Pontus magkänsla räddade livet på brodern

Linus är storebror till Pontus. Men det är till sin lillebror som Linus ser upp. För det är tack vare Pontus som han lever.

– Det var din magkänsla som räddade livet på mig, konstaterar Linus och syftar på den där dagen i januari när han hamnade i insulinkoma till följd av sin sjukdom, diabetes typ 1.

– Om du inte kommit som du gjorde hade jag inte levt nu, säger Linus eftertänksamt.

Linus och Pontus Pettersson Carlberg är uppvuxna på en gård i byn Vendel utanför Örbyhus och har alltid haft en nära relation med gemensamt intresse för bilar och skidåkning.

Linus fick sin diabetes typ 1 när han var 4 år gammal och då förändrades familjens liv.

– Jag vet bara hur det är att leva med diabetes, säger Linus. Men samtidigt har sjukdomen inneburit att jag fått träffa så många andra ungdomar som har samma sjukdom och det har gett mig så mycket.

Pontus engagerade sig tidigt i sin brors sjukdom och lärde sig hans dagliga rutiner för att livet skulle fungera. Mamma Lotta Carlberg har burit på en ständig oro för att Linus ska drabbas av plötsligt blodsockerfall och hamna i koma.

– Två gånger varje natt gick jag in till honom och kontrollerade hans värden, från att han fick sjukdomen tills han flyttade hemifrån, berättar hon.

Flytten hemifrån var visserligen bara till en lägenhet två kilometer från hemmet, men det var tillräckligt långt för att en mor ska känna oro när hon inte har kontrollen.

– Jag har visserligen en app där jag kan se var han befinner sig, om något skulle hända. Men jag tittar inte på den hela tiden och ibland glömmer jag bort när det är annat runt omkring som kräver uppmärksamhet, säger hon.

Fick inte gripas av panik

En dag i slutet av januari hade pappa Sven-Erik Pettersson bakat bröd och framåt kvällen bad han Pontus att åka bort till Linus och ge honom en limpa.

Pontus ringde flera gånger på dörren, men ingen öppnade och det var helt tyst inifrån lägenheten.

– Jag ringde hans telefon fem, sex gånger. Men han svarade inte, vilket jag tyckte var konstigt. Då fick jag en dålig magkänsla av att något hänt, så jag åkte hem för att hämta reservnycklarna.

I bilen på väg tillbaka till Linus lägenhet fick Pontus en otäck bild som for som en blixt genom hans huvud.

– Jag såg Linus ligga medvetslös på golvet.

Framme vid lägenheten öppnade Pontus försiktigt dörren och ropade på Linus. Han fick inget svar och tog ett kliv in.

– Då hörde jag en duns från sovrummet. Jag gick dit och hittade Linus liggande medvetslös på golvet, ungefär som bilden jag tidigare sett. Hans ögon bara snurrade runt i huvudet och han var inte kontaktbar. Jag ringde pappa och berättade.

Sedan ringde jag 112 och sa att de måste skicka ambulans.

Pontus förstod att hans brors liv var i stor fara, men det gällde att inte gripas av panik.

– Jag gick in i en roll där jag bara fokuserade på att rädda livet på Linus och intalade mig själv att det här ska jag fixa. Jag pratade med larmcentralen och de sa att jag skulle leta upp honung och försöka få in under läppen på honom.

Under tiden kastade sig Sven-Erik och Lotta in i bilen och körde snabbt till de båda sönerna

– Jag fick panik och hade en stor klump i magen av oro och ångest eftersom jag inte visste hur illa det var, säger Lotta.

Hon och maken rusade in i lägenheten och såg Linus ligga orörlig på golvet.

– Det första jag gjorde var att ta bort insulinpumpen så att den inte fortsatte pumpa insulin, för då försvinner allt socker i kroppen och han dör, berättar Lotta.

Pontus hade letat rätt på blodsockermätare och kunde konstatera att blodsockret var så lågt som 1,7, när det normalt ska vara 6,5 för en person med diabetes.

Kändes som en evighet

Det tog 20 minuter innan ambulansen kom.

– Den tiden kändes som en evighet, säger Pontus.

När ambulansen kom satte sjukvårdspersonalen en spruta i armen på Linus och sprutade in så mycket glykos de hade med sig. Det var sammanlagt sju ampuller.

– De tömde hela sin reserv, berättar Pontus.

Linus kvicknade till och det första han såg var två sjukvårdsklädda personer som stod lutade över honom och sedan familjen som fanns i rummet.

– Jag hade drabbats av en total blackout. Det enda jag minns är att jag gjorde pyttipanna dagen innan, men jag vet inte om det var till lunch eller middag. Eftersom ett bord var vält och gardiner nedrivna i sovrummet har jag troligen försökt gå och lägga mig i sängen, berättar han.

Insulinkoma är det värsta en person med diabetes typ 1 kan råka ut för och det kan leda till döden.

– Vad som orsakade det vet jag inte. Men att jag blivit arbetslös har rubbat mina dagliga rutiner, vilket kan ha haft påverkan på mitt blodsocker. Det är min enda förklaring. Jag har aldrig drabbats av något liknande tidigare, säger Linus.

Dagen efter hade Linus ett besök hos sin diabetessjuksköterska.

– Jag fick veta att om jag legat en halvtimme till så hade jag inte levt längre. Pontus kom i precis rätt tid, säger han.

Därför tackar han lillebrorsan för att hans magkänsla var skillnaden mellan liv och död.

– Pontus är min skyddsängel. Vad skulle jag göra utan honom? säger han och ger sin lillebror en välförtjänt kram.