Christer Sjögrens favoritlåt från alla dansbandsåren med Vikingarna är Kan man älska nå’n på avstånd?
För Christer är svaret på den frågan givet. Han träffade sin fru Birgitta när de båda var 19 år och i höst, 45 år senare, är de fortfarande gifta.
– I sin enkelhet är det en låt som säger rätt mycket, säger Christer när jag träffar honom på ett hotell i Stockholm. Det är kanske därför den blev en så stor hit – den låg etta på Svensktoppen i ett halvår. Alla har vi älskat någon på avstånd – det kan vara den snyggaste tjejen i skolan eller någon annan…
Christer växte upp i Hagfors i Värmland och kom tidigt att intressera sig för musik.
– Mina morföräldrar tillhörde missionskyrkan. När jag var barn gick jag med dem till kyrkan och sjöng. Det är väldigt vackra låtar, och jag skulle nog säga att de ligger ganska nära mig. Jag är mer troende än ateist.
Men hans musiksmak förändrades radikalt när han fick höra Beatles. Och den första Beatleskonserten i Sverige var i Karlstad.
– Jag var för ung för att se dem. Jag var bara 13 då – det var den 25 oktober 1963. Beatles var gudar för mig då. Rubber Soul var den första platta jag köpte. Samtidigt köpte jag en grammofon på Falks Radio i Hagfors. En Dux där man lyfte av locket med högtalaren. Jag spelade sönder Rubber Soul så jag var tvungen att köpa en ny – och efter det köpte jag alla Beatles plattor.
För 50 år sedan bildade han Jonny-Christers tillsammans med några kompisar. Christer var 14 år, spelade orgel och sjöng i mikrofonen som var fasttejpad vid ett kvastskaft. På premiären fick de ihop 40 kronor i gage – 10 kronor per person.
När han var 18 år flyttade han hemifrån och började i Mariestadsbandet Pelles. Tio år senare, 1978, blev han tillfrågad om han ville efterträda Stefan Borsch som sångare i Vikingarna. Där stannade han i 26 år fram till 2004.
Idag har han hunnit fram till Frank Sinatra. Något han drömt om länge. Faktum är att han spelade in My Way redan med Vikingarna.
– Jag var 31 då – lite för ung för att förstå innebörden i texten.
I början av 2014 kom senaste plattan Christer Sjögren sjunger Frank Sinatra.
– Det var inte helt lätt att välja låtar. Men jag tror det är en fördel att jag inte är purung. It Was a Very Good Year skulle jag inte kunnat göra när jag var 20.
Retad i skolan
Christer kommer från genuin arbetarklass i Hagfors.
– Det är jag glad för. Jag fick lära mig att ta vara på mina chanser. Jag gick bara nioårig grundskola – farsan tyckte jag skulle lära mig ett yrke. Men jag hamnade aldrig i något vägskäl – jag hade bestämt mig för vad jag skulle bli, fast jag visste ju inte hur det skulle gå.
Pappa var lastbilschaufför och körde även taxi.
– Det var en rejäl karl. Morsan var en väldigt bra människa också. De stöttade mig på alla sätt men de hade inga pengar. Jag har varit med om att klippa upp tandkrämstuben i slutet av månaden för det inte fanns några pengar. Det fanns mat på bordet – men inget extra. Jag hade en kusin som var ett år äldre än jag och när han växt ur sina kläder fick jag ta dem. När jag kom till skolan blev jag retad för jag inte hade rätt modell på byxorna. I den åldern var det hemskt men det var en nyttig erfarenhet i livet.
Efter skolan började han jobba på bensinmack.
– Caltex. Grön uniform och båtmössa. Där jobbade jag i två år samtidigt som jag spelade med en grupp som hette Jupiters.
Hans pappa lärde honom att älska bilar.
– Han körde Mercedes när han körde taxi. Jag fick åka med ibland och blev såld direkt. Farsan hade inte råd med så fina bilar själv – han hade en PV och en Saab 93 – men så fort jag fick råd köpte jag en Mercedes.
Christers pappa dog för tre år sedan.
– Han var 85, och fick vara med om hela min resa. Vi var kompisar hela livet – han var ingen sträng förmyndare. Han var en fantastisk man. I början skaffade vi några bilar som vi fixade i ordning, lackerade och skruvade med, innan vi sålde dem och tjänade någon krona…
Överansträngd
Christers mamma var bara 54 år när hon dog i leukemi.
– Hon hann i alla fall uppleva att det började gå bra för mig. Jag hade börjat med Vikingarna och hunnit göra skivor som sålde bra och vi hade flyttat till ett större hus. Hon dog tio månader efter att hon fått diagnosen. Det var hemskt, med ständiga kast mellan hopp och förtvivlan. Det är en fruktansvärd sjukdom. De provade olika cellgifter och hon kanske blev något bättre, men samtidigt mådde hon så dåligt.
För några år sedan ramlade Christer ihop i motionsspåret.
– Plötsligt började jag känna att skogen och blåbärsriset blev suddigt – sedan minns jag inte mer. Birgitta blev livrädd och trodde att jag fått en infarkt, men läkarna hittade ingenting. De trodde att det kanske var överansträngning.
Sedan dess lever han sundare och försöker jobba i perioder samt vara noga med mat, sömn och återhämtning. Han slutade dricka för snart 20 år sedan.
– Jag kan ta ett glas vin eller champagne med Birgitta men inte som förr – ha det som en vardaglig avkopplingsdryck efter spelningarna. Det var inte bra.
Hustrun Birgitta träffade han som sagt redan som 19-åring. Han var hemma i Hagfors och gick in på Domus för att köpa en present till sin mormor. Där stod Birgitta i kassan.
– Hon var ensam så vi började småprata lite – och plötsligt hör jag mig själv säga “ska du hänga med på bio i kväll?” “Kan jag väl,” svarade hon. Men jag hade inte kollat om det gick någon bio den kvällen – och det gjorde det inte. Så vi gick och fikade hos en kompis i stället, och sedan var vi ett par. Det är ödet! Det var den 11 november 1969. I år är det 45 år sedan och de är fortfarande gifta.
– Det har ju blåst i vårt äktenskap också. Men vi sydde ihop det och idag är det jättebra att vi kunde göra det.
När jag frågar hur allvarlig romansen egentligen var med Lotta Engberg i början av 90-talet, så vrider han sig som en mask på kroken för första gången under intervjun.
– Njaaa… Det var på allvar. Vi hade ett förhållande i tio månader. Det var en jobbig period. Jag visste varken ut eller in, men till slut kom jag över det… Jag kunde inte släppa Birgitta, jag kände det. Jag var ute på gungfly och hon stod ändå för tryggheten på något sätt. Så jag hittade hem igen.
Sällan anonym
Idag umgås Birgitta och Christer med Lotta och hennes man Patrik även privat.
– Det är storartat av Birgitta. Men Lotta och Birgitta på den tiden – om blickar kunde mörda hade inte Lotta varit i livet idag. Och nu är de kompisar. Birgitta är en realistisk människa som förstår att under ett längre äktenskap kan det hända att det uppstår en flört på jobbet, för det var det som ledde till alltihop, och idag har hon sett att Lotta är en bra tjej och vi trivs att jobba ihop.
Hemma delar Birgitta och Christer på sysslorna.
– Yngre par kan göra hälften var av nästan allting men det fungerar inte i vår generation. Jag är inte speciellt bra på att laga mat men Birgitta är bra på det och tycker det är roligt – varför ska då jag stå där? Jag kan hjälpa till att skära upp en sallad eller duka bordet och jag dammsuger minst lika mycket som Birgitta. Jag tycker om när det är städat och fint. Och hon har aldrig tvättat sin bil eller klippt gräset – det gör jag! Däremot tvättar hon och stryker mina skjortor – det är en bra bytesaffär, säger Christer med ett skratt.
Om man räknar in skivorna med Vikingarna, så har Christer sålt 13 miljoner exemplar i Norden – mer än till och med Abba! Men Christer tycker inte han förändrats som människa.
– Inte i grunden. Inte som jag ser mig själv i alla fall. Jag har åtminstone ena foten kvar i den värmländska myllan. Okej, visst kan jag flyga iväg ibland och unna mig att njuta av livet…
Men berömmelsen har ett pris. Det är svårt att vara anonym.
– Jag har lärt mig att leva med det. Fast frukostar på hotell när man jobbat och folk börjar med sina mobilkameror – då känner jag, nej tack! Då skulle jag vilja ha en mössa att dra ner över huvudet.
Även om pensionen närmar sig har Christer inga planer på att lägga av.
– Jag vet personer som slutat för tidigt för att de känt sig ekonomiskt oberoende och inte behöver jobba längre. Det skulle jag också kunna men det handlar inte om det. Jag började inte spela för att jag skulle tjäna pengar på det. Det var en passion. Att jag sedan kunnat försörja mig på det är fantastiskt, så jag kommer inte att sätta någon gräns för när jag slutar…
Han ler glatt.
– Även om jag är medveten om att åren går.
