Mikael Niemi: Jag skämdes för att jag ville bli författare!

Mikael gillar att fjällvandra. Han tog med sina söner en sommar för att komma närmre dem. Och för att de skulle komma från sina gameboys och Ipads.

 

Den dagliga joggingrundan går längs samma älv som han ser från sitt skrivarfönster.

 Den har blivit som en kompis. Jag brukar säga: “Hej på dig, älven” eller “Värst vad du ser låg ut idag.” Till slut var jag helt enkelt tvungen att skriva en bok där vatten spelar huvudrollen. Bytte till och med kulspetspennan mot en med blått bläck för att få in den rätta känslan.

 Ty en bok kan i sanning födas på olika sätt. Populärmusik i Vittula tog spjärn mot första gången Mikael hörde Beatles Rock´n´roll music på kompisens grammofon. Först ett ljud som av stekt fläsk när nålen hittade spåret. Sedan en explosion som för alltid skulle förändra hans liv.

 Ja, en hel världs, kan man nästan säga, 31 länder har hittills köpt romanen. Senast fick Mikael Niemi fara till Vitryssland och leka kurragömma med en skeptisk regim för att hans nyvunna fans skulle få ett signerat exemplar.

– Situationen var märklig. Boken hade inget officiellt tillstånd att säljas, eftersom den var på vitryska, oppositionens språk. Däremot var det okej att ge bort den. Alla som ställde en fråga efter mitt föredrag fick den i pris.

 

Att få framång som författare kan jämföras med att få en lax på kroken!

 

Pepprades med kulor

Men även musikaliskt är han fortfarande skakad, nästan störd. Försöker tappert hitta de rätta ackorden på elgitarren när det stundar årlig älgfest med köttsoppa med jaktlaget. Vårdar ömt autografen han fick som tolvåring av Janne Schaffer. Tar till och med trumlektioner mellan skriv- och löppassen.

– Jäkligt kul att sitta där och hamra. Fast lite knepigt med en gammal hörselskada jag har på vänster öra. Allt knallande med bössan, du vet.

 Nej, Mikael Niemi blev varken styv i korken eller bytte vanor av framgången. Ödmjukare kändis (eller “sändis” som man säger i Pajala) är svår att hitta. Kan tala med ömhet om alkoholisterna, de psyksjuka och ungkarlarna som aldrig fick någon familj. Sin egen framgång jämför han med att få en jättelax på kroken: “Det krävs skickligt handlag, men framför allt tur”. Log generat när politikerna tyckte det var hög tid att döpa en av Pajalas gator till “Mikael Niemis väg.”

– Visst, den dagen jag är död, inte förr. Fast med min magra kropp vore jag nog mera lämplig som fyllnadsmaterial i en vägbula.

 Skrattar han rått och visar att det mustiga språket inte bara sitter på boksidorna. Han är själv som en litterär figur, en 53-årig Bombi Bitt, senig som en vidja, slagfärdig som en björn och med ett vänligt leende på de blodtunna läpparna. Plöjer varje dag i löparskor längs Fittmyren, sitt gamla slagfält, genar förbi gympasalen där “tissarna skumpade som mjölsäckar” och passerar reningsverket där “dunkarna kunde puttra i fred medan jästdoften doldes av kloakodörerna”.

 Pajala är knappast större än att den som bor i norr kan känna lukten när någon lägger en fjärt vid södra infarten. 76 kilo Niemi är vältränad som en jaktdrever och avverkar hela orten på tre minuter ungefär. Sen tar han vägen över bron och försvinner mellan granarna, precis där han en gång pepprades med luftgevärskulor “mot arsle och lår”.

– Och där borta vid andra bron ligger kåken där jag försökte baxa in en 100-kiloskarl i taxi och han svimmade rakt i snön. Det var då jag radade upp fyllegubbarna med sina vaxbleka kranier i soffan, tog pulsen och frågade pappa: “Är dom döda?”

 

Efter champagneruset i storstaden är det skönt att komma hem till tystnaden och lugnet, tycker Mikael.

 

Pajala reste sig

För allt i genombrottsromanen har hänt – och kanske ändå inte. Råttjakten med de jäsande liken i tunnan förekom i verkligheten, det kan Polcirkelns Piraten sätta sina älskade löparskidor på.

 Det viktiga är att Populärmusik från Vittula gjorde oss alla till norrlänningar. En döende håla vid världens ände fick ny muskelkraft tack vare en trådsmal författare. Fortfarande trotsar turister myggsvärmarna för att titta närmare på den värld där hembränningsapparaterna puttrar i kapp med bastuaggregaten.

– Kanske trodde jag en och annan ortsbo skulle bli förbannad, säger Mikael Niemi. I stället mötte jag nån sorts stolthet. “Är jag med i boken också?” “Ja, det är ju du som tappar tandprotesen på födelsedagskalaset!” “Jaså, jaha…” Jag tror jag klarade mig för att jag bor här, inte skriver från sidan om.

 Men visst blev en del avundsjuka.

– Jo, det vore väl konstigt annars. Det finns alltid folk som blandar ihop kärlek med bekräftelse. De som går omkring och längtar efter att själva bli älskade och få en klapp på axeln: “Fan vad du är bra!” Fast här uppe är många snarare tvärtom. Det finns folk som har slagit bakut när jag har velat överräcka en blomma på ett årsmöte: “Aldrig i livet, då kommer jag inte!!”

 

En otäck historia

“Tornedalingar teg i 300 år” skrev någon som menade att det var en sensation att trakten kunde producera en bok så full av berättarglädje men sanningen var att tornedalingen inte ens läste böcker.

– Farsan var den förste i sin släkt som plöjde romaner. Välfyllda bokhyllor var något ovanligt. Den som ville in i litteraturen fick kämpa hårt.

 Det muntliga berättandet var däremot högt ansett. Mikael Niemi fick som barn sitta med vid lägerelden. Där lärde han sig att hålla käft, att slipa dramaturgin tills han verkligen hade nåt att berätta.

– Jag var ett stillsamt inåtvänt barn. Fruktansvärt blyg för tjejer. Bröt inte ben och armar i kroppen som alla andra. Men min fantasi var enorm. Det första jag skrev var en liten saga om en kille som mötte en nallebjörn, tror jag. Sen minns jag en annan om en massa fiskyngel som blev uppätna en efter en. Jag hade gjort en teckning på en gädda i vassen och ett litet, litet yngel som just skulle till att slukas. Till slut var det bara en enda fisk kvar. Men då fick den i sin tur massa nya yngel och så slutade sagan. “Och vill ni veta vad som hände dem, så är det bara att läsa från början igen!” Det där sista hade jag snott någonstans, det är jag säker på.

 Ändå dröjde det länge innan han vågade avslöja att han närde författarplaner.

– Yrket var för abstrakt. Gick liksom inte att greppa för vanligt folk. Det var lika pinsamt som att säga “operasångare”.

 Som tonåring hade han suttit på bussen när en yngre grabb plötsligt började sjunga julsånger i baksätet. Det var Peter Mattei, den blivande operastjärnan. Kanske föddes något där, menar Mikael Niemi. För om en pojkvasker på en buss vågade bryta normen, varför inte han själv?

– På mina skrivarkurser lärde jag mig att det sällan är de mest begåvade som fortsatte. Det krävs en framåtanda för att bli författare. Kanske en dödsångest också, ett slags behov av att sätta spår, vem vet? Det är som husbyggarivern hos farsan och farfar. När man är borta, finns det i alla fall något bevis kvar på ens händers verk… Kanske är det precis samma drift som fick någon att för 800 år sen slå sig ner här i mygghelvetet?

 

“Hej på dig älven!”, brukar Petter Karlsson säga. Eller: “Värst vad du ser låg ut idag”. Älven har blivit som en kompis.

 

Från damm till flod

Den senaste boken Fallvatten skrevs i ett rasande tempo, säger han. Historien om dagen då Luleälven spränger sina vallar och förvandlas till en syndaflod, full av död och ångest, plitades ner i medvetet korthuggna meningar.

– Jag skulle ha kallat det ett Hemingwayspråk om karln inte hade varit så överlägsen mig. Men det finns en scen när en man blir instängd i en Saab under vattnet som nästan gjorde mig andfådd när jag skrev den.

Men varför använder han fortfarande kulspetspenna?

– Då kan jag jobba var jag vill, det brusar inte från nån hårddisk och pennan hänger sig aldrig. Och noll sekunders uppstartning jämfört med den jävla datorn. Fast jag har faktiskt förnyat tekniken på sistone.

 Jaså?

-– Ja, numera skriver jag på rena vita ark, inte linjerade…

Att skriva om en flodvåg var något som länge väntat på att bli skrivet.

– Jag var snarare förvånad att ingen gjort det tidigare. Bara häromdagen råkade jag rota i gamla papper och insåg att jag hade gjort ett utkast redan år 2000, före Populärmusik… Då hette den Dammen.

 Tsunamin i Thailand, men kanske ännu mer tsunamin i Japan förra året, gav inspiration

– Men också Estonia låg där och spökade, tror jag. Jag fascineras av kontraster, av hur samma vatten som kan ligga spegelblankt eller ge oss strömmen till läslampan kan förvandlas till en mördande, obeveklig kraft, en Guds vrede. Min fru förstår det här bättre än många andra. Hon är från Holland. Växte upp med alla berättelser om när havet bröt igenom vallarna och folk flydde till kullarna där kyrkorna låg.

 

Skilda världar

Pressen att skriva ännu en bästsäljare finns där, men mest inifrån honom själv, inte från andra.

– Jag har aldrig läst om Populärmusik…, bara vissa delar, men är väldigt glad och stolt över hur jag fick till det. Mina böcker är som mina barn: jag tycker om dem allihop. Men visst, det kanske inte är en slump att jag låter den gamla boken drunkna i en scen i den nya. Jag kanske ville visa att det var dags att gå vidare.

 Drygt en miljon sålda exemplar gör inte en författare ekonomisk oberoende men det gav honom en grund att stå på.

– Under ett år kunde jag gå på fester och vifta med champagneglas och det var roligt. I dag är jag glad att jag är tillbaka i tystnaden i mitt arbetsrum. Jag är sådan. Kan längta efter fart och fläkt, men tycker det är väldigt skönt att sen få komma hem och bara sitta på ett älgpass och glo.

 Ett ålderstecken, misstänker han, och drar med handen längs ett hårfäste som för varje år kryper närmare nacken. När fan blir gammal blir han om inte religiös, så i alla fall påmind om sin egen dödlighet.

– Jag märker det när jag tar min dagliga löprunda. Det blir inte samma tider som förr och det är lite sorgligt. Samma sak med Vasaloppet. Numera åker jag mest för stämningen i starten, för de första adrenalinstinna kilometerna. Resten är mest trist rutin, glasartade blickar och tystnad. Fast det händer att jag stolt betraktar medaljen av brons jag fick efter mitt tionde Vasalopp. Det är nog glesbygdspojken i mig. Här i Tornedalen har det alltid varit kroppen som dyrkats och beundrats. Det är tack vare den man har fått mat på bordet. Att kunna stå emot ensamhet och tristess, till och med fysisk smärta, blev ett ideal.

 

Queer i Tornedalen

Den nya generationen tänker inte på samma sätt och det oroar Mikael Niemi.

– Jag är rädd att de med alla sina spel och datorer håller på att bygga om sina hjärnor åt missbrukarhåll. Det är snabba kickar, mycket dopamin. Jag tog sönerna på fjällvandring i somras. Dels för att jag inser att de snart inte behöver pappa längre, dels för att de skulle komma bort från sina gameboys och Ipads. Det var fina dagar. Bara spritköket, tältet och en massa prat.

 Som pappa är han för otålig och drivande ibland. Men mycket närvarande.

– Jag jobbar ju faktiskt i vårt eget hem.

Och han kommer alltid att vara Pajala trogen så länge han har möjlighet att resa bort och “tanka skallen med nya intryck”. Men långa vintrar är kanske bara bra för arbetsdisciplinen.

– Så är det förstås. Jag har alltid nya grejer på gång. Efter Fallvatten skrev jag Tornedalens första queerpjäs och en gammal dråparhistoria om en avlägsen släkting till mig, Stor-Niila, som hamnade på Långholmen efter att ha slagit ihjäl en annan same på fyllan. Inte killen man ville ha hem på party direkt. Otrevlig typ med kort stubin.

 Motsatsen till sympatiske domedagsprofeten Niemi, alltså. Som dock avslutar intervjun med att påpeka att jag nog ändå glömde den viktigaste frågan av alla.

 Och den är…?

– Hur mycket mitt jaktlag fick i tilldelning i år. Tolv vuxna älgar…

 

MIKAEL NIEMI

FÖDD: 13 augusti 1959 i Pajala.

FAMILJ: Hustrun Eelkje Tuma, antropolog med holländsk bakgrund, barnen Toivo, Kåre, och Tanja. Pappa Åke, före detta polis, och mamma Sibylla, före detta lärare.

BOR: Flyttade hem till gul trävilla i Pajala efter 21 år i Luleå.

LÄNGD: 182 centimeter.

VIKT: 74 kilo.

BAKGRUND: Utbildad gymnasieingenjör som tänkte “jobba med mobiltelefoner”. Skrev lyrik, sju böcker och tretton pjäser innan den osannolika framgången år 2000 med “Populärmusik från Vittula” som fick Augustpriset och som har köpts av 800 000 svenskar. “De första som läste boken var jaktlaget och lärarna i Pajala, jag tog en bunt nytryckta böcker och bad dem att provläsa”.

HOBBIES: Löpning, skidåkning, fiske, jakt, gitarrspel och bastubad.