Det är i år 100 år sedan Povel Karl Henric Ramel föddes. Med tiden kom han att bli en av Sveriges mesta underhållare, som kompositör och exekutör av komiska visor, som direktör för 1950-talets mest expansiva underhållningsbolag AB Knäppupp. Ojämförlig och egenartad.
Ska man förstå Povel Ramel, vilket många hävdar att de inte gör, så tror jag att man ska förstå hans drivkrafter. Östermalmsbördige överklass-sonen Ramel hade en fiende som han bekämpade, varje dag och under hela sin karriär. Den fienden hette Tråkigheten.
Han förde en livslång kamp mot tråkiga gubbar som pratade om tråkiga saker, tråkig musik, tråkig underhållning och tråkiga besked. Allt han gjorde var en sorts trotshandlingar. Man kan hävda att han aldrig riktigt kom ur trotsåldern.
Knappt fyllda 15 blir goddagspilten Povel föräldralös. Han sitter med i den bil som krockar med ett mötande ekipage, med påföljd att båda hans föräldrar förolyckas. I ett enda slag blir den rastlöse, kreative, påhittige unge mannen ställd ensam i världen.
I sina memoarer Följ mej bakåt vägen (1991) hävdar han att han då, som tonåring, aldrig genomgår någon regelrätt sorgeprocess. Men han dristar sig till en försiktig undran: Ska man kanske se det som så att jag i hela mitt liv, genom hela min karriär, har genomgått – och genomgår – ett slags bakvänt sorge-arbete – i glädjens tecken?
Jag är övertygad om att svaret på den retoriska frågan är ja.
Och inte bara det. Jag påstår också att Povel genom hela sin gärning ville frambesvärja barndomen, den lyckliga tid då allt var som det skulle. I memoarerna förkunnar han att han under sin levnad alltid försökt bejaka barnet inom sig – det barn som alldeles för fort tvingades konfronteras med världens sorger.
Redan som barn har han skytt skolan. I likhet med Pippi Långstrump gör han vad han kan för att undvika barndomens “pluttifikationstabeller” och vuxenskapets “kumminalskatt”.
Povel Ramel och Pippi Långstrump är samma andas naturbarn, typiska för efterkrigstiden: Nu lägger vi det jobbiga bakom oss, nu ägnar vi oss åt lek och lattjo.
När AB Knäppupp sjösätter sin första föreställning Akta huvet! 1952 är de exakt rätt i tiden. Publiken uppmanas att knäppa upp sina andliga knäppkängor och ägna sig åt behaglig verklighetsflykt.
Läs hela reportaget om Povel Ramel i tidningen Svenska Öden & Äventyr, nummer 6 2022, som finns i butik nu.
