Tomas Ledin: Jag ville hälsa på i min barndom – innan det var för sent!

ÅDALEN 14 MAJ 1931. “Farfar går här i början någonstans. Det kanske är en skröna, men farfar har alltid sagt att den förste mannen som sköts gick i ledet precis framför honom. Pappa och hans storasyster Ingrid är två av barnen i förgrunden som tittar storögt på tåget. Jag frågade honom nyligen men han minns inte vilket av barnen som är han. Storasyster Ingrid hade däremot full koll på vilka barnen var.”Bilden är tagen strax före klockan 15 den 14 maj 1931 innan det nådde färjeläget i Lunde. Några minuter senare låg fem människor döda och lika många sårade.

 

Det här är nerför backen mot Ångermanälven, säger Tomas Ledin och studerar den suddiga fotostatkopian av demonstrationståget i Ådalen 1931 där fem arbetare sköts ihjäl av militären. Det var där sågverket, Strömsnäs, låg. Tåget kom från Folkets Hus i Frånö, några kilometer bort. Farfar går i början av tåget någonstans, och före dem går en blåsorkester som inte är med på bilden. Farfar har alltid sagt att den förste mannen som sköts gick i ledet precis framför honom.

I förgrunden på det berömda fotot ser man några barn som storögt tittar på tåget. En av pojkarna är Tomas pappa Folke, en av flickorna hans faster Ingrid.

– När pappa var liten bodde familjen i en kasern längre ner i backen, men det jag minns är att farmor och farfar bodde i ett hus som låg precis här, säger Tomas och pekar i utkanten av bilden. Där fick de bo som var viktigast för sågverket – de som jobbade på kontoret och de duktigaste arbetarna. Farfar var specialist på att få ut mest plank ur en trädstam, och det var naturligtvis en enorm tillgång.

När familjen Ledin började lasta sin Amazon full med ungar och sommarkläder och köra de 328 kilometerna från Sandviken, där Tomas växte upp, till farmor och farfar i Lövvik var Ådalens guldrusch med såg-vid-såg-jag-såg över för länge sedan.

– Men jag minns flottningen, säger Tomas. Den var kvar långt in på 1960-talet. Fiskarpojkarna som bodde på ön jobbade med flottning, fiske och lite jordbruk på somrarna och på vintrarna var de i skogen.

 

Minnena från barndomssomrarna i Ådalen har blivit till sångerna på Tomas nya album Höga kusten, en annorlunda Ledin-platta.

 

Annorlunda platta

Minnena från barndomssomrarna i Ådalen har blivit till sångerna på Tomas nya album Höga kusten, en annorlunda platta – inte bara på grund av den musikaliska inramningen med akustiska gitarrer, dragspel, fiol, nyckelharpa och banjo utan också på grund av alla berättelser.

– En sång Balladen om kapten Magnus Berlin är ju en mycket tidig Bob Dylan, med den talade inledningen och berättelsen som håller samman låten.

Och det är berättelser som man minns. Om Tomas föräldralösa farfar som auktionerades ut till den bonde som ville ha minst betalt för honom på torget i Härnösand som åttaåring och som fick sova i ladugården tillsammans med djuren. Om hans viljestarka farmor som bestämt sig för att barnen skulle ha en utbildning – kosta vad det kosta ville.

– Disponenten på sågverket hade ett stipendium men det gällde bara för kontorspersonalens barn, säger Tomas. Inte för vanliga arbetarungar. Då gick hon till en farbror, den ende i familjen som hade tillräckligt god ekonomi för att låna ut pengar, och satte sin pension som pant för lånet.

Tomas ler.

– Farmor var en väldigt begåvad kvinna – och viljestark. Jädrar… Både tobaken och spriten åkte ut ur huset! Och farfar var foglig och ställde upp på att arbeta och dra in slantar. Farmor var socialdemokrat, med i kvinnoförbundet och sjöng i deras kör. På den tiden fanns det en väl formulerad ideologi – idag är det mer strategi i partipolitiken. Pappa är väldigt stolt över sina föräldrar när han pratar om dem och jag blir också imponerad. Fast jag minns mest farmor som en stor, varm famn.

En famn som får sin hyllning i låten Oäten, en blivande visklassiker.

– Den var med redan i föreställningen Showtime. Jag sjöng den 204 gånger och hade en klump i halsen varje kväll, faktiskt.

 

Faster Ingrid. “Hon blev ju lärare, precis som pappa. Det var bland det finaste man kunde bli när man kom från arbetarklass på den tiden. Det var ett kall. Farmor var väldigt målmedveten och bestämde tidigt att barnen skulle läsa vidare. Hon kastade ut tobaken och spriten ur huset och farfar var foglig och ställde upp med att arbeta och dra in pengar”

 

Gick bra för barnen

Tomas minns sina farföräldrars stolthet över att det gått så bra för deras barn.

– Faster Ingrid som blev lärarinna och pappa Folke som blev rektor. Att bli lärare på den tiden var som att bli präst – det var ett kall. Man skulle utbilda folket, bygga folkhemmet. Jag minns när pappa blev rektor på tidigt 1960-tal. Varenda gång släkten träffades så pratades det om detta och firades.

Tomas mamma, som också är lärare, kommer från Mogata på Vikbolandet i närheten av Söderköping.

– Vi var inte där lika mycket som på Höga kusten och jag tror det delvis berodde på det enkla faktum att min mor gjorde en sorts revolt mot sin bakgrund. Hon skulle inte heller få utbilda sig. En bonnjänta skulle hitta en blivande bonde att gifta sig med och så var det inte mer med det. Det ansågs bara vara bortkastad tid och pengar att läsa vidare.

Tomas började skriva låtarna till cd:n Höga kusten redan för åtta år sedan.

– När jag var där uppe tänkte jag, det måste finnas låtar att hämta här. När jag satte mig ner och skrev blev det väldigt mycket barndom, minnen och människor. Det var väldigt lustfyllt, låtarna kom lätt. Barndomen och tonåren präglar en mycket mer än man tror. Jag känner ju att jag är Sandvikskille – jag har ju gått i skolan där sedan fjärde klass – men samtidigt känner jag att jag har väldigt starka rötter uppe i Ådalen.

“Jag ville hälsa på i min barndom innan det var för sent, innan jag ligger där med näsan i vädret” skriver Tomas Ledin i ett pressmeddelande. “För att berätta om allt det där som till slut blev jag.”

 

ABORRFISKE. “Här fiskas det abborre. Bilden är från 30-talet. Jag tror bilden är tagen i “gäddvika” cirka 20 minuters rodd ifrån Lövvik. Bak i båten min faster Ingrid och min moster Tyra.”

 

 

Land i förvandling

Tomas sånger är inte bara en serie barndomsminnen. De är också berättelsen om ett land i förvandling – från bondesamhälle till industrisamhälle och tjänstemannasamhälle.

– När jag skrivit låtarna började jag tänka att det kanske var alldeles för personligt, alldeles för privat men när jag började repetera med musikerna märkte jag att de kände igen sig. Alla började prata om hade egna liknande barndomsminnen – då kände jag att jag var på rätt spår.

Många av de värderingar Tomas har idag kommer från ungdomen.

– De värderingar jag tog till mig när jag var 15-25 sitter djupt rotade i mig. Både när det gäller moralfrågor och smak. Det är då ens kompassriktning sätts. Min värdegrund kommer mycket från mina föräldrar och farmor och farfar, men också från året jag var i USA som stipendiat, 1969-70

 

FARFAR JONAS FYLLER 60 ÅR. “Här är hela släkten samlad i Strömnäs på farfars 60-årsdag. Längst till vänster står mina föräldrar och barnen på bilden är mina kusiner Staffan, Christina och Arne som berättat väldigt mycket för mig om hur det var i Ådalen förr. Jag intervjuade faster Ingrid också, som är nio år äldre än min pappa.”

 

Tomas kom till USA för att studera konst – innan han lämnade Sverige hade han redan haft en konstutställning där allt sålts slut. Men i Omaha, Nebraska, tog musiken över.

– Det händer att jag går och köper några dukar och bestämmer mig för att börja måla igen, men det händer ingenting. Jag tror jag är lite rädd för målandet.

I stället för att måla började han spela ute på coffee houses tillsammans med sonen i familjen han bodde hos, Scot Marshall. De spelade Bob Dylan, Creedence Clearwater Revival, James Taylor, Neil Young och Joni Mitchell – och ibland lyckades Tomas peta in en egen låt.

– Bara det faktum att ingen buade eller reste sig och gick var ju en framgång. Jag tror det var där min egen bild av vem jag är formades – jag är en kille som skriver och sjunger låtar. Det var viktigare än att ta sig genom gymnasiet.

USA 1969 var ett land i uppror.

– Det var väldigt laddat! Ungdomsgenerationen mot föräldragenerationen. Scott och jag var emot Vietnamn-kriget – hans föräldrar var för. Politik, musik, livsstil och mode. Allting hängde ihop – och det gick rakt in i blodet på mig.

Återkomsten till Sverige och lilla Sandviken blev en chock.

– Det var en fruktansvärt svår omställning. Jag var helt amerikaniserad. När mina föräldrar väckte mig på morgonen pratade jag engelska med dem. Jag drömde på engelska och när jag skulle debattera något i skolan märkte jag inte när jag bytte språk – plötsligt skrattade hela klassen och jag förstod inte varför.

– När alla mina kompisar var på college och pluggade vidare skulle jag börja om – gå gymnasiet en gång till. Det var tufft. I efterhand tror jag att musiken blev det verktyg jag behövde för att kunna hantera situationen. Jag satt hemma och skrev låtar och då var jag i USA – i mitt pojkrum.

Låtarna blev så småningom debutskivan Restless mind.

 

 FISKAFÄNGE PÅ 30-TALET. “Det här är min pappa Folke som liten grabb tillsammans med gammelmorfar Eric och farbror Nordlander. Bilden är tagen i Harsvika som ligger ut mot havet, inte långt från farfar och farmors sommarstuga i Lövvik.”

 

Lyckligt lottad

Han berättar om ett samtal han nyligen hade med en några år äldre kompis.

– Vi pratade om hur fantastiskt lyckligt lottade vi är. Men för att kunna njuta ordentligt av livet måste man också titta bakåt. När jag jobbat med det här albumet har jag funderat både en och två gånger över den resa vi gjort – för hundra år sedan bodde min farfar som gratis arbetskraft bland husdjuren på en bondgård utanför Härnösand. När jag tänker på resan han gjorde och hur min far fortsatte och drivkraften vi haft att hela tiden, viljan att ta oss någonstans – det är häftigt!

Han tystnar ett ögonblick.

– Vi är många som har gjort den resan. Om vi tittar två generationer tillbaka på hur Sverige såg ut då och hur Sverige ser ut idag. Ibland kan jag känna när man pratar om arbetslöshet, motsättningar och problem idag – ja visst, det finns stora problem. Men samtidigt – vilken otrolig förflyttning vi tillsammans har gjort i Sverige! Det är helt enastående – och det ska man också värdera.

Som 60 plus har Tomas blivit mer noggrann med sin tid.

– Man blir ju medveten om att tiden är utmätt. Då börjar man fråga sig, vad vill jag göra? Vad är det som är viktigt? Det är inte så många nya plattor och turnéer som ryms i ens liv längre. Det finns naturligtvis något sorglig över det, men samtidigt gör det mig mer fokuserad.

Risken är att tempot blir för högt.

– Jo, säger han. Jag kan känna det – min fru Marie är på mig hela tiden…

 

Personligt

Namn: Tomas Folke Jonas Ledin.

Ålder: 61 år.

Familj: Hustrun Marie och sönerna John, 25 och Theo, 21.

Bor: I lägenhet på Östermalm och hus i Stockholms skärgård

Aktuell: Nya cd:n Höga kusten. 

 

 

Tomas Ledin tillsammans med sina föräldrar Margareta och Folke.