Alexandra Charles: Min bok kan ruska om i kändisvärlden

 

Sitt dopnamn “Inga-Lill” fick hon bara höra när pappa var arg.

 

Men innan hon blev Alexandra Charles med hela svenska folket – speciellt det vackra och nattsuddande – var hon den mobbade “Fläskkotletten”.

– Jag var lite småtjock som barn. Kallades dessutom “Räven” ett år i skolan. Ansågs lite bakslug eftersom jag höll med fröken och sa åt mina klasskamrater att sluta bråka på lektionerna. Men jag var ju bara uppfostrad så. Tyckte det skulle vara ordning och reda.

 

Civilkuraget har hon aldrig släppt. Det fanns när hon som tonåring for till USA med hopp om ett jobb i FN-skrapan. När rasisterna attackerade hennes man för hans hudfärg. När gangsters ville erbjuda beskydd till hennes nattklubb. När manliga kolleger på affärsmöten nedlåtande kallade henne “lilla gumman”. Och det finns där i dag, när hon med pondus och klokhet navigerar 1,6 och 2,6-miljonersklubben för kvinnors hälsa – föreningen som lobbar politiskt i Almedalen, har systerföreningar i fyra länder och stöder forskning kring kvinnors hälsa. Hon är ambassadör för Star for Life, som även Hemmets Journal stöttar.

– Jag har aldrig velat driva mina teser in absurdum. Jag är humanist, det är viktigt att poängtera. För mig har det viktiga alltid varit det mänskliga, att hjälpa, stötta och ställa upp.

 

Killarnas favorit

När Alexandra i sommar sitter i sitt Roslagstorp och läser korrektur på sin självbiografi Livet är en dröm, kan hon se tillbaka på ett liv som slår det mesta. När två förläggare på raken bad om hennes historia, kunde hon inte längre värja sig. Det blev en resa tillbaka i minnet som både värmde och skrämde.

 

Först en uppväxt i Västergötland och Medelpad som gick från borgerlig idyll till sammanbrott:

– Pappa var tandläkare, mamma hemmafrun som saftade och syltade. Men båda älskade också kalas och kultur. Mamma hade egentligen velat bli skådis eller artist. Pappa lagade tänder till musik, helst klassiskt eller jazz, och ringde på interntelefonen när mamma skulle vända plattorna. Varje onsdag for de in till Sundsvall för att gå på bio eller teater. Och varje söndag plockade pappa fram sin Grundig bandspelare och vi systrar fick läsa in dikter eller sjunga. Men allt slogs sönder när mina föräldrar skilde sig. Mamma tog enormt illa vid sig. Det var stigmatiserande med en skilsmässa i en så liten ort.

 

Äldsta dottern Gefvert visade sig dock vara en överlevare. Vid det här laget hade hon parerat sin första stora motgång – mobbningen – genom att hoppa över en klass. Nu blev hon killarnas favorit.

– Jag var brådmogen, hade fått mens redan vid elva och var länge huvudet längre än mina jämnåriga.

 

Två år efter skilsmässan hade mamma sörjt färdigt. Då tog hon tag i sitt liv, flyttade till Las Palmas, öppnade restaurang och tog med de tre yngsta barnen. Bara 19-åriga äldsta dottern blev kvar i Stockholm.

– Då hade jag redan varit i USA med en kompis. Reste runt med Greyhoundbuss och drömde om att få jobb på FN. Dag Hammarskjöld var min idol. Får jag bara jobb som tolk, så ordnar sig nog resten, tänkte jag. Samtidigt fick jag en annan hjälte i Martin Luther King. Jag såg ju hur de svarta behandlades.

 

Fann paradiset

Att hennes första stora kärlek skulle bli just en färgad man känns i efterhand nästan som en tanke. Vid ett besök i Spanien, sprang hon på Noel Charles, ekonomie studerande, med rötterna i Trinidad.

– Han var exotisk, karismatisk, läcker och enormt charmig. Klart jag föll, herrejösses…

 

Det var Noel Charles som på allvar lanserade hennes nya namn – Alexandra.

– En kille i USA hade sagt: “Lill? Vad är det för ett namn? Är det okej om jag kallar dig Alexandra istället?” När Noel och jag blev kära, var han ihop med en annan tjej. Det var tryggare om hon hittade en lapp med “Alexandra” än “Lill” på, tyckte han.

 

Noel Charles tog henne till Swinging London. För den rastlösa flickan från Fränsta i Medelpad var det som att hamna i paradiset.

– Musiken, modet… alla trender kom från London den här tiden. När Noel kom till Stockholm, tyckte han stan var oerhört tråkigt. Föreslog att vi skulle öppna en nattklubb.

 

Men Sverige anno 1968 var inte vant vid svarta män. Speciellt inte de som hade en blond svensk flickvän.

– Klubben var en fredad zon. Men folk på gatan kunde ge kommentarer och gliringar, till exempel “negerhora”. Jag blev hemskt sårad och arg.

 

Vad sa dina föräldrar?

– Pappa sa: “Jag är ingen rashatare, men jag skulle aldrig tolerera att mina döttrar blev ihop med någon svart.” Första timmen när jag hade tagit med Noel hem var en katastrof. Men Noel var klok. Tog med sig pappa ut på stan. När de kom tillbaka var de goda vänner. Pappa hade frågat: “Vad är dina avsikter med min dotter egentligen?” Och Noel hade det rätta svaret: “Men hedervärda förstås!” Det var ju precis vad en pappa ville höra.

 

Mamma, då?

– Hon sa bara: “Om han är din kärlek, ska vi inte sätta hinder i vägen.” Men också att jag skulle tänka mig för noga apropå barn.

 

Eftersom de skulle kunna bli trakasserade?

– Ja, ungefär så. Vilket också spelade in när jag beslöt att inte skaffa några barn med Noel. Först kändes det mest som fel tid. Jag var mitt uppe i en karriär. Men sedan kom det där med hudfärgen. Kommer de att bli diskriminerade? Slutligen förstod jag också att Noel nog inte var rätt pappa för mina barn.

 

Paret skildes 1978. Alexandra Charles skulle med tiden få en ny fästman, men däremot inga barn.

– Vi försökte, men gav upp efter två missfall. Det var så smärtsamt att vi bröt upp. Å andra sidan skulle jag med tiden bli bonusfarmor, det är jag hemskt glad över idag.

 

Anders Gustrin var affärsmannen som till slut vann Alexandras hjärta på allvar. I tolv år levde de lyckliga tillsammans. Men på knappt två månader förändrades allt.

– Anders fick problem med hjärtat. Hans läkare lugnade honom: “Det är bara hjärtflimmer, det dör du inte av.” Alldeles för sent konstaterade man att han hade en mycket allvarlig sjukdom, amyloidos, som sätter sig på levern.

 

Anders gick bort i december 2000. Hur överlever man en älskades död?

– Först var jag alldeles bedövad. Min smala lycka var att jag två år tidigare hade startat 1,6-miljonersklubben. All min frustration och sorg plöjde jag ner i arbetet. Och det fungerade. Sorgevågen fick åtminstone en fördröjd effekt. Fyra fem år senare sköljde den över mig. Men då var jag också bättre rustad.

 

Tror du på Gud?

– Jag vill alltid hoppas att det som sker också sker med mening, även Anders död. Utan den skulle jag aldrig haft möjlighet att ägna mig så mycket åt föreningen. Klart jag inte tror att Gud tog hans liv för att jag skulle kunna jobba med 1,6-miljonerklubben. Men mitt i det svartaste svarta kunde jag ändå se en strimma hopp.

 

Fick du omvärdera fler saker i livet?

– Att ingenting får tas för givet. Att inte glömma att tala om för människor att man tycker om dem. Jag har blivit bättre på det.

 

I dag får Alexandra Charles nästan något vasst i de grönblå ögonen om någon kallar henne nattklubbsdrottning. Säger att det är svunnen tid, att det största missförståndet om henne är att hon skulle vara ett ytligt våp som levde på champagne och kindpussar i en ljusskygg värld. Samtidigt inser hon att hennes bok kommer att sträckläsas av dem som jagar kändisskvaller och skandaler.

 

Är det någon kändis som bör vara orolig?

– Ja! Så mycket kan jag säga.

 

Till dina stamgäster hörde bland annat Kungen, ABBA och Björn Borg?

– Ja, men till just dem är jag odelat positiv. Allihop var förstås lite busigare som unga än de blev som vuxna. Men det hör ju till livet.

 

 

Personligt

NAMN: Alexandra Charles Gustrin.

FÖDD: 12 november 1946 i Mariestad som Thyra Margareta Inga-Lill Gefvert.

CIVILSTÅND: Änka sedan 13 år. Inga egna barn, däremot gudbarn, bonusbarn och bonusbarnbarn.

BOR: Lägenhet i Stockholms innerstad, torp i Roslagen.

YRKE: PR-konsult, opinions- och folkbildare.

AKTUELL: Med självbiografin Livet är en dröm (Norstedts) som utkommer 30 oktober.