Urban är kandidat nr 4

Östermalms egen glädjespridare

Brevbäraren mitt i staden, det tror man kanske är en ganska anonym person? Då har man inte träffat Urban Noreheim, 55-åring med en ynglings fysik och en stor kärlek till yrket. Så möts han också av glada tillrop vart han kommer!

Urban Noreheim, med 36 år som brevbärare – och en obruten kärlek till yrket.

– Jag möter mycket hjälpsamhet och trevliga människor, säger han.

Om Urban Noreheim skulle man kunna säga att han är ett bevis på att allting inte är vad det synes vara.
Han ser ut som en ung man, är pappa till en 2-åring och i dagarna väntas barn nummer två.
När vi möts vid Karlaplan i Stockholm har han just, utan minsta spår av trötthet, kommit cyklande från hemmet på Lidingö för att ta oss med på sin postrunda på Östermalm.
Det är därför man först blir lite konfunderad när han berättar att han, när han började i brevbäraryrket här, ofta upplevde att det var hembiträden som tog emot posten när han kom.
– Det var 1977, säger Urban lätt. Ett tag sen. Och själv har jag fyllt 55.
Han är därmed ett lysande exempel på att brevbäraryrket är bästa tänk-bara val för den som vill hålla sig ungdomlig och i form.
Det var också möjligheten att få röra på sig som gjorde att Urban en gång började i yrket.
Pappa var byrådirektör inom luftfartsverket, så yrkesvalet var inte allde-les självklart.
– Jo, pappa hade en del synpunkter, medger Urban. Visst har jag själv tänkt ibland att jag kanske skulle ha pluggat efter gymnasiet och valt en annan typ av yrke, men jag trivdes från första dagen.
– När jag började i yrket var arbetstiderna annorlunda och bättre. Man hade beting och när man var man klar var arbetsdagen slut. När man var riktigt ung och snabb kunde det innebära att man kunde gå före klockan 11 och hade massor av tid till annat. Fast då var man förstå igång tidigt!
– Idag är arbetsdagen över nio timmar och många nya arbetsuppgifter har tillkommit. Framför allt tar all reklam mycket tid. Det är en stor föränd-ring. Ändå har jag aldrig riktigt funderat över att byta yrke. Kontakten med människor, den finns ju kvar och den betyder mycket för mig.

Igenkänd överallt

Mycket riktigt möts Urban överallt av glada tillrop på sin runda. De flesta tycks känna honom och man inser att brevbäraren i storstan inte alls, som man kanske kan tro, är en anonym person.
– Tja, det blir väl så man känner igen sin brevbärare, säger han själv bara. Det är en trygghet med samma person. Jag har själv märkt när jag hoppar in någon annanstans att människor frågar efter sin vanliga brevbärare, så det gäller nog oss alla.
Men postboxar, som numera finns i många entréer i flerfamiljshus och innebär att brevbäraren inte behöver springa i trapporna, det är väl en bra idé, säger man.
– Jo, det är klart att det praktiskt, säger Urban. Fast ganska trist tycker jag – då skulle jag ju inte träffa några människor.
Det finns mängder av exempel på hur Urban tagit på sig helt andra arbetsuppgifter under postrundan. Som när en ung flicka inför en inflyttning helt överskattat sina egna och sina manliga medhjälpares krafter och underskattat de tre trapporna.
– Klart man ställer upp och hjälper till lite, säger Urban. Jag är ju ändå på plats…
Den mest udda extrainsatsen ligger dock några år tillbaka i tiden – på hembiträdenas tid.
– Ja, dörren till en stor östermalmsvåning flög upp och ett hembiträde berättade förtvivlad att hon inte lyckats fånga in familjens papegoja som skulle in i sin bur.
Det kunde väl inte vara så svårt att få in gojan, tänkte brevbärare Noreheim…
– Fast när jag kom in och såg hur den flög runt, runt i den stora våningen insåg jag att det inte skulle bli någon lätt match, säger han. Men det gick – till slut!

Slutar vid 60
Urban har vid det här laget hunnit med 36 år i yrket och trots hans ungdomliga yttre och spänstiga steg så inställer sig frågan om han inte tycker att tio år till pensionen känns länge i ett yrke som ställer sådana krav på god fysik.
– Nja, det blir nog inte längre än till 60, säger han. Som brevbärare har jag möjlighet att sluta då. Det kommer att bli vemodigt, men då har jag hunnit med 40 år i yrket och det tycker jag att man får vara nöjd med. Springet i trappor – ofta nedför, som sliter mest – känns nog vid det laget.
– Och så börjar min dotter Olivia skolan samtidigt som jag går i pension. Kanske ingen vanlig kombination, men jag tycker att det kan passa väldigt bra!