Min dotter och jag fick cancer samtidigt

Solen värmer och lilla Freja, fyra år, skrattar när hon springer runt på ängen utanför familjens hus i Halmstad och plockar maskrosor som hon ger sin mamma.

När man ser henne är det svårt att förstå att det är samma flicka som för ett par år sedan låg mycket sjuk på barnkliniken vid Hallands sjukhus i Halmstad.

– Frejas behandling avslutades den elfte mars i år. Nu hoppas vi bara att hon får vara frisk och att inte cancern kommer tillbaka, säger hennes mamma Helena Hiblin, 40.

Det har gått snart tre år sedan Helena och hennes man Lasse, 39, fick de hemska beskeden att både hon och deras dotter hade cancer. I dag kan de äntligen börja andas ut, men det har varit en lång och mycket svår tid för familjen som också består av de 16-åriga tvillingarna Matilda och Anton.

– Ett tag trodde jag att både jag och Freja skulle dö. Jag tänkte på Matilda och Anton som skulle mista både sin mamma och sin lillasyster och jag tänkte på hur Lasse skulle klara det, berättar Helena när vi sätter oss runt matbordet i familjens vardagsrum.

Helena dukar fram kaffe och tårta. Hon firar att hon precis fått nytt jobb som undersköterska på ett äldreboende och att hennes familj för första gången på flera år kan se fram mot en sommar utan sjukdomar och bekymmer.

Deras långa kamp mot cancern började en lördag i september 2012 med att Helena och Lasse upptäckte små röda prickar på Frejas ena skinka i samband med att de bytte blöja på henne. Dagen efter hade prickarna spridit sig till hennes ansikte och de oroliga föräldrarna åkte in till vårdcentralen med henne.

– När vi berättade att hon även haft mycket blåmärken på benen blev vi direkt skickade till akuten, berättar Helena.
Där togs flera blodprover på deras lilla dotter och två timmar senare kallades de in i ett sammanträdesrum. I rummet möttes de av sjuksköterskor och läkare med sammanbitna miner.

– Jag arbetar själv som undersköterska och förstod att det var något allvarligt. De sa att Freja drabbats av en blodsjukdom, men de nämnde aldrig orden leukemi eller cancer. Till slut skrek jag rakt ut att de skulle säga vad det var för sjukdom, säger Helena.

Matilda var med när läkarna gav Helena och Lasse det hemska beskedet att Freja hade lymfatisk leukemi och hon glömmer aldrig deras reaktion.

– Jag minns att ni började gråta och skrika, men jag förstod först inte vad det läkarna sa innebar, berättar Matilda.

Smittade cancer?
Enda chansen att rädda Frejas liv var att sätta in en behandling med höga doser cellgifter. Redan dagen efter åkte de med sin dotter till Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg där hon fick en venkateter inopererad och den första cellgiftsbehandlingen.

Fyra dagar senare åkte de tillbaka till Halmstad för att fortsätta behandlingen där. Då kom nästa chockbesked.

– Vid niotiden samma kväll som vi kom hem ringde en läkare och sa att jag hade en aggressiv form av malignt melanom och att jag måste opereras omedelbart, berättar Helena.

Lasse hade tre veckor tidigare sett ett födelsemärke bak på Helenas lår som han tyckte såg konstigt ut. Eftersom hon har känslig hud gick hon till vårdcentralen och tog bort det direkt.

– Sedan hamnade allt fokus på Freja och jag glömde bort födelsemärket.

Först ville Helena inte ta till sig vad läkaren sa, men när hon efter samtalet kollade på nätet om cancerformen och läste att dödligheten låg på 25 procent kom rädslan.

– Jag fick panik och började gråta. Samtidigt beslutade jag att hålla masken inte berätta något för tvillingarna eftersom jag inte ville skrämma upp dem.

Men i samband med att hon skulle läggas in för operationen kände hon att hon var tvungen att berätta sanningen för dem. De blev skräckslagna.

– Matilda, som då bara var 13 år, trodde att cancer smittade. Det är inte så konstigt att barn kan tro det när beskeden kommer så tätt, säger Helena.

Samtidigt som Helena opererades på en avdelning på Hallands sjukhus behandlades Freja mot leukemi på barnkliniken. Hösten 2012 bodde Lasse mer eller mindre på sjukhuset.

– Jag var tvungen att vara stark för Helenas skull. Jag minns att hon sa till mig flera gånger att jag inte fick bryta ihop, berättar han.

Helenas operation gick bra och det visade sig att cancern lyckligtvis inte spritt sig. Även hon kunde sedan koncentrera all sin energi på att ta hand om Freja.

– Vi turades om att vara på sjukhuset med henne. Först ett par dagar innan julen 2012 fick hon komma hem igen.

Det var många tankar som for genom huvudet på Helena när hon och hennes yngsta dotter båda var sjuka. Hur skulle det gå för resten av familjen?

Slutade prata
Freja gick igenom en mycket tuff cellgiftsbehandling och fick kraftiga biverkningar av medicinen. Hon fick stora blåsor på händerna och när de brast trillade huden av. Hon hade sår från munnen hela vägen ner genom tarmkanalen och tappade all matlust.

– Freja var tidig med att både prata och börja gå, men när hon blev sjuk slutade hon helt prata och hon fick börja med att lära sig krypa igen när hon blev friskare.

Eftersom hennes immunförsvar var nere i botten var hon extremt infektionskänslig.

– Så fort hon hade över 38,5 graders feber skulle vi åka direkt till sjukhuset. Till slut blev jag väldigt duktig på att höra när hon hade feber på hur hon andades, berättar Lasse.

Helena och Lasse bedömer att de under en genomsnittlig månad 2013 bara kunde bo hemma med Freja åtta nätter i månaden. Resten av tiden var de med henne på sjukhuset.

– Det första året var vi båda sjukskrivna på heltid. Jag var hos Freja på nätterna och Helena på dagarna. Ett tag sågs vi bara när vi löste av varandra vid hennes sjukhussäng, säger Lasse.

Den tuffa behandlingen visade sig efter ett tag ge resultat. I september 2013 avslutades den intensiva cellgiftsbehandlingen och Freja behövde bara ta tabletterna som hon slutade med i mars i år.

Vid samma tid överraskade Helena och Lasse alla med att gifta sig.

– Det vi har gått igenom gör att man antingen skiljer sig eller så blir man tajtare. Vi har blivit tajtare, mer sammansvetsade. Vi bjöd in våra vänner och anhöriga på en inflyttningsfest i vårt hus och då passade vi på att gifta oss samtidigt, säger Helena med ett leende.

Hela familjen samlad med Anton, Freja, Lasse, Matilda och Helena.

Vill skriva bok
Helena, som skrivit bloggen “Frejas kamp” under hela sjukdomstiden, har planer på att skriva en bok om sitt dramatiska liv och letar efter en lämplig förläggare. Det är inte bara kampen mot sin egen och Frejas cancer som hon vill berätta om.

– Jag hamnade på fosterhem när jag var sju år efter en tragedi i min familj. Då fick jag klara mig ensam, men nu har jag tack och lov haft Lasse vid min sida, säger hon och kramar om sin dotter som krupit upp i hennes knä.

Freja visar oss sitt “supersnöre” som är fyllt med 492 pärlor – en för varje steg i behandlingen. Den sista fick hon efter undersökningen i samband med att hon slutade med medicinen.

– Hon är inte friskförklarad ännu, men prognosen är god. 94 procent av de som drabbas av lymfatisk leukemi som barn klarar sig, säger hennes mamma.

Freja visar sitt “supersnöre” med 492 pärlor – en för varje steg i behandlingen.

Artiklen är hämtad ur Hemmets Journal nr 38 2015.