Husdjuren prioriteras när djurambulansen rycker ut

En stor del av sitt liv har Åsa arbetat som sminkös på Sveriges Television i Stockholm, men efter 23 år tyckte hon det var dags att runda av och sa upp sig.

Men det är inte arbetet som ambulansförare som ger henne inkomst, det är ett helt oavlönat åtagande på fritiden som hon hoppade på för ett år sedan, värvad av Svenska djurambulansen på en hundutställning.

– Just nu har jag tid med det här, jag ville göra någonting annat i livet.

För att ambulansen ska hållas rullande dygnet runt krävs många män och kvinnor bakom ratten, totalt 70 förare i Västra Götalands och Stockholm län.

Den här onsdagen har Hemmets Journal stämt möte med Åsa Sindeman på ett kafé i norra Stockholm och hon har redan varit i gång under natten.

Ambulansen står precis utanför. Larmet kan dröja, men när det väl sätter igång så brukar mobilen ringa i ett, lite av “ketchupeffekt”.

– Ett av mina första jourdygn i maj förra året var något av ett rekord, med 58 samtal på 12 timmar, säger Åsa.

– Jag åkte över länet som en skottspole, jag hann knappt lägga på luren!

Under ett år är det annars cirka 660 larm. Utslaget blir det i så fall ett par larm per dygn och vissa dagar kan onekligen vara rätt händelsefattiga.

– Är det väldigt lugnt så passar jag på att åka hem en sväng.

Ibland går hon i så fall ut en sväng med hunden, vilar en stund, inventerar utrustningen i bilen, tankar och tvättar eller skriver rapporter: det finns alltid något som behöver göras.

Telefonen ringer till Djurambulansen nästan hela tiden. Åsa Sindeman förbereder sig för att ta hand om ännu ett djur, som förolyckats.

Upphittad katt
Men just den här dagen kommer första larmet rätt omgående.

– Jättefint att du ringer!

Det är en kille som berättar för Åsa att han precis hittat en katt mitt på en landsväg utanför orten Gustavsberg på Värmdö. Katten ligger död i närheten av ett dagis, så Åsa är extra angelägen att ta hand om djuret med en gång.

– Har du lust att flytta den från vägen till vägkanten, vädjar Åsa och det lovar inringaren att göra.

När Åsa anländer får hon syn på katten nästan med en gång, en vackert tecknad hona utan några synliga skador för blotta ögat, bara en liten blodfläck på marken vid huvudet.

Åsa hanterar trafikoffret försiktigt och med respekt, noga att få med sig allt. När hon är tillbaka till ambulansen byter hon direkt ut plastsäcken mot en mjuk filt.

Åsa väntar med katten Mums i famnen, varligt inlindad i en filt.

Ett telefonnummer är lyckligtvis skrivet för hand på halsbandet och Åsa får genast kontakt med ägaren, som lovar att komma direkt. Åsa förbereder mötet genom att linda filten extra varligt kring den fortfarande varma katten.

En äldre kvinna skyndar mot ambulansen. Hon heter Kerstin Vemmerstad och är förtvivlad över att ha mist sitt kära husdjur, som heter Mums.

– Vill du hålla i henne, frågar Åsa och tillsammans sätter de sig ned en stund bredvid varandra.

Kerstin är chockad och gråter hejdlöst, när hon nu återförenats med sitt husdjur som hon släppte ut utanför bostaden, bara några timmar tidigare.

Men den förtvivlade kattägaren blir väl omhändertagen, trots allt relativt samlad mellan gråtattackerna och Åsa erbjuder henne skjuts.

Väl hemma i lägenheten måste ett beslut tas, hur Mums ska tas omhand.

– Vill du ha ett glas vatten, frågar Åsa och hämtar ett glas i köket.

Kerstins händer darrar, men tonen är vänlig och nu måste det oundvikliga beslutet tas. Värmdö djurklinik ligger precis i närheten och är ett naturligt alternativ och väl framme lägga Mums på ett skötbord.

– Titta, det ser nästan ut som hon blinkade, säger Kerstin plötsligt inne i mottagningsrummet med gråten i halsen.

Men det är förstås bara önsketänkande och hon bestämmer sig för separat kremering för 1700 kronor, ett lite exklusivare alternativ där ägaren senare får en urna med askan.

En tid senare berättar Kerstin på telefon hur väl omhändertagen hon blivit, så imponerad att hon numera är stödmedlem.

– Jag tyckte det var så fint att Åsa lagt min Mums i en filt och inte en svart plastsäck.

Kerstin Vemmerstad tar ett sista farväl av sin kära katt Mums, trafikdödad i Gustavsberg. Åsa har tagit hand om Mums och hjälper Kerstin med allt det praktiska och är ett stöd i sorgen.

Starka band
Att lämna ett sorgligt besked kräver känsla och inlevelse, men de flesta är trots allt tacksamma över att husdjuret inte bara försvinner spårlöst.

– Jag får alltid en väldigt stark känsla som alltid är äkta, där allt annat upphör att existera, säger Åsa. Det här arbetet utgår direkt från hjärtat som nu när jag mötte kattägaren, att det finns någon som tar henne på allvar och förstår hennes sorg.

– Många har starka band med sina djur och vi fyller verkligen en funktion, våra husdjur betyder så mycket för många idag, speciellt äldre.

I det här fallet var det en kille som själv hade katt som ringde djurambulansen, precis som vi vill att man ska göra.

– Stanna gärna på plats tills hjälp anländer, märk annars ut platsen ordentligt och lämna kontaktuppgifter, säger Åsa.

Men det är inte alltid så det går till.

– Många smiter helt enkelt.

Mer än hälften av alla larm handlar om tamkatter. De strövar ofta fritt och på så sätt befinner de sig i en utsatt situation när de springer över hårt trafikerade vägar.

– Prioritet är alltid husdjur, säger Åsa. Om jag exempelvis är på väg till en skadad svan och får larm om en sjuk hund, så vänder jag.

De flesta “patienter” är annars katter, hundar, igelkottar, fåglar, illrar och gnagare som hamstrar, marsvin och chinchilla: en stor tamhund är alltså okej, däremot inte en räv eller andra större vilda djur.

– En gång ringde en livrädd kille och ville vi skulle komma och schasa bort en fladdermus i hans lägenhet men då sa vi nej, någonstans måste man sätta gränsen.

Ingen utryckning
Filosofin är sjuka, skadade eller avlidna djur som hämtas och transporteras lugnt i trafiken, inte som utryckningar i hög fart.

– Men när man fastnar i en kö på Essingeleden och det bara rinner stresshormoner, så skulle man ibland önska att man hade blåljus!

Åsa har precis lämnat Kerstin med en kram utanför bostaden i Gustavsberg, när andra larmet kommer. Det är ett par ordningsvakter vid Gullmarsplan i Johanneshov som hittat en fågel som uppfört sig underligt med hängande vinge.

– Vill ni lägga fågeln i en låda, så kommer jag så snabbt jag kan.

På plats möter vakterna Clara och Johan upp med lådan och i den ligger en ung duva, som Åsa snabbt undersöker.

Åsa visar på plats hur man snabbt kan se på en fågel om den är skadad eller inte.

– Titta här, säger Åsa och visar vakterna att fågelungen reagerar som den ska, vilket betyder att ryggraden är hel.

Med stor tvekan bestämmer hon sig trots allt för att ta med duvan till en fågelexpert i Täby, norr om Stockholm.

Men i ambulansen på väg till viltrehabiliteringen blir Åsa ännu mer tveksam.

– Kanske borde jag inte ha tagit med fågeln trots allt, den är nog frisk.

Viltrehabiliteraren Victor Persson möter upp och ger sin syn på duvan i lådan och mycket riktigt så besannades Åsas farhågor.

Fågelungar som inte är flygfärdiga stöder sig på ibland på vingen och det kan se ut som om den är skadad.

– Tyvärr har föräldrarna troligen redan övergett sin unge och därför kan vi inte åka tillbaka med den, säger Victor.

Nu måste Victor mata dagligen i 20 dagar i onödan och Åsa grämer sig.

– Jag skulle ha litat på min egen kunskap.

Uggla i skorsten
Ett mobilsamtal kommer från en kille i Bagarmossen som tagit hand om en ekorre som han hittat i skogen, men ekorren visar sig vara död och transporteras till djursjukhuset.

Åsa visar en liten låda som används vid transporter av mindre, skadade eller sjuka djur.

Ett annat larm kommer plötsligt från Victor Persson: en uggla har trillat ned i en skorsten på ett fritidshus i Danderyd och upptäckts först när ägarna återvänt, efter flera dagar.

Fritidshuset visar sig ligga på en ö.

– Vi har placerat ugglan under en presenning, berättar paret Peter Gorpe och Astrid Borg som möter upp vid bryggan med en motorbåt.

På väg berättar de att ugglan kämpat sig fram i det smala sotiga kaminröret, ända fram till själva järnkaminen där den hade kraft nog att föra oväsen.

Ugglan är i ett bedrövligt skick, ett svart hjälplöst tovigt litet knyte, med slöa klor. Försiktigt läggs ugglan ned i en specialgjord täckt låda, med handdukar i botten och Åsa beger sig mot vildfågelrehabiliteringen.

Victor Persson tar återigen emot och konstaterar att det är en kattuggla. Försiktigt sköljer han ögonen, för att sedan mata den utsvultna ugglan.

– Senare ska jag ta lite tryckluft och försiktigt blåsa bort sot ur fjäderdräkten.

Men även i händerna på en expert är det ibland för sent och ugglan dör dagen efter.

På våren kretsar många larm kring upphittade fåglar och nästa larm kommer från ett par tjejer, som tagit hand om en trast som inte kan flyga: de väntar troget på djurambulansen, trots att det var långt och tar tid.

– Barn är underbara, säger Åsa. De är så lojala och de gör allt rätt!

En annan kategori Åsa nämner med värme är taxiförare. Hon berättar om föraren som stannade vid en överkörd and och sedan troget vaktade kullen med nykläckta ungar i över tre timmar.

– Han måste ha offrat det mesta av sin dagskassa, vilken hjälte!

Åsa har fått ett larm om en skadad gräsand i trakten kring Bålsta men när hon kommer fram efter flera mils körning visar sig anden vara svår att lokalisera och när den slutligen befinner sig inom håvavstånd, lyckas den smita iväg.

Hela artikel finns att läsa i Hemmets Journal nr 38 2015.

Läs mer på www.svenskadjurambulansen.se