Inger kom sist i Vasaloppet

–  Ingen trodde ju att jag skulle klara av den långa sträckan, inte ens jag själv, säger Inger Fransson, 55 som här går i mål som sista åkare i Vasloppet 2012.

Efter tolv timmars skidåkning och några kilometer från den hägrande målfållan i Mora fick Inger Fransson, 55, veta av en funktionär att hon låg sist i Vasaloppet. Om hon pinnade på lite extra skulle hon hinna fram innan repet drogs klockan 20.00.

– Men då var jag så trött att jag inte fattade vad han sa. Ännu mindre anade jag vad som väntade mig när jag kom i mål.

Att åka Vasaloppet var en gammal dröm för Inger från Sturkö i Blekinge skärgård.

– Det var min lillasyster Jeanette som fick mig att börja springa i början på nittiotalet. Först Tjejmilen, sedan Göteborgsvarvet och så maraton i Hamburg några gånger. Det har blivit 16 varv i Göteborg hittills.

Men hösten 2011 bestämde de båda systrarna sig för att åka Vasaloppet. Med sig fick Inger även sin svärdotter Sofia.

– Klarar man att springa maraton så borde man väl klara skidåkning också resonerade vi. Men oj, snart märkte vi att det var en helt annan motionsform. Vasaloppet är ju nio mil och kan bli ganska besvärlig för ryggen i längden.

Fruktat rep

Det skulle inte ens ges någon tid för Inger att stanna och njuta av anblicken av den vackra vildmarken i Dalaskogarna.

– Nej, man ville ju inte hamna på fel sida om repet.

Det fruktade repet på Vasaloppet dras framför eftersläntrare som tvingas bryta vid bestämda spärrtider utmed loppets sju olika kontroller. Detta för att loppet inte ska dra ut för långt på tiden. Inger kom att få repet i ryggen hela tiden.

Skidföret i Blekinge var dåligt även 2012 varför Inger och vännerna fick nöja sig med rullskidor.

– Det blev nog bara tio mil sammanlagt innan vi kom iväg. Så jag hade egentligen inte en tanke på att klara mig i mål, utan tänkte bara skida en bit och sedan bryta vid någon passande kontroll.

På den stora Vasaloppsdagen var blekingeborna uppe långt före tuppen. Efter några timmars väntan i sista startledet gick startskottet klockan 08.00.

– Jeanette och Sofia försvann direkt medan jag tog det lugnt fram till första backen. Där blev det tvärstopp.

Över 13 000 deltagare trängdes i flaskhalsen och Inger var livrädd för att få en stav eller skidorna knäckta i trängseln. Allt gick bra och snart passerade Inger den ena kontrollen efter den andra. Att hon redan efter någon mil låg bland de sista hade hon inte en aning om.

Envis och fokuserad stretade hon vidare.

– Den första biten över myrarna upp mot Mångsbodarna var otroligt vacker. Men utsikten från höjderna bort mot Evertsberg kunde jag aldrig njuta av, då var jag alldeles för trött. Då längtade jag bara efter nedförsbackarna.

Intervjuad i tv

Vid Eldris och nio kilometer kvar till mål var det redan mörkt, spåren var sönderkörda och framme i Mora hade de flesta åskådarna redan gått hem. Utom i målfållan där jublet steg mot skyn när Inger som sista skidåkare spurtade mot mål. Tätt följd av några funktionärer som med sina pannlampor lyste hennes väg över mållinjen. Därefter blev hon känd i tv.

– Jag blev intervjuad, fotograferad och filmad av en kameraman från SVT, men jag kommer inte ihåg vad jag svarade. Då var jag så avtrubbad av trötthet att jag inte var riktigt klar i knoppen

Men en sak kommer Inger ihåg efter målgången. Att hon genast bestämde sig för åka Vasaloppet 2013.

– Jag ville få reda på om jag klarat mig i mål på ren tur.

Men det hade hon inte. Året efter förbättrade hon sin gamla tid med 27 minuter och kom i mål på tiden 11 timmar och 53 minuter. Inte blev hon sist heller.

– Nu ska jag åka Vasaloppet för tredje gången. Den här gången i sällskap med båda mina systrar, en svärdotter och två svågrar. Så vi blir fler och fler för varje år, avslutar Inger.