låg och grät, sade jag till teaterchefen Benny Fredriksson att jag inte hade mer att ge. “Men du går in och blöder sönder hjärtat”, sade han. “Kan du inte ta det lite mer som ett jobb?” Men det kan inte jag. Då är det inte värt något för mig. Jag har väldigt svårt att se värdet om man inte gör det så fullt ut som man kan. Det får kosta. Jag tycker att det ska kosta. Allting viktigt i livet kostar.
Men det är påfrestande, också privat.
– När man jobbar så hårt som jag gjort blir man nästan jag-lös. Jag kan känna vad som helst – bara någon säger åt mig. Även privat kunde jag märka att jag inte hade några känslor som verkligen betydde något – utom för mitt barn. Då är det lite fara på färde. Jag har mått dåligt ganska många år nu, både före och efter skilsmässan, men nu börjar jag bli glad igen! Även om det är en sorg att inte få se mitt barn varje vecka. Har man tillbringat julafton utan sitt barn, hemma hos pappa, är man inte så tuff längre – och det har jag gjort.
Hon trivs på Söder, dit både hon och Alexander flyttade efter skilsmässan.
– Jag älskar min lägenhet. Det känns lite som att bo i Paris. Jag bor mot gården och har väldigt fina fönster med träd på båda sidorna.
Hon skrattar.
– Jag är en sådan morsa som tar hem alla barn, det tror man kanske inte, men jag har alltid barn hemma. Står och steker pannkakor åt alla. Helst skulle Alfred bara äta pannkakor, pizza och spaghetti med köttfärssås – men det får han inte. Jag lagar all mat till Alfred, men jag har ganska dåligt självförtroende när det gäller matlagning så det är väldigt sällan jag bjuder folk på middag – typ aldrig!
