1. Hur kom det sig att du började skriva deckare?
– Det första jag fick publicerat som 17-åring var just en kriminalnovell. Jag har alltid gillat spänning. Jag älskar att skriva så att folk blir lite rädda.
2. Ofta förekommer det mycket grymheter i deckare. Behöver man vara orädd och modig för att skriva ner dessa hemska historier?
– Tvärtom. Jag är en mycket rädd person och det är min ångest och rädsla jag använder när jag skriver. På det sättet kan jag leva mig in i hur mina romanpersoner känner och beskriva detta.
3. Min uppfattning är att det ofta är kvinnor som råkar illa ut i deckare, blir mördade, misshandlade. Har du några tankar kring det?
– Nja, inte i mina böcker… I min fösta bok Ormbäraren har jag en kvinnlig seriemördare som dödar fem män. Men generellt är det väl så att kvinnor är mer sårbara än män och utsätts för mer våld. Det är ju så att män står för 85 procent av alla mord, så det speglar kanske bara verkligheten.
4. I din nya bok Djävulskyssen som just kommit på svenska är det en småbarnsmamma som blir mördad. Är det inte jobbigt att skriva om sådana fruktansvärda händelser?
– Jovisst. Därför har jag medvetet lagt in lite “feelgood”, vilket kanske inte så lätt att upptäcka. Men i denna bok står barnens moster Rita för det. Också Henny Marie, det äldsta barnets styvmor. Detta är medvetet för annars hade man inte stått ut. Barnen blir väl omhändertagna trots alla hemskheter.
5. I hur hög grad använder du erfarenheter från ditt eget liv i dina deckare?
– Jag har lyckligtvis inte upplevt så hemska saker som mord men jag använder känslor från när jag var liten flicka och till exempel var extremt mörkrädd. När jag checkar in på ett hotell så kollar jag alltid efter om det ligger en mördare under sängen innan jag slår igen dörren. Det är en reflexhandling som jag har. Jag ser faror överallt och är alltid beredd att fly. Detta har såklart lett till många komiska situationer. Som den gången då en bilist stannade för att fråga om vägen och jag var övertygad om att mannen bakom ratten var en mördare – jag hoppade nerför en brant lutning och bröt handleden…
6. Gör du mycket research innan du börjar skriva?
– Ja det gör jag. Och jag har vänner inom polisen som läser mina manus. I min första bok fick jag också mycket hjälp av Anne Holt, min väninna som ju också har jobbat som advokat hos polisen. Senare blev hon som bekant både justitieminister och deckarförfattare. I en deckare måste alla fakta stämma.
7. Vad tror du är förklaringen till att deckaregenren är så populär och älskas och läses av så många människor?
– Kanske för att den får oss att känna oss trygga. Vi läser om förfärliga saker men det handlar inte om oss. Ungefär som när kvällstidningarna har braskande rubriker om ohyggliga händelser – det säljer också bra. Deckargenren har allt. Man kan beskriva människornas psykologiska djup, ta upp samhällsproblem, skriva litteratur och samtidigt framkalla spänning. Och drivet som gör att man bara måste läsa vidare och veta hur det slutar.
8. Visst är det så att du någonstans bak i släkten har svenska rötter?
– Absolut. Min gammelmorfar Carl Wilhelm Theodor Lindell föddes 1867 på den lilla ön Fångö utanför Gryt i Östergötland. Han kom till Norge 1890 och blev pappa till sju barn, ett av dem var min farmor. Jag är stolt över mitt efternamn. I Stockholm finns det nog ättlingar till min gammelmorfars bror Axel Fredrik Lindell, född 1869. Det hade varit kul om någon släkting läser detta så att vi kunde få kontakt!
9. Du har nu skrivit nio böcker om Cato Isaksen och Marian Dahle. Vad har du för planer för framtiden?
– Jag jobbar med bok nummer tio nu. Efter det vill jag skriva en släkttriologi baserat på min resa till det lilla gruvsamhället på ön Fångö i Sverige. Det ser jag fram emot!
10. Läser du andra deckare? Eller om du har andra favoritförfattare?
– Nej, jag läser inte deckare, förutom några av mina vänners. Min favoritförfattare är Göran Tunström, hans bok Juloratoriet är bara så vacker! Jag miste min mamma tidigt och i hans böcker hittade jag min saknad beskriven. Jag träffade Göran första gången 1989 och vi blev goda vänner. Jag saknar honom och åker till hans grav i Sunne en gång varje år.
Personligt
NAMN: Unni Lindell.
ÅLDER: 56 år.
FAMILJ: Mannen Per Christian, två vuxna söner och ett barnbarn.
BOR: I ett hus tio minuter utanför Oslo och ibland i en lägenhet inne i Oslo.
