I år fyllde Tomas Ledin 60 år. Samtidigt är det 40 år sedan han gjorde sin debut som artist för den stora publiken.
En vinterdag 1974 knackade mörkrets furste på dörren.
Ozzy Osbourne hade varit på världsturné med Black Sabbath. Nu skulle han hälsa på polarna hemma i Birmingham. Hos en av dem bodde en 23-årig Tomas Ledin. Svensken hade just flytt från ett slavkontrakt och en halv meter för kort kontorssoffa hos en skurkaktig manager i London. Flyttade bokstavligen ur askan i elden.
– Jag minns att Ozzy klev in i lägenheten och sa: “Hi, I’m back!” Sedan började ett festande, som varade i dagarna fyra. Det var öl, whisky, droger… allt. Brudarna var som galna i Ozzy. Det var bara att hålla i hatten. Det blev några stökiga dygn.
För den som tror att folkkär är detsamma som välkammad, har inte förstått den svenska rockhistorien. När rektorns grabb från Sandviken för några år sedan beslöt att sortera sitt liv inför en krogshow på Rondo i Göteborg, stod skeletten i kö i gitarrfodralet.
Hippiegenerationen
– Jag tillhörde hippiegenerationen, då levde man knappast något asketiskt liv. Det var rena vilda västern ibland. Jag har kompisar som tyvärr blev både alkoholister och narkomaner.
– Varför jag klarade mig kan bero på en inre kompass jag fick med mig hemifrån. En grundmoral, kanske. Jag insåg att det fanns rum, som jag inte borde gå in i – och om jag ändå gjorde det, så gick jag inte tillbaka. Mina föräldrar var absolutister, själv levde jag inte riktigt så. Men innerst inne visste jag ju att pappa var den som alltid hade roligast på festerna.
Så ock i dag.
Folke Ledin har hunnit fylla 85 år, men går fortfarande på de förfester till Polarprisgalan, som alltid hålls hemma i sonens lägenhet på Östermalm i Stockholm. Härom året kunde Folke och Margareta Ledin exempelvis ses partaja loss med Peter Gabriels lika pigga mamma.
– Min far är mina söners store idol. Han blir kompis med alla.
Tomas Ledin har också alltid varit en begåvad social kameleont. Ena kvällen hemma i köket med Led Zeppelin, Björk, Pink Floyd och Patti Smith, nästa vid honnörsbordet på Grand Hotel med kungen.
Visserligen påstår han sig kunna bli “som en mussla”, när han blir stressad. Men vännerna känner honom som rolig, slagfärdig, klipsk och generös, med ett stort hjärta för samhällets utsatta.
Demonstrerade
Tomas Ledin har sjungit både mot apartheid i Sydafrika och för hemlösa i Stockholm. Dessutom höll han som 19-årig utbytesstudent i USA att bli relegerad från skolan för att han gick med i demonstrationstågen mot Vietnamkriget
Också ett släktdrag, måhända? För vem är barnen som syns i förgrunden på den mest klassiska bilden från Ådalen -31, där en folkmassa ringlar sig över en järnvägsövergång, om inte pappa Folke och hans syster Ingrid?
– Jag växte upp i en anda av att man skulle försöka skapa en bättre värld. Kanske var det också därför jag blev så chockad, när jag på 70-talet kom hem från USA och i princip blev utfryst ur den svenska musikrörelsen. Jag kunde ju mycket väl sympatisera med mycket av proggens värderingar, med empatin och medmänskligheten. Istället sorterades jag ut, för att jag sjöng på engelska och låg på ett amerikanskt skivbolag.
Familjen. Tomas med hustrun Marie samt sönerna John och Theo.
Ärren sitter fortfarande i. Att resa med Tomas Ledin genom sex decennier är en förvånansvärt omtumlande upplevelse. Numera är det lätt att bara se en 60-årig folkhemsförförare som drar utsålda hus var han än framträder. Desto svårare att minnas rebellen som hela tiden utmanade dåtidens konventioner.
– Det uppstod en hel del konflikter hemma när jag blev tonåring. Först kring långt hår och sedan musikvalet. Jag hade visat visst intresse för att bli arkitekt eller kanske bildkonstnär. Det blev en chock för dem, när jag i stället ville dra till USA för att spela musik.
Du påstås ha haft mycket tjejer också?
– Ja, fast där var pappa betydligt mer tolerant. Snarare räckte det att skylla på att man träffat nån brud, så var man förlåten för att man kom hem för sent.
Vissa påstår att du ligger bakom rätt många graviditeter i det här landet?
– Ja, det stämmer nog. Själv är jag visserligen bara direkt ansvarig för mina söner John och Theo. Men jag möter ständigt par som säger: “Hade det inte varit för dig, hade vi aldrig träffats.” Eller: “Du ska veta att det är tack vare dig som lilla Lisa finns till.”
Vad svarar du?
– Att det är kul att få ha varit med på ett hörn…
I februari fyllde den fortfarande relativt långhårige Tomas Ledin 60 år. Ber man honom reflektera över att han nu bara har knappt fem år kvar till folkpensionen, använder han ord som “helsjukt”, “abstrakt” och “konstigt”.
– Det är inte så länge sedan jag slutade tänka på livet som en ständigt pågående motorväg, som man cruisar nerför. Nu har den vägen definitivt ett slut.
Skrämmer döden dig?
– Jag tror det är i Castanedas Samtal med Don Juan som en medicinman säger : “Min bästa vän är döden som går två steg bakom mig.” Utan döden skulle vi aldrig leva så tätt inpå livet. Jag kunde känna det när jag besökte Tel Aviv eller 70-talets Västberlin. Hur närheten till det hemska och mörka, skapade en sorts nästan extatisk livsglädje.
Just nu vill jag leva skrev du en gång. Är du bra på det?
– Jag var väl 28 år den gången. Att leva i nuet är en konst som är lättare att sjunga om, än att göra. Men det går faktiskt lättare med åren. Jag är i en bra ålder nu, tycker jag. Har samlat på mig erfarenheter, gjort mina misstag och lärt av dem. Jag har blivit noggrannare med min tid och mitt umgänge.
Men inte skilt dig som så många andra, varför?
– Förutom att jag älskar Marie, hade vi en jäkla tur med en del saker vi själva inte förstod. Vår snarlika bakgrund, till exempel. Vi är båda lärarbarn. När våra föräldrar första gången träffades, insåg vi direkt hur lika de var.
Svärfar hette Stig Andersson och var landets främste skivbolagsdirektör. På släktmiddagarna var det nästan en ritual att Tomas skulle spela upp kassettbandet med sitt senaste verk. Efteråt berömde ofta Stikkan låten, men påpekade: “Fast du borde ha haft en tonartshöjning också, det ska man alltid ha!”
Efter Abbas vinst med Waterloo i Brighton 1974 hade Stikkan fått frågan: “Hur kunde du skriva en låt om ett slag där det dog tiotusentals människor”? Men även svärsonen fick omsider klä skott för tidsandan:
– När jag vann Melodifestivalen 1980 med Just nu, sa en journalist till min svärmor: “Tomas ska akta sig. Han kommer att få problem med media eftersom han är så naiv och godtrogen!” Så blev det också. Jag har alltid gjort musikjournalisterna upprörda.
– Jag märker det i recensioner än i dag. Att även om en skribent gillar min nya skiva eller show, så måste man hela tiden måste lägga in brasklappar: “Visserligen var detta bra, men glöm inte att Ledin också har gjort en massa dåligt.”
Vilken låt brukar vara jobbigast för dessa kritiker?
– ”Atlantkustens kyliga smekning”. Där jag sitter vid en flygel och faktiskt spelar rätt bra och har en berättelse med just pretentioner. Det är oerhört provocerande för vissa recensenter att jag törs ta det där stämningsläget.
Hur reagerar du på sådana recensioner?
– Numera läser jag dem och skrattar. Men jag måste erkänna att de också föder en sorts revanschlust. Ända sedan jag var ung, har jag efter negativa recensioner ofta tänkt: “Nu tror du Ledin är avfärdad för gott. Okej, då ska jag pina dig med ännu en låt som går upp på topplistan!”
Vilken är din sämsta låt?
– ”Kärleken är som en studsande boll”. Jag menar, hur kul är den? Och det finns säkert tio till lika usla.
Bästa då?
– ”Är du oäten?”, kanske, som kommer på nästa platta. Det var något min farmor ofta sa till mig när jag var liten. En del av mitt hjärta är jag också stolt över. Folk gråter ofta, när jag spelar den.
Det är i den låten du uppträder med en hel symfoniorkester på dataskärmar?
– Ja, tekniken är så bra att det finns alltid några i publiken som tror att orkestern är på riktigt. Min egen far var bekymrad efter premiären: “Men blir det verkligen några pengar över, när du har så mycket folk på scenen varje kväll?”
Ja, vad gör du egentligen med pengarna som blir över?
– Gör livet till ett äventyr, hoppas jag. Jag är ingen aktiekille. Jag ville en gång bli arkitekt, så varför kan jag inte få samla på hus, tänkte jag. I dag äger jag några fastigheter på Söder och är delägare i Hesselby slott. Alla stora svenska trubadurer har varit gäster där någon gång. Jag har hittat en dagbok där det står: “Bellman stod i fönstret på andra våningen och sjöng några epistlar”. Vi tänker försöka fortsätta i den andan.
Hur mycket av ditt tonårsrevolt har gått i arv till dina egna söner?
– Vi kunde knappast bo på en bättre adress, när det gäller att lätt få tag i alkohol och droger. Men de har klarat sig bra. Johns revolt, till exempel, tycks ha handlat om att bli akademiker och – precis som jag – om hur han ser ut i håret.
Hur klipper han det?
– Kort, förstås.
En ung Tomas Ledin.
Personligt
Namn: Tomas Folke Jonas Ledin.
Född: 25 februari 1952 i Rätan, Jämtlands län.
Familj: Gift med Marie, dottern till Stikkan Andersson, sönerna John, 23, och Theo, 19.
Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm och sommarhus i skärgården.
Äter: Italienskt.
Dricker: Vin, vatten och grönt te.
Lyssnar: På husgudarna Miles Davis, Bob Dylan och japanska cellisten Yoyo Ma.
Aktuell: Med Showtime på Cirkus i Stockholm.
