Karin är kandidat nr 3!

För Karin gäller bara 100 procent!

Att med bruten fot bära ut posten i två dagar, det kan man väl säga är det yttersta beviset på att plikten – och posten – alltid är viktigast. Karin Hogedal i Västra Frölunda är brevbäraren bakom den udda bedriften.

Den blir bra med gips, kanske inte 100 procent, men bra i alla fall, sa doktorn lugnande när han undersökt om Karin Hogedals brutna fot. Annars måste vi operera.

– Då får det bli operation, sa Karin. Jag är brevbärare, det går inte med mindre än 100 procent.

Tja, det där säger väl en del om Karins inställning till sitt yrke. Dock inte allt – för Karin hade dessförinnan med bruten fot burit ut post i två dagar…

– Hon bara är bara sådan, säger kollegan Ylva Hultman. Plikttrogen duktig, ambitiös och en jättego arbetskamrat.

Imponerande 30 år i yrket har det vid det här laget blivit för Karin Hogedal, brevbärare i Västra Frölunda. Hon är göteborgska av födsel och ohejdad vana och uppvuxen i en familj med fyra syskon. Mamma var lärarinna, pappa mekaniker, anställd inom civilförsvaret.

– Jag var bara 17 när min bror Hans, som då arbetade inom Posten, tipsade mig om att söka sommarjobb där, säger Karin. Det gjorde jag, fick det och trivdes från första stund.

– Ett bra kamratskap, en chans att få röra på sig i jobbet och trevliga kunder har gjort att jag blivit kvar. När jag gått ut gymnasiet blev jag fast anställd.

Karin sticker dock inte under stol med att vissa dagar är något mindre roliga. Det är när det är vinter, kallt och mörkt och gatorna i villakvarteren mest liknar skridskobanor.

Omtalad olycka

Ja, på tal om skridskobana så var det på en sådan som Karin befann sig när hon råkade ut för den olycka vars konsekvenser man fortfarande talar om på Posten i Västra Frölunda.

– Ja, jag hade inte åkt skridsko på väldigt många år när jag snörde på mig dem för att ge mig ut och åka med mina två syskonbarn på 7 och 8 år, säger hon.

– Kan undra om jag kan åka baklänges, tänkte jag. Det var dumt, för det hade jag aldrig kunnat tidigare…

Ja, det slutade med platt fall på isen och en fot som gjorde ont – mycket ont. Karin gick till apoteket och inköpte ett riktigt fast och stödjande bandage som kändes som en viss hjälp. Hon stannade hemma en vecka för att vila foten.

– Sedan tyckte jag att det fick vara nog, säger hon. Visst hade jag ont, men jobbet väntade och det fanns ju Alvedon…

I två dagar cyklade Karin runt och bar ut post från sju på morgonen till halv fyra på eftermiddagen. Sedan förklarade kollegerna, som såg hur ont hon hade, att nu var det dags för henne att gå till doktorn igen.

– Jag åkte till en akutmottagning och kom sedan till Mölndals sjukhus där det fanns en specialistläkare som såg till att foten röntgades. Det var efter det som jag fick veta att foten var bruten, men att den skulle bli bra – om än kanske inte 100 procent, utan operation…

Idag sitter det en metallplatta och flera skruvar inopererade i Karins fot och hon är förstås sedan länge igång som vanligt.

– Omväxlingen i yrket betyder mycket för mig, säger hon. Jag har ett schema som innebär att jag både springer i trappor, cyklar och kör moped, och en och annan gång tar mig fram med en så kallad ClubCar som ser ut som en liten golfbil. Men bäst gillar jag att cykla.

Det är på en runda med cykel som vi följer med Karin ut i ett lummigt villaområde i Grimmered vid Långedrag.

– Trots mail, sms och annat så är det ingen tvekan om att det för väldigt många är något mycket positivt med besök av brevbäraren. Man blir glad när posten kommer! Och jag märker ju att varken vykort eller julkort har minskat i antal under mina 30 i yrket. Visst får jag ibland ta emot klagomål när något inte fungerat, men mest är det positiva kommentarer och glada tillrop.

En utmaning

Och så är man väl tacksam över brevbärarens förmåga att nästan alltid lyckas med konststycket att se till att posten kommer fram, trots en många gånger knapphändig adress?

– Nja, det tänker man kanske som kund inte alltid på, men för mig är det en utmaning att också ett brev eller kort adresserat till t ex “De som bor i det lilla gula huset vid Kungsten” kommer fram och det brukar funka, man kan ju sina rundor.

– Och 30 år i yrket har lärt mig hur mycket glädje det kan ge med till exempel ett fint vykort från utlandet till den som kanske är lite äldre och inte kan ge sig iväg ut – och som oftast är hemma när posten kommer!