Nu tränar Shahrzad löpning – med benproteser

Att Shahrzad Kiavash, 31, saknar underben är ingenting man ser när hon kommer gående med sin väska över axeln, klädd i jeans, ljus topp och ett par lätta skor. Möjligtvis kan man skönja att gången verkar en aning stötig på grund av benproteserna.

– De som inte känner mig frågar ibland om jag har träningsvärk i benen, skrattar hon.

Hon är på väg till ett av veckans många träningspass, där det stora målet är att springa, simma och cykla i ett triathlonlopp i Stockholm om några veckor.

Hennes livsresa dit är ett mirakel. För drygt tre år sedan låg hon i respirator på Södersjukhuset i Stockholm och nära döden.

– Mina chanser att överleva var minimala, säger hon och byter om till träningskläder och sina löparproteser, så kallade “blades”.

Plötsligt illamående

Shahrzad kom som femåring till Sverige med sin familj från Iran. Hon hade lätt för sig i skolan, gick ut gymnasiet i Borås med höga betyg och kom in på prestigefyllda Kungliga Tekniska Högskolan, KTH, i Stockholm, där hon utbildade sig till civilingenjör.

Hon fick arbete och hennes höga ambitioner gjorde att hon snabbt avancerade och fick allt större ansvar. Det ledde till mer arbete och ett hektiskt liv med karriären i fokus.

– Jag siktade på att få jobb utomlands. Sedan var tanken att flytta tillbaka till Sverige, gifta mig och skaffa familj, säger hon och skrattar åt hur hon då planerade och strukturerade sitt liv.

Allt skulle förändras en torsdagskväll i mars 2012. På väg hem efter ett pass på gymmet kände hon sig illamående.

– Har jag ätit något olämpligt? funderade jag och kände panik över att kanske bli sjuk. Dagen efter hade jag ett viktigt möte på jobbet, berättar Shahrzad.

Hemma i lägenheten blev det värre. Hon fick hjärtklappning och ringde sjukvården. Med tanke på hennes stressade liv pekade mycket på att det var en ångestattack. Sjukvårdspersonalen rådde henne att inte vara ensam i lägenheten.

– Jag ringde min lillebror Khashayar som nyligen flyttat till Stockholm. Han och en kompis kom hem till mig och stannade över natten. Jag mådde illa, frös och svettades om vartannat.

Röda prickar på kroppen

Hon vaknade tidigt. På väg ut i köket ramlade hon ihop. Hennes lillebror vaknade av dunsen och ringde ambulans.

– Nästa gång jag minns något är när ambulanspersonalen står över mig och ställer frågor. Jag hade 41 graders feber.

Men det som oroade ambulanspersonalen mest var de röda prickarna på hennes kropp som indikerade blodförgiftning och fara för hennes liv.

På Södersjukhuset stod ett läkarteam beredda. De berättade att hennes lungor var nära kollaps och att de måste söva henne.

Hon hade drabbats av en allvarlig form av blodförgiftning, meningokocksepsis. Alla hennes organ sviktade och hjärtat orkade knappt pumpa runt blodet. Hennes chans att överleva uppskattades till mellan fem och tio procent. Hade hon kommit in en halvtimme senare hade hon redan varit död.

Benen svartnade
Mamma Mitra, pappa Shahram och lillebror Khashayar vakade över henne dygnet runt. Blodförgiftningen ville inte ge med sig. Underbenen var svarta och hade ingen blodcirkulation. Hjärtat stannade vid ett tillfälle, men läkarna lyckas få igång det.

När hon vaknade efter tretton dagar var det ett mirakel.

– Det första jag gjorde var att fråga efter min lillebror. Jag undrade vilken dag det var och sa att jag måste i väg till ett möte på jobbet. Min familj såg så ledsna ut, jag förstod inte varför. De förklarade att det skulle dröja innan jag kunde jobba igen.

Hon flyttades till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg och opererades var tredje dag. Död vävnad på ben och fötter ersattes med frisk hud från hennes lår.

Två månader efter uppvaknandet var hennes fötter fortfarande iskalla och utan känsel. Hon förstod själv vad det innebar och en fredagseftermiddag fick hon beskedet.

– Vi måste amputera dina ben, förklarade läkaren.

– Det kändes som ett misslyckande. Min kropp hade varit helt utdömd och jag hade återhämtat precis allt utom det sista. Vad gjorde jag för fel frågade jag mig och funderade sedan över livet med benproteser. Jag såg mig själv stappla omkring på två träben.

Hon såg sitt en gång så roliga och framgångsrika liv fladdra i väg.

– Det låter kanske ytligt, men hur skulle benproteserna passa till högklackat och kjol? Hur skulle jag passa in på mitt jobb? Skulle jag överhuvudtaget att kunna klara mig själv?

Självmord – vägen ut

När hon vaknade efter operationen på måndagen var hon ändå positiv i sina tankar och såg fram mot att så småningom få sina proteser. När hon i september provade dem första gången förstod hon att en lång och mödosam resa väntade, för det gjorde fruktansvärt ont när hon skulle gå.

När hon såg sig i spegeln var hon långt ifrån den starka och vältränade kvinna hon en gång varit. Hon saknade underben, hade gått upp 20 kilo i vikt av medicinerna och tappat sitt hår.

– Jag var långt ifrån den jag ville vara. Dessutom oförmögen att klara sig själv. Psykiskt var det jättejobbigt, säger hon.

Hon hade flyttat hem till familjen i Borås och kände sig som en stor belastning eftersom hon behövde passning dygnet runt. Det fanns bara en lösning – självmord.

– Jag resonerade krasst med mig själv och visste att självmord egentligen var fel. Min familj skulle bli ledsna, men efter omständigheterna kändes det ändå bäst för alla. Jag ville inte leva och de fick ett bättre liv utan en dotter som krävde ständig tillsyn, det skulle de inse med tiden.

Hennes gamla strukturerade jag kom fram och hon googlade olika självmordsmetoder. Det måste lyckas på första försöket resonerade hon.

– Jag till och med övade för att vara säker på att lyckas när det var dags, berättar hon och en allvarsam min sprider sig över hennes ansikte.

Men hennes lillebror uppmärksammade att något inte stod rätt till och anade vad hon tänkte göra. När han också blev ledsen och deprimerad förstod Shahrzad vilken skada hon skulle ställa till med.

Det blev en vändpunkt för henne.

– Han hade räddat mitt liv, jag kunde inte göra så här mot honom. Jag bestämde mig för att välja livet. Men då ville jag bli självständig och klara mig på egen hand, vilket innebar att jag var tvungen att bli starkare i min kropp för att orka bära runt på mina proteser.

Började träna
Shahrzad tog sig till gymmet och tränaren Cicci Wallsin hittade på övningar och utmaningar som hon skulle klara. Shahrzad kämpade för att bygga upp sin sargade kropp – och sitt självförtroende.

Efter tre månader började hon delta i cirkelpass med tränaren Eva-Kajsa Andersson. Hon satt fortfarande i rullstol.

– Men jag kröp runt på golvet och gjorde övningarna, berättar hon.

Styrkan i kroppen och livsglädjen började komma tillbaka. Hon tränade för att kunna gå med sina proteser. En resa till New York våren 2013 och en resa till en kompis bröllop i Dubai hösten samma år gav näring till livsaptiten.

– Jag ville bli ännu starkare i min kropp och Eva-Kajsa blev min personliga tränare.

Vill klara triathlon

Hon gjorde framsteg som hon knappast vågat hoppas på. I maj 2014 tyckte Eva-Kajsa att hon var mogen för en riktig utmaning.

– Kanske springa ett lopp, trodde jag.

– Nej, triathlon, sa Eva-Kajsa.

– Jag trodde hon skämtade. Springa skulle jag kunna lära mig med löparproteser. Men cykla var jag ovan vid och simma kunde jag knappt. Hur skulle det gå?

Men Eva-Kajsa stod envist på sig och Shahrzad antog utmaningen. Efter en del turer fick hon sina blades via landstinget och började träna med dem förra hösten. Det gjorde oerhört ont i början eftersom hon saknar muskler nedanför knälederna.

Under hösten och vintern byggde hon upp sin kropp och i våras var hon så stark att hon kunde träna 15–20 timmar i veckan. Nu kan hon både springa, simma och cykla. När hon står på startlinjen i Vattenfall World Triathlon Stockholm den 23 augusti har hon bevisat att ingenting är omöjligt.

– Vad jag ska göra sedan vet jag inte riktigt. Jag har börjat föreläsa om det jag gått igenom och hur man kan komma tillbaka. Det vill jag fortsätta med, liksom att träna och bli riktigt duktig på triathlon.

Nu vet hon att hon valde rätt när hon valde livet.

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 33, 2015.