Mona och Stein överlevde jordskredet i Gjerdrum: ”Taket rasade in över oss”

Äntligen en normal kille, tänkte Mona Torp när hon fick kontakt med Stein Magne Ranum för tre år sedan. Påhejad av sina vuxna döttrar hade änkan börjat nätdejta.

Hon höll på att tappa hoppet om att det fanns en snäll och god man där ute när det plötsligt kom ett meddelande från Stein i Hokksund. Den frånskilde fembarnspappan delade hennes intresse för barnbarn och resor och båda hade husvagn. Och när de till slut möttes blev det fullträff. Samtalen flöt på och de skrattade tillsammans och trivdes ihop.

Förra året tog de förhållandet ett steg längre och blev sambor. På Monas initiativ hyrde de en lägenhet i Nystulia, nära Asks centrum i Gjerdrum. Det var inte långt från den plats där hon och hennes avlidne man hade byggt hus och haft 30 fina år tillsammans. Där växte även deras döttrar Ida och Line upp. En av döttrarna bodde fortfarande kvar i Gjerdrum och den andra bodde inte långt borta. Mona ville gärna bo nära sina barn och barnbarn.

Mona och Stein kom överens om att ha en gemensam husvagn nära hans familj i Eidsfoss och att tillbringa vintrarna i hennes lägenhet i Turkiet. Som pensionärer tycker de att det är skönt att vistas i värmen. Jularna bestämde de däremot att fira med sina nära och kära där hemma.

Julen 2020 umgicks de och hade mysigt med familjen i Nystulia. På kvällen den 29 december hade de sista gästerna åkt hem. Natten till den 30 december somnade de sedan nöjda med juldagarna.

Taket föll ner

Klockan fyra på natten väcktes de av ett intensivt skrapande ljud. Är det en plogbil? undrade Mona för sig själv. Mer än så hann hon inte tänka.

Med ett brak trycktes sovrumsväggen in i dubbelsängen. Mona föll ner på golvet. Stein fick väggen över sig i sängen och det ena benet klämdes fast.

Det här är slutet, tänkte de båda, trots att de inte alls förstod vad som egentligen hände.

Plötsligt lyftes väggen upp. Mona skymtade en svart jordmassa som kom emot henne. Hon ropade:

– Vad är det som händer?!

Stein hann aldrig svara. Nästa sak som hände var att taket föll ner. Sedan hördes en hög duns. En tvättmaskin hade landat på Mona.

Det nya jordskredet gjorde så att Stein fick loss benet.

I full fart gled han istället ner i en seg, klibbig och kall lera, men otroligt nog lyckades han få grepp om något. Troligen var det en del av golvparketten. Med den under sig gled han ner i rasgropens kompakta mörker. Där blev han sittande på knä.

Han var omtumlad och undrade var Mona var. Hade hon klarat sig? Sikten var minimal. Men så hörde han ropet:

– Stein!

Han hittade sin sambo under tvättmaskinen och en hög bråte. Med krafter han inte visste att han hade lyckades han befria henne.

– Håll dig lugn, bad han.

De hade turen att ha en hög med plankor under sig. Men det var både regn och snöglopp i luften och de hade följt med i skredet i bara underkläderna. Stein hittade ett täcke och virade det runt Mona. Täcket var blött, men det var bättre än ingenting. Stein hittade ett till täcke, som han svepte om sig själv.

– Vi sjunker om vi rör på oss, varnade han sin käresta.

Han gissade att det handlade om ett jordskred. Deras lägenhetshus var det andra som hade följt med i jordskredet. Mona och Stein hade glidit 400 meter ner i rasgropen.

Nere i gropen hörde de sin grannes förtvivlade rop efter sin fru och sin dotter. Stein svepte hälften av sitt täcke runt grannen. Och så blev de sittande – i tystnad. De leriga jordmassorna runt dem var i ständig rörelse och i sluttningen ovanför dem rasslade det, men de hörde ingen gråt och inga rop.

Räddade till slut

Plötsligt lystes himlen upp ovanför dem och de hörde ljudet av en räddningshelikopter. Sedan hörde de någon i gropen ropa på hjälp. Det visade sig att det fanns fler överlevare i gropen än Mona och Stein visste om.

Själva försökte de vinka till sig helikoptern, men det verkade inte som att de blev upptäckta. Hoppet om att komma levande ur rasgropen minskade.

Från luften sökte man efter överlevande med värmekameror. Polisen och 330:e skvadronen, som lyder under räddningshelikoptertjänsten, samarbetade under räddningsinsatsen.

Både Mona och Stein hade för länge sedan tappat tidsuppfattningen. Kylan rev och slet i kroppen och ingen av dem hade känsel i benen.

Leran runt dem var full av spikar, krossat glas och plankbitar och det var omöjligt att röra på sig.

Så småningom lade sig Mona ner. Hon blödde kraftigt från huvudet. Hon hade blivit svårt skadad i raset. Utan vare sig panik eller ångest tänkte hon uppgivet: Nu kommer vi att dö.

Då kände hon någon knacka henne på axeln och hon vände förvånat på huvudet.

– Är du glad att se mig? frågade en man.

Det var en läkare från besättningen på helikoptern Sea King.

Gissa om hon var! Hade hon någonsin varit gladare?

De räddades i sista minuten. Och som den sista av 15 överlevande hissades Mona upp ur rasgropen på en bår till helikoptern. Hennes kroppstemperatur var 33 grader och Steins temperatur var lika oroväckande låg.

“Katastrof, kvinna 1” och “Katastrof, man 2”, stod det på banden som Mona och Stein fick runt handlederna på Akershus universitetssjukhus (Ahus). Båda kämpade för att återfå värmen. Och när de kom till Ahus kom äntligen tårarna.

Tröstande tankar

Vi träffar Mona och Stein i deras tillfälliga bostad i Nannestad. Paret förlorade nästan allt i raset.

– Det som återfanns, till exempel delar av mitt silver, betyder mindre än någonsin. Jag kommer aldrig att samla på mig prylar och värdesaker på samma sätt som före jordskredet. Att ha saker betyder så mycket mindre nu, säger Mona.

Mona och Stein är båda solbrända och fräscha när de möter oss i dörren. De har kommit hem till jul efter en lång vistelse i Turkiet.

Paret har pratat mycket om den där kvällen i Nystulia förra året.

– För oss har det hjälpt att sätta ord på det vi upplevde och, inte minst, alla känslor efteråt, säger de.

Nere i gropen tänkte Mona över sitt liv.

– Vissheten om att mitt liv varit bra gav mig ett tröstande lugn, minns hon. Jag tänkte på fina minnen av mina döttrars pappa, resor som vi gjort med våra tjejer och hans sista ord till oss: “Jag kommer alltid att ta hand om dig och de dina.” Jag bad en stilla bön att han skulle fortsätta att vaka över våra barn och barnbarn. Jag visste att de måste vara väldigt förtvivlade.

– Jag tänkte också på Stein. “Stackarn, det är mitt fel att han är i Gjerdrum.”

Stein säger att han inte kan minnas att han tänkte något annat än: Vi måste bli räddade!

– För att i nästa stund tappa modet, säger han.

– Räddningen kom verkligen i sista sekunden.

När Mona skulle hissas upp vägrade hon släppa täcket. Hon skrattar när hon berättar om det.

– Tänk, även där och då var jag var medveten om att jag var, så att säga, naken under täcket.

Förlorade sin katt

Stein hade tagit med sig den vackre raskatten Otto in i samboskapet. Otto var en innekatt.

– På den tiden tänkte jag att jag inte gillade katter. Otto ändrade på det. Han var så snäll, kärleksfull och klok, säger Mona.

Katten försvann i raset.

Paret betonar att andra drabbades av betydligt värre förluster den natten – tio människoliv gick förlorade.

– Grannen, som jag delade täcket med i rasgropen, förlorade både sin fru och sin dotter, berättar Stein.

– Det var också många anhöriga som drabbades hårt av raset, tillägger Mona.

– Mina döttrar trodde alldeles för länge att vi strukit med. De såg ju på tv att vårt hus var borta! Först flera timmar efter att vi hade blivit räddade blev de kontaktade av sjukhuset. Jag kan lova att vi var många som grät av lättnad.

Mona och Stein berömmer räddningsmanskapet, kommunordföranden och hela Norge för all hjälp och godhet.

– De första veckorna efter raset var ändå hemska, säger Stein. Vi som knappt hade bråkat grälade ständigt på varandra. Vi var extremt sårbara.

– Den första tiden var jag i ständig beredskap, säger Mona. Jag vågade inte längre sova i bara underkläderna utan bar träningsoverall för att vara beredd.

Genom att prata om det med varandra lugnade det så småningom ner sig.

– Mona vill tillbaka till Gjerdrum. Med tiden blir det nog så, säger Stein.

Närmare än någonsin

När Mona och Stein senast var i Turkiet upplevde de en jordbävning.

– Jag hade precis klivit upp på morgonen när lägenhetshuset började skaka, säger Mona.

– Förtvivlat tänkte jag: Nej, inte nu igen! Jag togs genast tillbaka till jordskredet i Gjerdrum.

Hon kom ihåg ett tips hon hört av sin svärson som är värderingsman: “Om du upplever en jordbävning är det säkrast att stå i en dörröppning.”

– Jag rusade till verandadörren. Där stod jag tills det lugnade ner sig.

Stein vaknade av att hela sängen skakade.

– Det var en skrämmande upplevelse. Även om vi har klarat oss bra efter skredet i Gjerdrum så har vi det i färskt minne.

– Vi har ju haft en del mardrömmar, men trots jordbävningen i Turkiet har de upphört, säger Stein.

– Vi har pratat med varandra om upplevelsen. Det gör att vi är närmare varandra än någonsin, säger han.

Mona nickar och ler mot honom.

– Med Stein vid min sida går det mesta bra. När han är uppe lite längre än mig på kvällen frågar jag snällt: “Kommer du snart och lägger dig?” Livet känns tryggare med honom vid min sida.