Lenas koreanska namn betyder “sällsynt blomma”.
Hon hittades i en korg på trappan till ett barnhem i Seoul 8 april 1972. Personalen bestämde hennes födelsedatum till 8 mars – den internationella kvinnodagen. Och visst har Lena Sundström, nygammal programledare för TV4:s Kalla fakta, vuxit upp till en sällsynt blomma – och människa.
Hon har hotats till livet för sina antirasistiska och feministiska åsikter och på en ökänd nätsajt har hon röstats fram till både “Årets mest inkompetenta journalist” och “Årets moralpolis” för ett par år sedan.
Dödshotet hänger fortfarande kvar över henne. Det innebär att hon inte kan tala om vad hennes barn heter, var hon bor eller vad hon har för favoritställen. Men trots hotet verkar hon märkligt lugn.
– Man vänjer sig, säger hon när vi träffas i TV4:s lunchrestaurang. Det är det farligaste av allt! Men jag kan aldrig berätta var jag befinner mig på Facebook eller Twitter…
Hon har sitt koreanska namn intatuerat på ryggen med asiatiska tecken, men annars känner hon sig helt igenom skånsk.
– Gud ja! Djupt rotad. När det handlar om adoptivbarn är det så lätt att tänka – ditt liv kunde sett helt annorlunda ut! Men så är det ju för alla människor – det är slumpen som styr. Vilka som är dina föräldrar och hur dina livsförhållanden ser ut.
– Det kan säkert bli så att jag känner annorlunda en dag, men så länge jag inte gör det ser jag ingen anledning att forcera fram några känslor.
I stället för Korea blev det Skåne och Kristianstad där Lena växte upp. Mamma Bodil var sjuksköterska med mycket nattvak och oregelbundna tider och pappa Arne jobbade i Kristianstad kommun. Dessutom blev lilla Kävlinge i Skåne och hennes älskade mormor viktiga grundstenar i hennes liv.
– Hon var väldigt generös och väldigt skånsk. Hos mormor var det småsparvar, singelgrus och smala sugrör. Och jag kunde gå ner till Greta och peka på varenda karamell som skulle ner i godispåsen. Jag minns första maj-demonstrationerna längs den lilla gatan som gick genom Kävlinge. Det var som att hamna i Lotta på Bråkmakargatan – fast i verkligheten!
Lite av den där skånska sävligheten har hon ingenting emot att se i Kalla fakta.
– Ibland krävs det ett långsammare berättande för att kunna avslöja någonting, säger hon. Det krävs att man kommer människor nära.
Lena har, förutom att hon varit programledare för Kalla fakta tidigare, också arbetat som frilansjournalist, skrivit krönikor i band annat Aftonbladet, gjort dokumentärfilmer och skrivit flera uppmärksammade debattböcker som Världens lyckligaste folk, om den framväxande rasismen i dansk politik.
Debattprogram
– Om jag berättar något om en person på fyra sidor i en bok så ska det ner till sex-sju rader i en speakertext i en dokumentärfilm. Är man skrivande journalist är man van vid att ha oändligt mycket tid att vara ute på fältet och ta reda på saker. När man åker ut med en fotograf och ska spela in tv är det mesta arbetet redan gjort på redaktionen och man måste veta vad man ska ha med sig hem. Tv handlar mycket om känslor, och när tv funkar har det en enorm genomslagskraft.
Det handlar mycket om känslor i de uppföljande debattsamtalen som Lena också ska leda.
– Jag är inte alls förtjust i debattprogram där alla skriker i munnen på varandra. Det är mer en gladiatorarena där man ställer upp två lag mot varandra och så ska de hålla på att käfta och ju mer olika åsikter de har desto bättre är det – jag är mer samtalsorienterad.
2012 var inget favoritår. Hennes man, Bo Sundström, sångare och låtskrivare i Bo Kaspers Orkester, har sagt i intervjuer att det varit hans värsta år. Först fick hans pappa ett slaganfall som knäckte honom helt, sedan fick hans lillebror cancer i bukspottskörteln och dog efter några månader – och dessutom var han och Lena nära att skilja sig.
– Det var ett skitår på många olika plan, säger Lena med eftertryck. Men det har också blivit en reningsprocess. Bosse och jag har ju varit tillsammans i 20 år. Det är lång tid och man förändras ju väldigt mycket. Så det var nog nödvändigt att göra det tydligare vem som är vem… och nu är det bra!
Hon har inga tips eller råd för de som hamnar i en liknande kris.
– Det finns ingenting positivt med kriser när man är där. En sak som jag lärt mig av alla kriser jag haft i mitt liv är att de går över. Jag har alltid känt att alla val som jag gjort lett mig fram till nuet, och jag har varit väldigt nöjd med det. Men den här gången kände en svindelkänsla. Tänk om jag tar ett beslut nu som jag får ångra resten av livet. Det var första gången jag kände att det kunde bli helt oåterkalleligt.
Själv fick hon hjälp av att gå i terapi. Lena tyckte att hon hade dålig tillgång till sina känslor.
– Varje gång någon frågade mig hur jag kände – och det kunde gälla allt från att leva under dödshot till att det blåst mycket – så svarade jag alltid att jag måste tänka efter. Jag analyserade istället för att bara känna!
Hon ler generat.
– Jag är en känslomänniska och kan bli enormt upprörd över saker som drabbar andra. Men när det gäller mig själv har jag en tendens att bara rycka på axlarna och tycka “äsch, det är sådant man får ta…”
Familjeliv
Lena var 24 år när äldsta dottern föddes.
– För mig var det bra att vara ung, säger hon. Det gav mig en massa år när vi hade ett fint familjeliv. Vi var ganska unga föräldrar och vår dotter hängde med på mycket. Jag var frilans och kunde haka på mycket utan att planera. Jag upplevde mig som en extremt oängslig morsa. Vår dotter fick stå i fokus hela tiden, men jag förändrade inte hela mitt liv bara för att vi fick barn – varken då eller nu.
Vare sig Bosse eller Lena har haft regelbundna tider under några längre perioder – men det har fungerat ändå.
– I och med att Bosse alltid rest väldigt mycket har barnen vant sig vid att det inte är något konstigt. Ibland är pappa borta och ibland är jag borta – och de känner sig lika trygga hos oss båda. Visst har vi stridit om tid som alla föräldrar, men jag har aldrig haft känslan av att jag måste hålla koll på om gympapåsen blivit packad eller att barnen ska komma iväg till tandläkaren – där är vi lika. Jag är nog snarare lite sämre på att packa gympapåsar.
Men hon protesterar när jag kallar deras förhållande jämställt.
– Nä, absolut inte. Vi har bråkat jättemycket! Det är först nu som jag tycker det börjar bli riktigt jämställt. Men vi har fajtats jättemycket om hur tiden ska delas upp genom åren…
Det är inte bara Bosse som varit borta mycket. När Lena bestämde sig för att skriva boken Världens lyckligaste folk flyttade hon helt enkelt till Danmark ett halvår.
– Jag visste att det skett stora förändringar eftersom jag pluggat där och varit där ganska regelbundet. Jag hade svårt att förstå vad som hände och ville undersöka det genom att åka dit och prata med folk – inte bara intervjua ledande politiker.
När hon inte jobbar går hon helst ut med sina vänner och tar en öl “och bara sitter och tjatar”.
– Jag har väldigt svårt för att bara nöjesläsa böcker. Jag blir bara stressad av att läsa en deckare som jag inte tycker jag lär mig något av. Och jag älskar att vara ensam, mer och mer ju äldre jag blir. Även när jag inte är ensam tycker jag att det ger mig en enorm trygghet och självsäkerhet att jag vågar vara ensam och inte är beroende av att ha människor omkring mig eller att det måste hända något.
Lycka för Lena är ett pärlband av fantastiska ögonblick.
– Jag är väldigt bra på att känna lycka. Jag kan bli otroligt lycklig över koltrastsång eller känslan i luften när man stiger ut i ett annat land från ett flygplan. Det var en helt magisk stockholmsnatt förra sommaren under midnattsloppet när det var människor ute överallt. Bosse och jag smet ut och tog en öl och tittade på alla människor. Jag blir lycklig bara jag tänker på det!
Personligt
NAMN: Lena Amalia Kyoung Ran Sundström.
YRKE: Programledare, författare, journalist, krönikör, dokumentärfilmare.
ÅLDER: 41 år.
FAMILJ: Maken Bo Sundström, 51, och två döttrar, 9 och 17 år gamla.
BOR: Lägenhet i Stockholm.
AKTUELL: Programledare för TV4:s Kalla fakta.
