Det är den 19 juli 2020 och högsommar i Norge. 34-årige Juma Iraki vaknar och greppar mobiltelefonen för att läsa nyheterna, precis som han brukar.
Han och hans exfru har delad vårdnad om barnen Gabriel, 1, och Mikael, 7. Planen är att senare samma dag hämta upp sönerna som är hos sin mamma. De ska åka på semester till Geilo och Jumas mor ska också följa med. Han ser fram emot resan.
I mobilen läser han rubriken: “Två barn hittade döda i Lørenskog. Modern är svårt skadad.” Eftersom hans exfru bor i Lørenskog läser han vidare och artikeln visar bilder på kvarteret där hon bor. En stark oro väcks.
Juma ringer både sin exfru och sonen Mikael flera gånger men deras mobiltelefoner är avstängda. Oron ökar men han försöker vara rationell och tänker att det inte kan gälla hans familj. Då hade han fått veta.
Han klär sig hastigt och kastar sig i bilen. Han måste åka till sina söner och ta med dem och exfrun från kaoset som utspelar sig i kvarteret där de bor. På vägen dit pratar han med sin bästa vän, Ahmed, som är polis i ett annat distrikt. Ahmed lugnar sin vän och bekräftar Jumas första tanke – att någon skulle ha ringt honom om det handlade om hans barn. Han håller fast vid denna tanke när han närmar sig exfruns kvarter.
Får handklovar på
När han kommer till bostadsområdet blir han chockad över all press och alla poliser som är där. Polisen har spärrat av området och Juma hittar ingen parkeringsplats. Han börjar backa men ser flera polisbilar dyka upp i sidospeglarna.
Han är omringad och en polis knackar på sidorutan och ber honom kliva ut ur bilen. Tre poliser står framför honom. Jumas första tanke är att de står där för att säga att området är avspärrat. Han reagerar på att de tar ett steg tillbaka när han öppnar dörren och kliver ut ur bilen.
Juma frågar: “Vad är det som händer?” En kvinnlig polis säger att något har hänt, och att de ska berätta det för honom. “Nej, snälla, snälla. Säg inte att det är mina barn!” säger Juma. Polisen kroppsvisiterar honom, sätter på honom handklovar och leder honom till baksidan av en stor polisbil. Han säger: “Vad är det som händer? Var är mina barn?”
En kvinnlig polis tittar rakt på honom och säger: “Dina barn har blivit mördade och du är misstänkt för dubbelmord.”
När orden når Juma rämnar hans värld. Allt rasar. Han ger ifrån sig ett skrik så högt att hans lungor nästan brister. Exfrun är skadad och hon har pekat ut honom som gärningsman.
Polisen kör Juma till en parkering vid ett köpcentrum där han flyttas över till en ambulans. Han förs så småningom till Lillestrøms polisstation och möts av två kriminaltekniker som ska ta ett dna-prov och hans fingeravtryck.
Det är två erfarna poliser som möter honom. En av dem gråter när han utför uppgiften. De frågar Juma: “Tror du att du klarar av ett förhör?” Juma svarar: “Ju tidigare ni blir klar med mig, desto snabbare kan ni hitta den som har gjort detta.”
Timmar i förhör
Tvåbarnspappan sitter i tuffa förhör medan han fortfarande är i chock över det han har fått höra. Att Mikael och Gabriel har ryckts ifrån honom, att någon har tagit deras liv. Tankarna snurrar i hans huvud och han försöker förstå. Han förklarar sig så gott han kan och ber polisen att bekräfta det alibi han ger.
Under dagen ändrar förhören karaktär. “Tror du att din exfru kan ha gjort det?” frågar polisen. Juma svarar: “Aldrig i livet!” Polisen har hittat flera avskedsbrev som exfrun har skrivit.
Det visar sig senare att det är pojkarnas mamma som har tagit livet av Mikael och Gabriel och att hon haft planer på att avsluta sitt eget liv efter morden. Hon ljög för polisen när hon sa att Juma var mördaren.
Han blir frisläppt och får äntligen tillgång till ett kristeam. Men efter att ha pratat med dem i bara fem minuter får han veta att hans föräldrar sitter i rummet bredvid.
– Då sa jag att jag vill vara med min familj. Jag minns så väl mina föräldrars blickar när jag kom in i rummet.
Juma slutar prata. Han måste samla sig.
Det var hans bästa vän, Ahmed, som gav Jumas familj det tunga beskedet om pojkarna. Han hade förstått att det var Mikael och Gabriel det handlade om när han inte kunde få tag på sin vän.
Ahmed var hos Juma dygnet runt den första tiden. Dagarna gick till att försöka förstå och acceptera det ofattbara som hade hänt. Att han aldrig mer skulle få krama om och prata med sina söner.
Ville veta allt
Juma satt i långa möten på polisstationen nästan varje dag för att försöka skapa en bild av orsaken till exfruns agerande.
– De första månaderna var väldigt intensiva och helt fruktansvärda. Jag hade ett enormt behov av att få veta vad som hänt men polisen undanhöll länge informationen. Jag ville veta för att slippa konfronteras med de fruktansvärda detaljerna under rättegången då jag inte var förberedd på det, säger han. Han ringde till begravningsbyrån och bad att få göra i ordning sina söner inför begravningen.
– Då fick jag se hur de såg ut och vara med dem.
Han tystnar.
– Jag smekte deras hår och sa: “Kan ni inte snälla vakna? Kan ni inte bara ställa er upp?” säger han med bruten stämma.
Juma inser i efterhand att chocken förmodligen skyddade honom från mycket. Att det tog lång tid innan han kunde börja andas och verkligen bearbeta det som hänt. Han visste att rättegången låg framför honom, där den han en gång älskat och hade delat över tio år av sitt liv med stod inför rätta. Mamman till hans två älskade barn. Det var först efter rättegången som sorgen verkligen tog över hans liv.
– Det var inte så att jag inte kände sorg från början men då var det mer balans mellan sorgen och att försöka fungera. Efter rättegången kom känslorna så plötsligt. Sorgen överskuggade allt. Det har varit en daglig kamp att hitta en mening med mitt liv. Jag tror inte att jag hade varit här om det inte hade varit för stiftelsen Erkeengler (“Ärkeänglar”) som jag startade för att hedra och minnas Mikael och Gabriel. Mina pojkar var mitt liv. Mikael var min bästa vän, säger han med låg röst.
Trygg uppväxt
Juma var mån om att hans söner skulle ha allt de behövde, inte bara materiella saker. Han är själv uppvuxen i en trygg miljö och kommer från en sammansvetsad familj i Lørenskog. Hans föräldrar och systrar betyder mycket för honom och de har alltid tillbringat mycket tid tillsammans.
Familjen Iraki kommer ursprungligen från Libanon men flyttade till Norge på 1980-talet. Juma var bara tio månader gammal. Hans pappa har arbetat som läkare på Akershus universitetssjukhus och hans mamma har arbetat på olika grundskolor.
Han och hans storasyster står varandra nära och lillasystern jobbar numera i stiftelsen Juma startat. Han berättar om de många familjesemestrarna till föräldrarnas stuga i Sverige.
– Vi var alla där – mina föräldrar, min syster och svåger, mina syskonbarn, Mikael och Gabriel, min exfru och jag. Vi tillbringade mycket tid där, säger han.
Juma har en magisterexamen i idrott, kost och hälsa och arbetar som personlig tränare. Han driver för närvarande fyra företag utöver Erkeengler.
– Jag reser mycket i jobbet och när det har varit möjligt har barnen hängt med. Mikael var en berest ung man – han följde med till Sverige, Danmark, Tyskland, Dubai, Kroatien, Schweiz, Estland, Portugal, USA och Bahamas. Han älskade att resa – det var verkligen det bästa han visste, säger Juma.
Han ville vara en närvarande pappa och följde med den äldre sonen på aktiviteter som fotboll, ishockey och brottning.
– Gabriel skulle börja med ishockey efter sommaren, så jag hade varit uppe på vinden och letat fram Mikaels gamla utrustning. Han skulle fylla två i oktober, säger Juma och tystnar.
Två ärkeänglar
Numera är det tuffast på helgerna. Att komma hem till den tomma lägenheten. Juma skjuter gärna upp hemresan när det ändå inte finns någon att komma hem till.
Efter den ödesdigra sommardagen flyttade Juma hem till sina föräldrar. Efter förlusten har han inte tillbringat en enda natt i huset han en gång delade med sin exfru och sina pojkar. Det stod tomt i nästan ett år.
– Det var extremt svårt att städa ur deras rum när jag skulle flytta. Jag kände doften av dem, säger han.
Juma är troende och Mikael och Gabriel är uppkallade efter två av ärkeänglarna. Han hade alltid velat ge sina barn änglanamn. När han i ett slag förlorade sin papparoll behövde han en ny, meningsfull roll i livet och startade stiftelsen Erkeengler kort tid efter tragedin.
“Jag måste göra något meningsfullt för att bevara minnet av pojkarna”, minns han att han tänkte när han låg och stirrade i taket på sitt pojkrum hemma hos föräldrarna. Målet med stiftelsen är att hjälpa utsatta barn och barnfamiljer med dålig ekonomi, först och främst i Lørenskog och Rælingen, samt att bygga lekplatser och skapa aktiviteter för barn och unga.
– Den 14 augusti 2020 lanserade vi stiftelsen offentligt. Som tur var fick vi mycket positiv uppmärksamhet och stöd. 30 000 personer besökte hemsidan under det första dygnet. Målet var att samla in en miljon kronor under 2020. Men målet uppnåddes redan under den första helgen, berättar han.
Det första projektet var att bygga en lekplats i Sørlihavna där Juma växte upp, ett projekt som kommunen redan hade planerat. Det officiella namnet blev Mikaels och Gabriels lekplats.
– Jag kör förbi den där lekplatsen varje dag på väg till jobbet. Den används flitigt av barnen och det är så fint att se, säger Juma.
Besök av Fantorangen
Erkeengler genomförde även en uppgradering av uteområdena på förskolan där Gabriel gick.
– Det fanns bara en sandlåda där, så vi uppgraderade lekplatsen med ett litet hus som kallas Gabriels hörna. Vi köpte även in nya lekredskap och anlade en gräsmatta och en odlingsyta till de yngsta barnen på förskolan. På invigningsdagen kom Fantorangen från norsk barn-tv med sin buss. Fantorangen var Gabriels favoritgosedjur som han tog med sig överallt. Fantorangen åkte först till förskolan där han uppträdde för barnen och sedan vidare till lekplatsen. Barnen dansade med honom och hade kul. Det var väldigt fint, säger Juma.
Han får ny kraft i rösten när han pratar om Erkeengler och allt de jobbar med. I närheten av lekplatsen har de byggt Mikaels bollplats. Det är mycket gängkriminalitet i Lørenskog, berättar Juma och målet är att även bedriva förebyggande arbete för att ge barn och unga andra arenor.
– Vi har en bidragsfunktion för familjer med låg inkomst och kan hjälpa till med sportutrustning för de som behöver det. Just nu håller vi i en skridsko- och hockeyskola samt handbollsskola och vi planerar att starta en fotbollsskola. I vinter har vi kört en filmkurs där barnen lärt sig skriva manus, regissera och klippa scener tillsammans. De fick göra ett filmklipp som sedan visades på bio, berättar han.
Hat och hot
– Jag var helt knäckt när lekplatsen vid Sørli stod klar, för då visste jag inte vad jag skulle fylla min tid med. Jag hade flytt in i projekten. Vad skulle ge mig mening nu? Hur skulle jag komma undan alla tankar? Samtidigt började min kropp att säga ifrån. Det hade varit tuffa påfrestningar.
Och mitt i den plågsamma sorgen har Juma också fått hantera hat och hot. Han beskriver det som en enorm börda. Kort efter morden exploderade hatet i olika nätforum och på sociala medier. Folk har också valt att skicka honom hat och hot i brevform och på mobiltelefonen.
Juma valde att polisanmäla en del av meddelandena eftersom det blev för grovt. Det är framför allt hans invandrarbakgrund som orsakat allt hat. Ett exempel är orden “Fuck islam” över en bild tagen från sociala medier som visar Mikael, Juma och hans exfru när de var i Karibien. Eller kommentaren: “Gissar att hon dödade barnen för att pappan inte skulle ta dem utomlands och lämna dem hos sin familj.”
Juma har alltså bott i Norge sedan han var bebis och hela hans närmaste familj bor i landet. En dam gjorde sig till och med besväret att skriva ett långt och utförligt brev om varför hon trodde att han var medansvarig för morden.
Polisadvokat Eline Andreassen berättar att polisen har utrett två fall av hänsynslöst beteende från anonyma avsändare som Juma har anmält.
– Vi har jobbat med att spåra och identifiera avsändarna. Polisen anser att provokationen han upplevt är helt oacceptabel, säger hon.
Möts i drömmarna
Juma har också kämpat för att förhålla sig till sin exfrus agerande i efterhand. Han har trots allt känt henne i 20 år, varit gift med henne och älskat henne.
– När jag tänker på min exfru tänker jag på personen jag kände. Tjejen som var jordnära och vårdande och tog hand om barnen. Jag känner inte personen som gjorde detta. Jag vet inte vem det är. Jag vet inte hur jag ska hantera det, säger han.
Exfrun fick ett 21 år långt fängelsestraff efter att experter bedömt att hon varit vid sina sinnens fulla bruk när hon begick grymheterna. Hon överklagade först domen men beslutade att dra tillbaka överklagandet strax innan det skulle behandlas i domstol. Det var i januari i år.
– Att vara arg och bitter och fylla mitt liv med hat ger mig inte Mikael och Gabriel tillbaka. Så varför ska jag lägga energi på det? Det finns inget jag kan göra för att få dem tillbaka. Men på sätt och vis lever de vidare genom stiftelsen, säger Juma tyst.
Han är tacksam varje gång han drömmer om sina söner. Det är det enda sättet han kan vara tillsammans med dem.
– Jag ber till Gud varje kväll innan jag går och lägger mig att jag ska drömma om Mikael och Gabriel. Ibland har jag mardrömmar men andra gånger gör det ont att vakna. Jag vill bara fortsätta vara med dem i mina drömmar, säger han.
