Lennart Nilsson har fyllt 90 år men har inte en tanke på att sluta arbeta.
Telegram till tidningsjätten Life från operasångerskan Birgit Nilsson:
“Lennart Nilsson, inget släktskap, ville inte bara fotografera mig på operascenen. Han ville också att jag skulle svälja den lilla kameran så att han kunde ta bilder på stämbanden. Det ville jag inte eftersom jag vet var den har varit tidigare.”
Men några år senare skulle La Nilsson kapitulera för Le Nilsson. Man gör gärna det. Med lika delar otålighet och tålamod har han alltid fått både människor och kryp att öppna sina skal.
En natt på Harpsund krokar den sovjetiske ledaren Chrusjtjov fast i hans arm och insisterar på att dricka du-skål. På Colosseums murar balanserar Ingrid Bergman som en fluga på ett fönsterbleck för att han ska få de bilder han söker. På Slottet trär Gustav VI Adolf med möda tråden genom ett nålsöga för att Lennart Nilsson bett honom visa sin hemliga hobby – broderi.
Fast mest talande är kanske ändå historien om hur Lennart Nilsson ringer Cirkus Scotts direktris Käte Bronett och ber att få fotografera hela sällskapet, inklusive kameler och svärdslukare, på en enda bild.
“Omöjligt! Vi är på turné. Har inte en minut över.”
Men Lennart Nilsson övertalar. Några dagar poserar hela det bångstyriga cirkussällskapet på en gräsmatta i mellansvensk stad. Jonglörerna jonglerar, elefanterna lyfter snablarna, trapetskonstnären slår en saltomortal högt ovanför orkesterns huvuden, samtidigt som två clowner balanserar på en stege. I bakgrunden travar åtta hästar i perfekt cirkel. Bilden som Käte Bronett kallade “omöjlig” är ett faktum.
“Men aldrig mer, herr Nilsson! Aldrig, aldrig mer!”
Två dagar senare ringer Lennart Nilsson igen:
“Tyvärr måste vi ta om bilden. Elefanterna stod inte riktigt rätt.”
Det sägs att den hårdhudade Käte Bronett aldrig varit så nära att svimma.
“Jag vägrar. Artisterna vägrar. Alla vägrar!”
Men Lennart Nilsson fick till slut ta om sin bild. Fast eftersom ena jonglörens tallrik inte snurrade helt perfekt, så ringde han för säkerhets skull ännu en gång och mitt i hopen av 150 poserande personer och djur på en gräsmatta i Köping stod järnladyn Bronett och undrade hur i hela friden hon tre gånger kunnat falla för Lennart Nilssons envishet, snille och charm.
En världsfotograf
Fast det räcker med att sjunka ner i soffan i lägenheten på Östermalm i Stockholm för att förstå varför. Vid 90 års ålder är mästerfotografens nyfikenhet intakt. Ögonen glittrar som ett barns. Pojkluggen står som en semafor i höstsolen. Det var inte länge sedan han steg till väders i en luftballong för att plåta bakterier i atmosfären.
– Hur jag mår? Inte bra. Jag mår… excellent!
Och så ett skratt som avväpnat allt ifrån kungligheter till frälsningssoldater. Många glömmer att Lennart Nilsson var en världsfotograf långt innan bilderna om ett barns födelse. Som anställd på tidningen Se förnyade han det svenska porträtt- och reportagefotografiet. Plåtade hur lillprinsen tände mamma Sibyllas cigarett. Fick Louis Armstrong att traska runt i lågskor i en svensk snödriva. Skickades på en vanlig studentexamen och kom hem med bilder som höll för tio sidor. Tog rygg på en skidande barnmorska i fjällvärlden och plåtade när alkoholisten Åke i Stockholm tre gånger mötte Jesus inför Frälsningsarméns skrank. Bevisade att äventyret inte nödvändigtvis måste ligga långt borta.
Jodå, han reste också. Cyklade omkring i sex veckor i Belgiska Kongo, blev kompis med pygméerna och gick ner elva kilo. Liftade med ett fångstfartyg till Spetsbergen och fotograferade hur en simmande isbjörnshona sköts och hivades ombord.
– Hennes unge sattes i en bur av drivved för att säljas till en cirkus. Jag kan fortfarande minnas hur den kramade sin döda mamma med ramarna och bet i hennes öra för att få henne att vakna. Och så skriket…
Det var rörande, blodigt, tragiskt. När Life publicerade bilderna drunknade tidningen i läsarbrev. I USA stängde skolor i protest.
I boken Lennart Nilsson – hans livs bilder finns det berömda omslaget i Life magazine från 1965.
Men Lennart Nilsson vore inte Lennart Nilsson om han 65 år senare vore helt nöjd med sitt reportage:
– Jag skulle förstås ha letat upp cirkusen där isbjörnsungen hamnade. Vilka bilder det kunde blivit! Det kunde ju ha förändrat hela dåtidens syn på djurhandel. Hur kunde jag vara så slarvig?
Men slarvig är knappast hans epitet. En halv höst satt han med fötterna i havsvatten för att skildra sjöstjärnors sexliv. På 50- och 60-talen samlade han hela Sveriges berömdheter för ett gruppfoto. Efter tålmodigt jagande över hela världen kunde han slutligen en dag lägga det ökända hiv-viruset under sitt mikroskop. Själv säger han att hans bilder har varit “25 procent fotograferande och 75 procent väntan, ibland 97 procent…”
Ärvd tekniklust
“Är bilden inte bra nog, är du inte nära nog” sa den legendariske fotografen Robert Capa, men anade knappast att en svensk lokförarson, född i lilla Strängnäs den 24 augusti 1922, skulle göra hans budord till en konstart. Kanske var det genernas förtjänst, dem han också skildrat med sin närgångna kamera. Medan mamma Karin stod för det lågmälda och jordnära, studerade pappa Nils tillvarons gåtor.
År 1908 hade den 6-årige bondpojken Nils Nilsson byggt en ångmaskin av en kaffepanna. Tio år senare skruvade han ihop en av Sveriges första radiomottagare. När lille Lennart så småningom undrade över människorna som pratade inne i lådan, plockade far försiktigt isär familjeklenoden och visade.
– Farsan var stark, rolig och skitpigg. Tre veckor innan han gick bort ringde han och sa som vanligt: “Hej Lennart, vad är på gång?” Tyvärr dog han i förtid. Blev bara 96 och ett halvt…
Av pappa ärvde Lennart Nilsson nyfikenheten och tekniklusten. Elva år gammal fick han en lådkamera för två spänn och tog sin första bild: en gullregnsbuske. Första förstoringsapparaten var en ombyggd kamera, första fotomodellerna kompisarna i plugget och första sålda bilden en trafikolycka, en uppånervänd Volvo i Solna.
– Dagens Nyheter köpte den för åtta bagis. Jag var 16 år.
Den andra stora mentorn var farbror Artur, en sympatisk pedant som hade en kombinerad parfym- och fotoaffär i Kristinehamn och lärde brorsonen att tänka bilder och kopiera, ibland på bekostnad av skolarbetet.
En historia säger att en gammal lärare mötte den vuxne Lennart Nilsson på gatan och frågade:
“Vad gör Nilsson i dag?”
“Jo, jag är fotograf.”
“Jaså fotograaaf! Jo, jag anande nog att det skulle gå tokigt för Nilsson.”
Och nog såg det aningen märkligt ut där i början, när far och son låg på magen i en skogsbacke i Danderyd och studerade småkryp genom lupp och kameralins.
– Jag minns när det började regna och jag frågade: “Ska vi gå hem nu?” och far sa: “Nej, nu ska vi plåta när myrorna simmar med rov mellan käftarna! Jag har en som tittar på mig just nu. Det känns nästan som om vi fått kontakt, myran och jag.” Vi låg där, far och jag, och tog bilder på sexbenta barnmorskor som först tycktes lyssna mot kokongens vägg och sedan försiktigt bar bort äggen. Det var fantastiskt.”
Bilder som berör
En del av de klassiska bilderna har behövt hjälp på traven, avslöjar han. En brännvinsdroppe gjorde en larv så slö att den kunde fotograferas på ett järnvägsspår. Lite kolsyresnö fick en skalbagge att posera snällt under en blåbärskvist. En hare, inköpt från ett jaktlag på Värmdö, släpptes ut på en äng tillsammans med två joggare och fick illustrera en artikel om kolesterol och motion.
För Lennart Nilsson har alltid skapat bilder som berör. När tv-nyheterna visade hans närbilder på en smutsig tand, tog landets tandborstar slut i en handvändning. När han plåtade Calle Schewen med äkta Kronbrännvin i kopp och kropp, gick nykterhetsivrarna i taket.
Bild på foster från boken “Ett barn blir till”.
Och när han första gången visade bilderna på ett foster som sög på tummen inne i livmodern, stannade en hel värld upp och höll andan. Var vi så utvecklade, så tidigt? En kvinna skrev: “Era bilder fick mig att själv vilja bli gravid och uppleva barnaskapets under.” I USA blev bränsle i en intensiv abortdebatt där båda sidor försökte göra Lennart Nilsson till sin profet.
Idén hade han fått i samband med ett annat reportage på Sabbatsbergs sjukhus i Stockholm 1951. På en hylla stod några gamla glasburkar med foster i formalin. “Kan jag låna hem dem?” frågade Nilsson. Läkarna tittade på varandra och ryckte på axlarna.
– Jag hade fått en chock när jag såg hur välutvecklade fostren var, trots att de bara var några centimeter stora. Min första känsla var: “Det här måste folk få se!”
Vilket han fick klart för sig då han 1953 gick upp till tidningen Life i New York för att visa bilder på den nyblivne generalsekreteraren Dag Hammarskjöld i FN-skrapan. Men redaktören stirrade hänfört på den andra bildhögen med foster i formalin.
– Jag var den ende fotograf som fått följa med Hammarskjöld i hissen, ända upp på kontoret. Men på Life sa man bara: “Mr Hammarskjöld är all right, men fostren, Lennart! Fortsätt med fostren!”
– Sedan kom det där magiska ögonblicket då jag första gången skulle fotografera ett levande foster och såg hur det sög på tummen, precis som ett barn. Och så gick inte elektronblixten! Jag tryckte om och om igen, men fick den inte att fungera. Jag minns hur jag kallsvettades, men fick gå hem utan bild.
Den envise Lennart Nilsson gav inte upp så lätt. Med bar överkropp och begränsad teknik väntade han tålmodigt in ögonblicket åt framtiden i ett 37-gradigt rum. Först efter tolv års arbete, den 30 april 1965, kunde Bilden kablas ut över världen och reaktionen hade inte varit större om den visat det sjunkna Atlantis. Life sålde slut i hela USA – åtta miljoner exemplar på tre dagar.
Vill fånga döden
Ett barn blir till påstås med sina 20 översättningar och 50 miljoner sålda exemplar vara världens mest spridda fotobok. I dag finns Lennart Nilssons bilder med i den last som rymdsonderna Voyager I och II sedan 1977 bär med sig ut i oändligheten och kanske når en mottagare om en miljard år. 90 år ung är han en av fotohistoriens tio mest betydelsefulla fotografer – men har aldrig låtit sig förföras av sin egen berömmelse. Om sitt senaste projekt – en ny närkamp med cancerceller – kan han tala i timmar, men om sig själv är han fåordig.
Han är gift för andra gången, ja. Han har en son, Kjell, som ärvt släktens tekniska begåvning, visst. Men pusselbitarna ges bara så där i förbigående. Ingående kan han skildra hur han som själv som femåring höll på att drunkna i en båtolycka och förbluffade omgivningen med att efteråt inte visa någon rädsla, utan istället hänfört berätta om fantastiska bubblor och sprakande färger. Men historiens poäng är inte hans egen trygga relation till döden, utan att här möjligen finns grundämnet till ännu en omtumlande bildsvit:
– Tänk att skildra en människas dödsögonblick i bilder! Jag har lekt med tanken, det måste jag erkänna.
Jag ser inget skäl att väja för ämnet, jag har bara inte haft tid. Inte än…
Så vad återstår mer än döden?
Inget och allt.
Mer än någon annan ångrar Lennart Nilsson vad han inte gjort. Tavlan han inte köpte av Matisse. Bilden på Chrusjtjov med skäran han inte tog. Närbilden på Karl XII:s kranium som kanske, kanske kunde ha avslöjat kulknappens hemlighet.
– Men Karl XII jobbar jag på. Och kanske jag borde ringa Cirkus Scott igen? Jag tror jag vet hur den där bilden skulle kunna bli ännu bättre.
Närbildernas mästare. Lennarts studier av kroppens inre är världsberömda.
År 2005 mottog Lennart Nilsson Pressfotografernas Klubbs hederspris för “livslång gärning”. I sitt tacktal lät han nästan lite förbannad:
– Jag är ju inte klar än. Jag har ju massor kvar att göra!
För gå i pension får andra göra. Lennart Nilsson har inte tid. På sin höjd kan ha fara ut med hustrun Catharina för att påta i marken i sommarhuset i Roslagen, men även här finns kameran med. Ty vem, om inte just Lennart Nilsson, har en gång visat att ett gram vanlig matjord kan innehålla upp till 700 miljoner intressanta små individer?
Världens nyfiknaste man skyndar otåligt vidare.
Personligt
Namn: Lars Olof Lennart Nilsson.
Född: 24 augusti 1922 i Strängnäs.
Yrke: Fotograf.
Familj: Hustrun Catharina, sonen Kjell, bonusdottern Anne Fjällström.
Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm, sommarhus i Roslagen.
Aktuell: Har just fyllt 90 år, men är i full färd med att plåta hudcancerceller.
