Körberg rosar och risar:
Kjell Bergqvist:
Tog emot mig i sitt hem när min förste son var nyfödd och jag var rädd, nervös och champagneyr. Han tyckte det var lagom lustigt när jag försökte sova sked och viskade Ankis namn i hans öra.
Kungen:
Silvia gillade mina färggranna västar och försökte få kungen att köpa likadana. Tydligen bromsades tilltaget av hovet. Jag tyckte synd om kungen för han hade behövt lite färg.
Birgit Nilsson:
En härlig människa. Men som alla sångarsjälkar hade hon ett mörkt stråk. En av hennes tragedier var att hennes pappa inte tyckte det var något yrke att sjunga. Han hörde henne aldrig.
Jan Eliasson:
En glad gamäng. Kunnig som fan, och obehindrad med alla. Det sägs att en diplomat är en människa som kan be dig dra åt helvete på ett sådant sätt att du längtar efter att göra det. Det stämmer in på Jan.”
Monica Zetterlund:
Kallade mig lillbrorsan och sa att om skulle sjunga på ett annat sätt så skulle hon “vilja sjunga som Tommy Körberg”. Det var en av min karriärs finaste komplimanger.
Carola Häggkvist:
Lider av sann grandezza, parkerar var som helst, kör som en idiot och verkar tro att eftersom hon gör som Gud säger så behöver hon inte ta hänsyn till några sekundära trafikregler. Det hoppar så mycket grodor ur den damen att hon kunde öppna terrarium.
Björn Ranelid:
“Tänk bara om han kunde tagga ner lite och kosta på sig en glimt i ögat. Då skulle folk inte ta honom för den skrytsamme person han inte är. Jag tror att det är hans fru som bestämmer under deras tak.”
När Tommy Körberg vid 64 års ålder skriver sina memoarer, väljer han att inleda med historien när han åkte båt utanför Kenyas kust med gamängen P A von Rosen, som plötsligt öppnade bensintanken och slängde i en glödande cigarr.
Det blev ingen explosion den gången. Möjligen för att den Gud som Tommy Körberg inte tror på tyckte att det för stunden räckte med smällar.
Tommy Körberg har aldrig idkat självcensur och tänker så fortsätta. Hans frispråkighet och snytingar är legendariska. I nya boken är det många som får på moppe, främst Tomas Ledin, Carola och nöjeskritikern Anders Björkman.
– Vad är det för fel med att vara rättfram? Då borde istället feghet vara en av dödssynderna. Precis som likgiltighet och omständlighet! Brummar slagbjörnen Körberg och säger i nästa andetag att han själv ibland får kritik för just det sistnämnda av sin unga hustru.
Varnande exempel
– Googlar man på mitt namn är de vanligaste träffarna tydligen “Körberg kokain” och “Körberg fängelse”. Möjligen med “Körberg rosarutig kavaj” som bubblare. Jag bar den på en Wimbledonfinal, inte helt nykter, och hamnade i amerikansk morgonteve när jag sjöng solo med armen runt Faye Dunaway. Ibland undrar jag om jag föddes till att vara ett varnande exempel för andra.
Ja, han skakar dem ur rockärmen, historierna.
Den människa som träder fram på boksidorna är också en sårbar, känslig och självkritisk person. Körberg äter journalister till frukost, så lyder legenden. Men i intervjustolen är han denna gång artig, nästan ömsint.
Väjer varken för drogäventyren, de kraschade relationerna och den berömda fyllekörningen som gav fotboja. (“Värst var att tvingas plasta in den varje gång jag skulle duscha.”) Men lägger själv allra helst fokus på en 3,5-åring med förkärlek för isglass:
– Min dotter Elvira lindar mig runt sitt lillfinger. Tittar på mig med bedjande ögon och säger: “Pappa, glassen var gammal. Kan jag få en till?” Min kloka hustru kan irriterat påpeka att jag inte får låta mig luras, men jag kan helt enkelt inte låta bli att skämma bort henne. Säga nej är så trist.
Tuff barndom
Kanske för att hans egen barndom började så illa. Som nyfödd sattes han i fosterhem utanför Skellefteå. Det viskades om en pappa som söp och slarvade. Om en 18-årig mamma som hellre sprang på Nalen än tog ansvar för sin förstfödde.
– Mamma var okej. Hon försvarade mig alltid genom hela livet. Blev möjligen lite väl beskyddande med tiden. Min riktiga pappa träffade jag däremot inte förrän jag var 39. Han dök plötsligt upp i poplinrock på mitt bröllop med Amanda Waring. Jag ignorerade honom. Men sista åren hade vi ändå viss kontakt. Han var sjuk, försupen och kejderökte och fimpade i en plasthink. I arvegods fick jag en sned tompava och en oljemålning föreställande en kvinnobak. Det var min pappa i ett nötskal. Först när han låg i kistan fick jag veta att han inte alls varit präst, som han påstått, utan kyrkvaktmästare.
Det skulle gå att psykologisera över om Tommy Körbergs eget sanningsbehov är ett svar på pappans lögner.
Eller om kvinnotycket gått i arv. Men inte ens en period i terapisoffan kunde reda ut alla själsliga härvor.
Däremot är han noga med att inte skylla sina klavertramp på någon taskig barndom.
– Jag tar fullt ansvar för mina handlingar. Alla val i livet har varit mina egna. Men ibland var de inte så kloka.
Ånger är slöseri med tid, menar han. Men när det gäller sina separationer är han inte så stolt.
– Den människa jag var då valde helt enkelt karriären före sina barn. Jag tycker inte det var ett lämpligt beteende. Jag svek mina barn, men det är ofrånkomligt när man skiljer sig. Men även misstagen har tagit mig framåt och lärt mig saker. I dag sysslar jag med att försöka lappa ihop det jag förstörde.
Och ändå tordes du bli pappa igen?
– Elvira var inte alls planerad. Det blev midsommar och… ja, du fattar. Beskedet överrumplade mig. Det enda jag dock inte tänkte på var på min egen ålder. Det kom först efteråt. Att fan, nu kan jag ju inte dö. Nu måste jag ju hänga med i alla fall till studenten. Jag är äldre än Elviras morfar. Det tycker i alla fall jag är rätt kul.
Varför kommer ditt tredje äktenskap att hålla?
– För att jag är lugnare nu. Men vem fan vet? Jag kanske kliver ut på gatan nu och träffar någon. Det har hänt förr. Fast numera tänker jag mig för två eller tre gånger innan jag drar vidare.
I boken citerar han Maurice Chevalier: “Så många kvinnor, så lite tid.” Men också Nietzsche: “Utan musik vore livet ett misstag”. Ett tidigt minne är från en sjukhusvistelse när en kompis till hans mor dyker upp och spelar munspel och “det bröt tristessen.”. Ett annat är från debuten i Brunnsparken i Ronneby där han fem år gammal sjöng “Jag är torpare jag” och fick sitt första honorar – två askar Tutti-Frutti.
– Jag blev förnärmad när de skrattade och tyckte jag var gullig. För mig var det allvar.
Musik har alltid varit det. Han erkänner hur kaxig han blev när “Somebody´s taking Maria away” med hans band “Tom & Mick & Maniacs låg etta på Tio i topp sex veckor i rad. Eller när brallorna som skapats av en sömmerska vid namn Py Bäckman sprack mitt under debuten i Konserthuset. Eller när sångpedagogen vägrade att ta emot honom “eftersom din röst redan är perfekt!”.
Annars är Körbergs memoarer lika bångstyriga som sin upphovsman.
Frågar man om den största missuppfattningen när det gäller Bert Gustav Tommy Körberg, svarar han blixtsnabbt att det nog måste vara att han “bara skulle bestå av en sorts homo sapiens”.
– Jag kan vara bråkig, det är sant. Men det beror helt på hur man bemöter mig. Är man respektlös så slår jag tillbaka.
Fysiskt?
– Nej, för fan. Bara verbalt. Men jag kan vara brutal där också.
Vad gav det att gå terapi?
– Jag fick väl inga definitiva svar. Men kanske viss hjälp att styra upp mitt liv. Att lära mig att demonerna finns där, att det är bäst att bli vän med dem innan man säger adjö. Tränger man bort dem kommer de bara tillbaka.
Vad skulle få dig att tro på Gud?
– En uppenbarelse. En buske som brinner… Nä, jag vet inte. Jag brukar säga att jag respekterar människor som tror, men att tvivlet gett mig en bättre utbildning.
Ändå gick du till ett medium från Ukraina, berättar du i boken.
– Det var för min syster Anne-Mis skull. Hon hade en obotlig sjukdom. Kortfattat kan man säga att hon var allergisk mot sig själv och åts upp inifrån. Den här killen var vårt sista hopp. Men han tittade bara på henne och sa: “Det är otroligt, hon borde vara död.” Däremot verkade han se rakt igenom kläderna på mig, för han såg direkt att jag hade brutit vänsterarmen två gånger. Och så pekade han på min näsa och sa: “When was the last time?”
Han menade kokainet?
– Exakt. Det var skitskumt.
Är du rädd att drabbas av samma öde som din syster?
– Risken är mycket mindre eftersom jag är man. Men jag tog en massa sprutor med gammaglobulin i magen för att vara på säkra sidan. Jag har aldrig sett så mycket dålig film som under den perioden. Men jag måste ändå vara försiktig. Är extremt känslig för förkylningar. Käkar 13 vitamintabletter varje morgon. Och så måste jag snart byta knäled. Elvira vill ofta att vi ska laga mat ihop på hennes leksakskök. Har jag väl satt mig på golvet, så blir jag kvar.
Rädd att åldras?
– Jag skulle ljuga om jag sa att det inte existerar någon ålderskris. Framför allt är jag livrädd att tappa rösten. Den dan skulle jag dö själsligt. Då hoppas jag någon skjuter mig om jag närmar mig en scen. I alla fall bakbinder mig vid närmaste lyktstolpe och sätter munkavle på mig.
Hur vill du dö?
– Gärna mitt i en refräng. Som komikern Tommy Cooper, som föll ihop på scenen. Men allra helst omgiven av mina närmaste. Sista dan i livet skulle jag vilja tillbringa ute på lantstället i Trosa.
Ditt smultronställe?
– Ja, jag (dom flesta gjordes av ett proffs) sågade ner en jävla massa träd i somras. Trodde jag skulle slå ihjäl mig. Kedjehelvetet hoppade två gånger. Men nu kan jag sitta där och titta ut över havet, ta ett glas vin och en ledighetscigg. Har jag jobbat bra, så belönar jag mig.
Hur har du det med kröken i dag?
– Det fanns en tid när spriten hjälpte mig att fly bort från mig själv. Ibland slutade kvällen med att jag låg och sov i en garderob. I dag har jag inte det behovet. Jag kan ta ett järn framför teven eller ett glas vin till maten. Nykteristerna skulle säkert hävda att jag lever i förnekelse, men jag har aldrig någonsin varit alkoholist. Går inte omkring och okynnesdricker.
Knark då?
– En insomningstablett, det är allt. Ändå vaknar jag tre gånger per natt. Sover aldrig mer än fyra timmar totalt. Jag har försökt med öronproppar. Men då hör jag istället mitt eget hjärta.
Hur påverkade fängelsedomen din karriär?
– Märkligt nog blev jag bara ännu folkligare. När jag försökte promenera bort ångesten på Östermalm kom tanterna fram och klappade mig på kinden med sina handskar och sa tröstande: “Det kommer att bli så bra.”
Så vad gör du för att råda bot på rastlösheten i dag?
– Jag gör mina räder till London och köper noter. Kan spela gitarr hjälpligt. Det är väl allt. Mest är jag lat eller umgås med Elvira.
Vad gör du med alla pengar du tjänat?
– Vilka pengar? Jag är en hård förhandlare, men lägger inga rikedomar på hög. Det värsta jag är folk som dividerar om notan, om vem som drack vad. Får jag något över går det till ännu en piggelin till Elvira. Och en glassbåt till mig själv. En klassiker. Blir aldrig omodern.
Precis som pappa själv.
Personligt
Född: 4 juli 1948 i Skellefteå. “Jag är faktiskt släkt med Greta Garbo. Det gick att se på morsan.”
Familj: Hustrun Ann-Charlotte och dottern Elvira, 3. Sönerna Anton, 35, med skådespelerskan Anki Lidén och Erlend, 16, med norskan Kirsti Skavberg Roaldsen. Tre halvsyskon.
Bor: Lägenhet i Stockholm, sommarhus i Trosa.
Dricker: Vin, öl och mineralvatten.
Äter: Gott.
Kör: Moped.
Kuriosa: Äger Gunnars Svensson gamla piano.
Aktuell: Med självbiografin “Sjung tills du stupar” (Forum)
