Alfred flydde från Östtyskland genom Berlins kloaker: ”Många tror inte att det är sant när jag berättar”

Det var en slump att Alfred Piepkow hamnade i Malmö. Ett infall att tillsammans med vännen Wolfgang åka på semester till Sverige förändrade bådas liv.

I 1960-talets Malmö behövdes arbetskraft och de blev erbjudna arbete och bostad. Det blev början på en framtid i ett nytt land.

– Det var en mjukare atmosfär i Sverige, en annan ton mellan människor, säger Alfred.

Han tar fram ett svartvitt fotografi som väcker minnen från tiden före besöket i Malmö. En hårdare tid, under kalla kriget i det delade Berlin.

På fotografiet är Alfred omgiven av sina vänner. Han skrattar mot kameran, klädd i skinnkläder och stövlar och stolt över sin motorcykel. Ungdomarna kan än så länge röra sig fritt mellan Öst- och Västberlin. Det finns en gräns men ännu ingen mur.

Ofta pratar de om utvecklingen i Västtyskland som går i rasande fart. I Östtyskland pressas befolkningen att producera mer. Där är det mycket som saknas i butikerna.

Spänd maktbalans

Alfreds föräldrar får en bättre bostad och flyttar till Västberlin, men han vill stanna kvar hos sin käresta på östsidan. Lönen som tekniker på västtyska Siemens räcker för ett bra liv eftersom han får betalt i både öst- och västtysk mark. Han kan både arbeta och roa sig i Västberlin när han har lust.

Den västra delen av staden är en isolerad kapitalistisk ö, skyddad och styrd av segrarmakterna USA, Frankrike och Storbritannien efter andra världskriget. Den andra halvan och området runt om den forna huvudstaden tillhör DDR, eller Östtyskland, som går i Sovjet-unionens ledband.

Vid den här tiden finns det en enda väg ut ur det kommunistiska DDR och det är via Västberlin. Allt fler östtyskar tar sig dit. De hoppas på en ljusare framtid i Västtyskland. Tusentals yrkesutbildade medborgare lämnar landet. “Siste man släcker ljuset”, skämtar man. DDR ser sin existens hotad.

För Alfred och hans vänner förändras livet den varma sommarsöndagen den 13 augusti 1961. Under natten har taggtråd rullats ut av en armé av inkallade arbetare och gränssoldater. Snart står det klart att en mur ska resas tvärs igenom och runt Västberlin för att täppa till den sista möjligheten att lämna DDR.

Kommer västmakterna att ingripa mot murbygget? Läget är spänt mellan stormakterna. “Hellre en mur än ett krig”, blir svaret från den nytillträdde presidenten John F Kennedy i Washington.

Alfred Piepkow blir av med jobbet på Siemens i Västberlin och snart får han besked om att arbetar- och bondestaten DDR har andra planer för honom. Han beordras att avbarka träd på ett sågverk på landsbygden.

Han ser ingen framtid inom sitt yrke som tekniker och översitteriet och den förljugna propagandan bidrar också till beslutet att fly.

Men “republikflykt” är ett allvarligt brott. Alfred minns hur han och hans kompis Wolfgang tänkte.

– Vi visste att vi riskerade våra liv. Gränsen blev alltmer övervakad och soldaterna hade rätt att skjuta flyktingar.

Vadar genom kloakerna

Det första problemet för Alfred och Wolfgang är att ta sig in i Östberlins inre zon, där själva gränsen går. För att vistas där krävs specialtillstånd.

Då föds idén med kloakerna.

– Det fanns ett enormt kanalsystem under jord. Vi hade fått en ritning av en vän som jobbade på vattenkontoret och som visste att man ännu inte hade satt upp spärrar nere i avloppstunnlarna, berättar Alfred.

I skydd av mörkret klättrar de ner i det stora kloaksystemet. Plötsligt hör de ekande steg och ser en man med en stark lampa komma ur en av sidotunnlarna. De hoppar fram och tänder sin lampa rakt i ansiktet på mannen. Han springer för livet.

Alfred och Wolfgang fortsätter att sakta vada fram i kloakerna, ibland med vatten upp till midjan. Motorcykelkläderna och stövlarna är bra att ha nu. Ibland snubblar de till i en av groparna. De har svårt att orientera sig – är de i öst eller väst?

Försiktigt lyfter de upp det tunga kloaklocket. Det visar sig att de har lyckats att ta sig in i den inre zonen och i skydd av decembermörkret springer de hukande in i närmaste hus.

Nu gäller det att inte bli avslöjad av någon i byggnaden och att få en överblick av läget och vilka chanserna är att komma vidare över själva gränsen och in i Västberlin.

Sakta smyger de uppför alla trapporna tills de når torkrummen högst upp i huset. Men då hörs tunga steg och flåsandet av en hund.

– Vi låg klämda mot väggen och kom ingenstans. Vi hörde att hunden började morra. Men av någon anledning vände de om och fortsatte inte ända upp i huset. Vi trodde att de skulle höra våra hjärtslag.

Genom takfönstret kan de se hur området bevakas med strålkastare och av patrullerande soldater.

– Gränsvakterna kom från var sitt håll och precis där de vände hade vi chansen att springa osedda emellan.

Svingar sig över

Klockan är tre på natten. Varje gång strålkastaren passerat avancerar Alfred och Wolfgang några meter framåt. Deras motorcykelkläder ger dem återigen skydd när de med var sin avbitartång klipper sig igenom tre rullar taggtråd. När gränsvakterna syns till lägger sig de unga flyktingarna raklånga mot marken och pressar sig mot banvallen.

Ett sista hinder är en hög och strömförande skena vid järnvägsspåren.

– För att ta oss den sista biten till gränsen kunde vi inte längre krypa. Vi var tvungna att resa oss och hoppa över skenan. Det var livsfarligt. Men om vi gjorde det vid exakt rätt tillfälle, mellan två passerande tåg, kunde det gå.

De två unga männen vet vad som väntar om de misslyckas. Antingen åker de fast och får långa fängelsestraff eller så blir de skjutna.

Men de har turen på sin sida. Innan gränsvakterna hinner slå larm svingar de sig över det staket som är det sista hindret för att nå målet. Men där bakom finns ett kolupplag och en argsint schäferhund som tar sitt uppdrag att vakta på allvar.

Full av adrenalin lyckas Alfred pressa undan sin rädsla. Hunden får en spark – och Wolfgang och han befinner sig plötsligt, helskinnade och inte så lite omtumlade, ute på en ödslig gata i Västberlin!

Föräldrarna blir glada när deras son dyker upp mitt i natten. Men hans flykt väcker ny oro. Den beryktade östtyska säkerhetstjänsten har sina tentakler även i Västberlin.

Alfred och Wolfgang får jobb och kommer på fötter. De vill göra en insats för att hjälpa andra att ta sig ut genom järnridån. De får kontakt med tunnelbyggare och ägnar nätterna åt att bära ut jord ur gångar under gränsen. Det är ett tungt arbete. Risken för ras, och för att bli avslöjad, är stor.

I Västberlin är situationen spänd. Ett nytt krig ligger hotande nära. Även en invasion från Sovjet.

Semesterresan till Sverige ger livet en ny riktning. Eftersom de blir erbjudna jobb i Malmö bestämmer de sig för att satsa på en framtid i ett nytt land. Alfred är uppskattad på jobbet, han träffar Lena och de bildar familj.

När muren faller i november 1989 sätter sig Alfred i bilen och åker till sina släktingar i Berlin.

– Det var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Jag trodde aldrig att muren skulle rivas och inte heller att de tyska staterna skulle kunna återförenas utan ett nytt krig.

Alfred är nöjd med sitt beslut att fly och med sitt liv. Han har fått se sin familj växa och har besökt alla de historiska platser i världen som han drömde om, då för 60 år sedan.

– Många tror inte att det är sant när jag berättar om min flykt. Det är starka minnen som följt mig hela livet. Men jag har inte ångrat mig en enda dag, säger han.