Tommy Körberg om dramatiska sjukdomstiden: “Det var så nära…”

Det var drottning Elizabeth som senast konstaterade att ibland inträffar det ett äkta “annus horribilis”. Eller för att tala klarspråk – ett riktigt skitår. Och frågan är om inte Tommy Körbergs 2020 ligger högt på hans privata lista. Eller vad sägs om att inleda året med svår corona och precis hinna tillfriskna innan han drabbades av en allvarlig bakterieinfektion som satte sig på hjärtklaffarna.

Det blev fyra dagar i respirator och Tommy var så illa däran att hans fru Anne-Charlotte fick dispens att vaka bredvid sjuksängen i flera dagar, för läkarna visste inte hur det skulle gå.

Själv minns han nästan ingenting, säger han.

– Morfin är en väldigt potent drog. Men jag vet att jag hade väldigt konstiga drömmar och trodde att jag befann mig i en experimenthåla i Piteå – av alla platser.

Läkarna stannade hjärtat och satte in nya hjärtklaffar och även en pacemaker. Det tog honom tid att förstå vad han hade varit med om.

– Det var så stort och det var så nära … säger han.

Lång konvalescens

Det blev en lång konvalescens och nästan fyra månader på sjukhus. Störst var kanske inte skräcken för att dö, utan för att slangarna från respiratorn hade förstört hans stämband. För bara tanken att inte kunna sjunga mer – ja, då vore livselixiret borta.

– Visst var det svajigt i början men idag är rösten konstigt nog kanske ännu bättre, säger han. Det är som den har fått en annan tonhöjd.

Att vara i dödens skugga har inte påverkat honom så mycket för övrigt, tycker han.

I presstexten till nya showen Grand finale står det att vi kommer att möta en “mer ödmjuk och tacksam person”. Just de raderna fnyser han lite åt.

– Äh, det vet jag just inte … Jag tror aldrig att jag kommer kräla i någon sorts ödmjukhet.

– Men okej då, tillägger han. Jag kanske uppskattar livet lite mer idag.

Tommy Körberg vill helst inte grubbla för mycket över gamla eländen som sjukdom och långa sjukhusvistelser.

– Jag gillar inte att älta saker och se bakåt. Bättre att fokusera på läget idag.

Du har inte fått några nya tankar kring döden?

– Det blir nog bara mörkt jävligt länge … Du försvinner, säger han. När du är död så vet du inte det. Det är bara omgivningen som har det svårt. Det samma gäller för dumhet.

Ett typisk Tommy-uttryck, som ni förstår. Han är känd för sin ibland brutala rättframhet och under intervjun blir det en del klassiska citat, såväl från Ferlin, Hasse & Tage – och från Tommy själv.

Var kommer din oräddhet ifrån?

– Jag är helt opåverkad av den så kallade trivselhysterin, förklarar han och ger i samma veva en liten känga till alla artister som bara öppnar strupen och “gör läten”, det vill säger sjunger utan att veta varför.

– Det måste finnas längtan och andlighet om man ska stå på en scen, annars blir det som att trolla i radio, enligt Tommy.

Själv lever han som han lär.

– Jag har alltid varit lite petig och tycker att allt ska vara perfekt. Det gäller även mig själv. Jag vill inte ha trams och jag vill inte ha halvmesyrer. Jag stör mig på medelmåttighet. Och jag vet att jag kan låta lite burdus när jag säger till. Men det beror på min starka röst som jag har fått från pappa.

Var ganska gränslös

Tommys egen bakgrund är inte okomplicerad.

Född 1948 i Skellefteå i norra Västerbotten. Mamma Marta var en ogift 18-åring som tvingades lämna bort honom till ett fosterhem i Bjursele, 2 år gammal flyttade han hem till mormor Ida och morfar Oscar, enligt uppgift efter viss vanvård hos fosterfamiljen.

Så småningom gifte hans mamma om sig och 5 år gammal kom Tommy till Stockholm.

Men musiken fanns hela tiden där som en tidig röd tråd. Marta var en äkta “Nalenböna” som sjöng i kabarén, medan styvfadern var gitarrist. Snart flyttade hela familjen till Blekinge och Tommy beskriver sin skolgång som stökig.

– Jag var redan då ganska gränslös. Idag skulle jag fått diagnosen adhd, ingen tvekan om det. Men jag har också dragit nytta av det, det har gjort mig kreativ.

Sångrösten bara fanns där. Han var ofta ensam som barn och gick och sjöng och nynnande och upptäckte att det kändes bra.

– Jag hade en kort intellektuell period när jag var 15 år, spelade schack, läste ryska och drömde om att bli utrikeskorrespondent. Men så fick jag en gitarr och här sitter jag …

Sin biologiska pappa Olof, som var begravningsentreprenör, hade han ingen kontakt med under uppväxten. Först när Tommy var 39 år möttes de igen och enligt Tommy hann de uppnå en sorts försoning innan pappan dog.

– Det där är heller ingenting jag ältar. Ett tag försökte jag skylla mitt drickande på min frånvarande farsa. Men det är ju helt fel. Alla missbrukare skyller på något annat, det ingår i beteendet.

Visst har han också provat terapi men inte längre.

– Jag slutade när vi började gå varvet runt med mina frågor.

En laddad vår

Idag försöker Tommy istället att vara en så närvarande pappa som möjligt till yngsta dottern Elvira, 12 år.

– Ja, och jag skämmer nog bort henne lite. Det känns bra, det var ju ingen som direkt skämde bort mig som barn.

Äldste sonen Anton är idag 44 år och “brygger öl, spelar trummor och gör reklamfilm”. Andre sonen Erlend har hunnit bli 25 år och spelar bas, piano och komponerar.

Mamma till Elvira är Anne-Charlotte som idag också fungerar som Tommys manager och håller koll på hans program. Deras blickar möttes under en konsert och Tommy kunde inte glömma det där vackra leendet. Idag har de varit gifta sedan 2007 och en av hemligheterna bakom det lyckliga äktenskapet är att de har roligt ihop.

– Ja, vi skrattar mycket tillsammans, säger Anne-Charlotte. Precis som Tommy gillar jag inte heller att älta saker, det är bättre att prata ut och gå vidare.

Nu väntar en laddad vår för Tommy Körberg. När vi träffas på ett hotell i Stockholm ser han ut att vara i högform. Elegant klädd – som alltid i svart – med en scarf konstnärligt lindad om halsen. De grå nyanserna i halsduken matchar perfekt de grå tonerna i håret. Han säger att han är helt återställd, även om han behöver bättra på flåset lite.

– Träningscykeln borde kanske komma fram lite oftare.

Året har inletts med en turné där han sjunger storbandsjazz och så är det dags för showen Grand finale som har premiär på Dansens hus i Stockholm 10 mars. Showen beskrivs som en resumé av hans liv och karriär och “en resa kantad av musikaler, skandaler och schlagerfinaler”.

Det finns ju onekligen en hel del att välja bland inom alla kategorierna. Genom åren har Tommy sjungit allt från pop, schlager, musikal, visor och jazz till kyrkomusik och operett. Debuten kom när han 5 år gammal sjöng Torparvisan på Ronneby Brunn och fick ett par askar Tutti-Frutti i gage.

Men det stora genombrottet får nog sägas vara Somebody’s taken Maria away 1967 med gruppen Tom & Mick & Maniacs. Två år senare vann han Melodifestivalen med Judy min vän.

Många milstolpar

Och så där kan man fortsätta rabbla framgångar. Några tidiga milstolpar är Hasse & Tages Svea Hund på Göta Lejon 1976, och Den kaukasiska kritcirkeln på Dramaten 1977. På 1980-talet sjöng han Jacques Brel och etablerade sig samtidigt som musikalartist.

Ja, så kom Chess så klart, musikalen av Björn Ulvaeus, Tim Rice och Benny Andersson. I flera år sjöng han Anthem så att publiken ryste av lycka, först i London sedan också på Cirkus i Stockholm.

I nutid är det förstås det fortsatta samarbete med Benny Andersson och Helene Sjöholm i BAO och strax före pandemin gjorde han föreställningen Lola, om en åldrad och bedagad varietéartists sista föreställning där Tommy hyllades för sin briljans.

Så hur ska han kunna välja? Han som inte gillar att se tillbaka? Vad som står helt klart är att han knappast kommer väja för att berätta om när karriären också fick ett tillfälligt avbrott på grund av missbruk.

– Nej, det finns inget att ångra, säger han. Istället ser jag det som att det finns en lärdom i allt jag gjort.

Men om du tvingas sammanfatta ditt liv på några meningar, nu inför showen?

– Det räcker med två ord – svajigt kul, svarar Tommy efter en kort betänketid.

Och så citerar han en Ferlin-dikt som nog handlar om att bakom de vassaste taggarna, finns det mjukaste innanmätet. Fritt för tolkning.

– “Av ständig oro för stort och smått jag blev alltmera en igelkott”, deklamerar Tommy.

Men framför allt så kommer showen fyllas av en man som älskar att uppträda och känna lyckan av att kunna beröra andra människor med sin sång.

– Det är helt enkelt det jag är bäst på.