Viktor var nära att drunkna som 2-åring: “Tacksam att han har fått bli vuxen”

Den 7 december 2000 är ett datum som etsat sig fast för alltid hos Iwona och Magnus Bloom. Magnus var på jobbet och Iwona hade varit och handlat när hon parkerade bilen på den lutande uppfarten utanför huset i Högsby.

– Jag minns att jag drog åt handbromsen som vanligt. Det gjorde jag alltid. Det var en sådan gammal vana, berättar Iwona.

I bilen satt deras 2-årige son Viktor och sov i sin bilbarnstol. Iwona skulle bara lämna in kassarna i huset innan hon hämtade sonen.

– Jag var inne i huset i en halv minut. När jag kom ut var bilen borta, berättar Iwona.

Hennes första tanke var att bilen var stulen. Sedan anade hon vad som kunde ha hänt. Nedanför sluttningen rinner kanalen som är en del av Emån. Hon sprang ner till kanten av kanalen. Det var kolsvart ute och svårt att se omgivningen.

– Jag gick ut i vattnet tills det nådde mig upp till knäna. Så såg jag bilen i månens sken. Jag såg bara biltaket och bilen gled bort med strömmen.

Iwona sprang till grannen, som larmade SOS. En ambulanssjukvårdare och en brandförman bodde nära. De var inte i tjänst men hörde anropet på sina sökare och kom först till platsen.

Bilen hade flutit 150 meter med strömmen och fastnat vid en kraftstation. Den var delvis under vatten. Männen slog sönder bakrutan och lyckades ta sig in i bilen.

Förstod inte allvaret

När Iwona tänker tillbaka på händelsen kommer tårarna. Hon är tyst en stund och fortsätter med sprucken röst:

– Jag hade tittat mycket på Oprah Winfreys program, bland annat om en kille som låg länge under vatten. Eftersom vattnet var så kallt överlevde han. Då tänkte jag att det fanns en chans för Viktor.

Iwona har minnesluckor från tillfället och saknar tidsuppfattning. Hon minns att hon såg en av männen få upp den medvetslöse pojken från det kalla vattnet.

– Han höll Viktor i kragen och jag tänkte: Bara han inte glider ur jackan.

Ambulans och räddningstjänst hade kommit till platsen. Sjukvårdare inledde omedelbart hjärt-lungräddning på Viktor.

– Sedan hörde jag hur Viktor grät. De släppte in mig i ambulansen och jag fick åka med till sjukhuset. Innan dess kunde jag inte gråta. Jag hade tänkt: Vad är jag för mamma som inte kan gråta? Men det var väl chocken, för i ambulansen kom gråten.

På akuten undersöktes den lille pojken. Han hade inget vatten i lungorna och hans kroppstemperatur steg. Han skulle klara sig. När Iwona ringde till maken Magnus körde han hem.

– Jag förstod inte att bilen hade flutit iväg så långt. Jag trodde att den stod nere vid vattnet, säger Magnus.

Han möttes av poliser som var kvar på platsen. Först när de visat var bilen hittats och berättat exakt vad som hänt insåg Magnus allvaret. Han tog sig till sjukhuset.

– Jag kommer ihåg att Viktor låg i en stor säng med ett värmetäcke. Varmt som tusan var det där. Han skulle få upp kroppstemperaturen igen.

Lyckliga omständigheter

När Magnus minns tillbaka blir han berörd. För även om Viktor klarade sig utan några psykiska och fysiska men och fick komma hem redan efter några dagar, var olyckan en fruktansvärd händelse.

Många tursamma omständigheter spelade roll för den lyckliga utgången: Iwonas snabba agerande, att grannen var hemma och kunde larma snabbt, att ambulansmannen var så snabbt på plats och fick loss Viktor ur bilbarnstolen. Bilens varningsblinkers var dessutom igång. Det gjorde att räddarna kunde hitta bilen i det mörka vattnet.

– Om det hade blivit kortslutning i bilen eller om det var Viktor som hade tryckt in knappen vet vi inte. För han tyckte det var roligt att trycka på knappen, berättar Magnus.

Iwona lägger till:

– Eller om det var skyddsänglar, som vi säger. Viktor hade ett helt gäng skyddsänglar som var i tjänst den dagen!

Olyckan och den mirakulösa räddningen blev mycket uppmärksammad, såväl i lokal som i rikstäckande media.

Familjen fick brev, vykort och gosedjur både från folk de känner och från okända. Medan Magnus talar mer sällan om olyckan, har Iwona pratat mycket. Att vara öppen har hjälpt henne att bearbeta händelsen.

– Jag har aldrig haft några mardrömmar och jag tror att det är för att jag pratade mycket om det och för att det slutade som det gjorde. Jag började jobba direkt efter olyckan. Jag jobbade i charken på Ica. Där fick man inte vara blyg och tillbakadragen, för det var många som ville prata. Byn är inte stor och alla visste vad som hade hänt.

Han minns ingenting

Iwona och Magnus sitter i huset, som ligger på höjden ovanför Emån. De valde att bo kvar. Iwona har två gånger varit på väg till det ställe där Viktor räddades, utan att klara av att gå dit.

– Men för två år sedan vågade jag gå ner till bryggan där bilen körde i. Det ångrar jag inte, för det är bästa stället jag har här på sommaren. Det är mitt lilla paradis nu, säger hon och ler.

Även om samtalet är smärtsamt och gråtfyllt är det också mycket skratt och glädje. För i soffan mellan paret sitter sonen Viktor. Han har inga minnen av olyckan.

– Det är ganska konstigt. Det är som att det inte har hänt mig, berättar Viktor.

Han kommer ihåg att han som liten var med sin farmor i butiker och att folk kände igen honom och pratade med farmor om olyckan. Viktor är tacksam för att olyckan inte har satt några spår hos honom. Han tänker att det kunde ha påverkat hans undermedvetna och att han skulle ha svårt för vatten eller bilar.

– Men jag har inte haft några problem alls med att sitta i bilar, vatten eller att vara under vatten. Jag tror att jag har haft riktig tur, säger han.

Viktor bor nu i Kalmar och jobbar i kundtjänsten på ett telebolag. När han är ledig spelar han gärna tv-spel, gitarr och bas.

Iwona tror att olyckan nog gjorde henne lite mer orolig som mor.

– Det är jag fortfarande. Fantasin skenar iväg snabbare än snabbt när det händer något som skulle kunna sluta illa. Då blir jag hönsmamma, säger hon och skrattar.

Magnus håller med.

– Jag är nog lite lugnare, men jag brukar säga till Viktor att han ska ta det lugnt, säger Magnus och får ett leende tillbaka från sonen.

Efter olyckan var däckspår från den rullande bilen kvar i flera veckor i det frostiga gräset. Familjen kunde se att bilen åkt nerför och missat vartenda hinder – träd, buskar och en grillplats – och rullat rakt ut i vattnet.

– När vi kollade bilen på skroten var handbromsen av. Om den gått av här eller efteråt vet vi inte, säger Iwona.

Tanken på hur det hela kunde ha slutat har slagit dem, men nu känner de mest tacksamhet.

– Det har gått över 20 år och vi är glada för att det slutade som det gjorde. Jag kan sitta här och titta på Viktor och han är vuxen nu, säger Iwona med värme i blicken.