Cancern ska inte få kuva Annika Ljungberg

Så snart man kliver in i Annika Ljungbergs hem omsluts man av en positiv energi. Väggarna i det ombonade köket är fyllda av tänkvärda visdomsord och upplyftande kärleksbudskap. Annika själv utstålar genuin värme och hälsar oss välkomna som om vi vore gamla vänner. Med sin späda kropp och sitt blonda hårsvall ger hon vid första anblicken ett skört intryck.

Bakom den väna ytan döljer sig dock en viljestark affärskvinna som redan som 23-åring var vd för ett konsultföretag med 40 anställda. Senare rönte hon stora framgångar ute i världen med gruppen Rednex, vilket de många guldskivorna på hennes och maken Jens Sylsjös hemmakontor vittnar om.

Även om Annika alltid har sett musiken som sitt kall kan hon i dag ångra att hon under många år pressade sig själv oändligt mycket hårdare än vad hon borde ha gjort.

– Jag har aldrig lyssnat på min kropp utan klivit upp på scenen full av infektioner. Under en turné hade jag till och med dropp och en läkare som väntade vid scenkanten.

– Flera gånger varje år har jag och min man tagit med oss vår dotter till Astrid Lindgrens barnsjukhus och uppträtt på barncanceravdelningen, där många av barnen har leukemi. Efter varje besök har jag sagt att leukemi är det sista jag skulle vilja ha i mitt liv. Det är märkligt att jag nu själv har fått det som jag var mest rädd för att drabbas av, men jag tror att det finns en mening med det. Jag ser min cancerdiagnos som universums sätt att säga åt mig att dra i handbromsen och ta det lugnare, konstaterar Annika tankfullt.

Sedan sin älskade mamma Anitas chockartade bortgång för fem år sedan har Annika anammat ett andligt tänkande som gett henne kraft att orka leva vidare. I början av juni förra året gjorde hon sitt livs svåraste avslut, då hon åkte till Härjedalen för att tömma sitt och moderns gemensamma torp.

– Det var fruktansvärt tungt att ta bort det sista av mamma, men jag kände samtidigt att jag hade tagit ett stort steg i mitt sorgearbete.

Svimmade

På natten kom hon, maken Jens, och deras dotter Molly tillbaka hem till Stockholm. När Annika morgonen därpå satt och åt frukost med familjen och ditresta vänner från Dalarna kände hon plötsligt hur det högg till i magen.

– Eftersom min mage har krånglat i 20 års tid hade jag upplevt samma smärta förr, men den här gången var den intensivare än vanligt. Jag tog mig in på toaletten utan att någon märkte något. Sedan ropade jag på min dotter och bad henne att hämta min man. Precis när han kom in i badrummet svimmade jag av smärtan och slog i stengolvet.

När Annika vaknade upp insisterade hon på att vila ut hemma och inte åka till sjukhuset. Efter två dagars sängliggande fick hon uppsöka akuten. Där konstaterades att Annika bar på ett skyhögt antal vita blodkroppar, vilket tydde på en allvarlig infektion i kroppen.

Annika gruvade sig till en början inte så mycket över provresultaten. Det var först då hon ett par dagar senare besökte vårdcentralen som oron tog fart på allvar. Läkaren förklarade att hon kanske led av leukemi.

– Jag tänkte: “Herregud! Leukemi, det dör man ju av.” Men när jag klev ut från vårdcentralen fattade jag ett beslut. Jag bestämde mig för att bli frisk. Det är en tanke som jag har hållit fast vid sedan dess, trots att flera läkare målat fan på väggen och inpräntat att jag bär på en dödlig sjukdom.

Vid midsommar fick hon sjukdomsbeskedet, att hon drabbats av kronisk myeloisk leukemi, vilket är en långsamt utvecklande form av blodcancer.

Annika bestämde sig för att vara ärlig mot sin dotter Molly.

– Jag förklarade för henne att jag har samma sjukdom som barnen vi träffat på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Hon tittade på mig med i tårar i ögonen och frågade: “Ska du dö då?” Jag svarade att jag hade bestämt mig för att leva, vilket fick henne att lysa upp som en sol. Jag vill inte att Molly ska behöva förlora sin mamma som jag har gjort. När det ibland är svårt att motivera sig själv att fortsätta kämpa motiverar jag mig för hennes skull.

Efter lite letande hittade Annika en meriterad hematolog som hon kände förtroende för. Trots det motsatte hon sig hans rekommendation att starta medicineringen omgående.

Friskschema

– Eftersom jag nyligen påbörjat en alternativ behandling för att rensa min kropp från gifter efter år av förstoppning, bland annat med hjälp av olika örter, ville jag först bli färdig med den kuren. Efter en och en halv månad började jag att ta cancermedicinen. För mig som inte ens ätit Alvedon tog det verkligen emot. Tyvärr mådde jag sämre än någonsin när jag började medicinen. För att kunna existera i vardagen äter jag nu halv dos. Jag har tidvis gjort uppehåll men sedan börjat medicinera igen. Jag vill inte riskera att sjukdomen övergår i akut leukemi.

Annika följer sedan i somras plikttroget sitt “friskschema”, som bland annat innefattar en grön och näringsrik kost, diverse kosttillskott och olika terapeutiska behandlingar. Sedan i somras har hennes cancervärden sjunkit dramatiskt, vilket hon själv tillskriver sin nya livsstil. Hon förespråkar ett samarbete mellan den traditionella sjukvården och komplementära behandlingsmetoder för att kunna hjälpa kroppen till självhjälp.

Annika framstår som sinnebilden för positivt tänkande. Jag undrar om hon aldrig har brottats med några mörka tankar sedan hon fick cancerbeskedet.

– Nej, mörka tankar har jag aldrig haft. Däremot kändes det obehagligt när jag under sommaren såg kvällstidningarnas jätterubriker om att jag har cancer. Det var som att läsa om en annan person. Cancer är ett ord som vi inte använder i familjen, eftersom jag har valt att se min sjukdom som en obalans i kroppen.

Även om Annika längtar efter att återigen uppträda som en del av trion Cotton Eye Joe Show, där även maken Jens ingår, orkar hon just nu inte med det påfrestande turnélivet.

– Sjukdomen har fått mig att komma till insikt om att jag kan hjälpa människor på andra sätt än genom att stå på scener och sjunga. Så fort mina krafter är tillbaka och jag får grönt ljus av min läkare kommer jag att återvända till scenen, men inte på samma sätt som förut. Jag kommer aldrig mer att ta in på den väg som jag färdades på i 20 år, då jag aldrig lyssnade på min kropp. Förut fanns inte orden “jag orkar inte” i min vokabulär, men nu gör de det. Jag har lärt mig tacka nej till saker, även om det är svårt.

Annika strör lovord över maken Jens som under sjukdomstiden har varit hennes stora stöd och bollplank. I februari flyttade dock Jens till Turkiet på obestämd tid för att utveckla ett internationellt barnprojekt som han och Annika tillsammans har sjösatt.

– Eftersom jag har blodprovstagningar varenda vecka vill jag hålla mig kvar i Sverige tills vidare. Men om mina cancervärden går ner så mycket som jag hoppas flyttar jag och Molly efter till hösten. Man måste våga leva livet fullt ut och fånga möjligheterna som dyker upp.

Personligt

NAMN: Karin Annika Rednex Ljungberg Sylsjö.

FÖDD: 31 mars 1969 i Stockholm.

FAMILJ: Maken Jens Sylsjö, 39, dottern Molly, 9, och chihuahuan Aztek.

BOR: I hus i Huddinge utanför Stockholm.

YRKE: Artist, företagare.