Det är ett stort steg att dejta en präst

Åsa har nära till skratt och nära till det djupa samtalet. Hon gillar yoga och mediterar. Hon målar, går ut och tar en öl, går på konserter, teater och umgås med vänner och sina döttrar – och hon är präst.

– Många har kvar en gammaldags bild av prästen som strikt och sträng så det är inte det lättaste att hitta kärleken precis, säger Åsa.

Men nu ska hon få hjälp via tv-programmet Tro, hopp och kärlek.

Åsa Meurling jobbar ute i Stockholms skärgård. Hon gör det präster gör, håller i vigslar, dop, begravningar och tar hand om församlingsmedlemmar som behöver stöd och har administrativa uppgifter. Jobbet tar mycket tid och att dejta har inte riktigt hunnits med.

– Min kompis hade hört om programmet och tyckte jag skulle vara med. Jag ville inte från början, men så fick jag veta mer om det och förstod att fokus också skulle ligga på prästyrket och hur det är och då pratade jag med min chef och bestämde mig för att vara med, berättar Åsa.

Men det var inte utan viss tvekan när hon tänkte på omgivningen och vad de skulle säga. Åtminstone trodde inte Åsa att det skulle falla i god jord, varken med chefer, församlingsmedlemmar eller med hennes döttrar. Men all hennes rädsla kom på skam.

– Alla har varit så positiva! Mina döttrar tyckte kanske att det var lite pinsamt först, men nu tycker de att det är roligt och ingen i församlingen har sagt något negativt, det har bara varit positivt, säger hon.

– Det är inte så lätt att hitta kärleken när man är präst. Det finns massor med gamla föreställningar om präster och folk blir ofta närvösa när de träffar en präst, säger åsa.

Fick giftstruma
Att Åsa skulle bli präst var inte självklart. Hon ville syssla med musik, men i lilla Alstermo i Småland, där hon är uppväxt, så fanns det inte skolor som kunde uppfylla den önskan. Hon hoppade av gymnasiet och började jobba istället. Hennes mamma var den som hejade på henne.

– Mamma var uppvuxen i Stockholm och hon tänkte lite annorlunda än de som bodde i Småland. Hon pratade alltid med mig och mina syskon om att inte göra som alla andra, att tänka själv och att våga ta steget ut. Och jag har alltid haft en längtan till Stockholm, så det blev så, säger Åsa.

Hon fick jobb som kock på Graninge stiftsgård i Stockholm, flyttade upp till storstaden, träffade sin dåvarande man och fick två döttrar. Och sedan blev hon väldigt sjuk i giftstruma.

– Jag fick medicin som inte riktigt hjälpte, åkte in på sjukhus och lämnade blodprover ofta och mina värden var inte bra och jag kunde inte jobba längre. Det var hemskt, säger Åsa.

Hon fick tänka om. Tanken om att bli psykolog kom upp och hon började studera. Det var ett högt tempo och Åsa pluggade hårt för att hålla betygen uppe. Men så hände något.

– En dag när jag gick till bilen så var det som om någon slog mig i huvudet. Det var en grå dag men så öppnades himlen och det var som om någon sa att “du ska bli präst”. Jag blev livrädd, skrattar hon.

Prästutbildning
För Åsa kallade sig inte kristen i den bemärkelsen, hon kom inte från en kristen familj och hade egentligen aldrig tänkt på att man kunde bli präst. Dessutom var hon livrädd för att stå inför folk och prata. Men efter händelsen så var allt annorlunda och hon kollade upp studiemöjligheter och kände att hon nog måste gå till en kyrka.

– Jag hade inte varit i en kyrka på flera år så jag gick till den som låg närmast och där bjöd de in till en retreat med bibelmeditation som jag åkte på. Och under en meditation där så kändes det som om det började brinna i min hals, där giftstruman satt, och när jag kom hem så var jag frisk. Jag vet att det låter flummigt och jag vet inte hur det gick till men sedan dess har jag inte haft några problem alls, säger hon.

För flummig är hon inte. Åsa är rak och ger ett mjukt intryck, hon känns grundad och säker i sig själv och sin tro, men hon är öppen för andlighet på flera plan och för att man inte ska stänga några dörrar, utan att se möjligheter där de dyker upp. Alltså utbildade hon sig till präst och fick efter utbildningen en tjänst i Örebro, där hon stannade i sju år. Men längtan efter Stockholm blev för stor och när jobbet i skärgården blev ledigt sökte hon och fick det.

Under vägen så skilde hon sig och blev varannan-veckas mamma.

– Jag har haft ett par förhållanden efter skilsmässan men det har inte hållit av olika anledningar. Det är inte så lätt att hitta kärleken när man är präst, det finns massor med gamla föreställningar om präster och folk blir ofta nervösa när de träffar en präst. Vad de ska säga, eller kan säga, eller hur de ska vara, men vi är ju som alla andra, säger Åsa.

Öppen och andlig
Hon trivs fantastiskt bra med att jobba i skärgården och att när arbetsdagen är slut ta båten hem till lägenheten i Stockholm. Hon är på rätt plats och nu fattas bara den där mannen.

– Det är ett stort steg för en man, tror jag, att dejta en präst. Folk är inte så vana vid kyrkan och hur det fungerar. Han behöver inte vara uttalat kristen men i alla fall öppen och andlig. Om han vore helt emot kristendomen och kyrkan så skulle det inte gå, säger hon och skakar på huvudet.

Kanske har hon träffat den rätte genom programmet, det får vi veta när serien sänds. I införprogrammet för Tro, hopp och kärlek skrev hon ner tre ord som var viktiga för henne i ett förhållande och i en man. Orden var värme, närhet och humor. Och en liten ledtråd får vi, även om hon inte får avslöja hur det egentligen gick.

– Jag kan säga såhär, något av mina tre ord fanns hos var och en av de män som jag dejtade under programmets gång och hos någon fanns kanske alla tre, säger hon och ler.

De fyra deltagarna i tv-progarmmet Tro, hopp & kärlek – Josef Barkenbom, Kristin Molander, David Castor, Åsa Meurling och programledaren Mark Levengood.

Artikeln är hämtad ur Hemmets Journal nr 37 2015.