Sara krossades när hästen föll över henne: “Jag vet att jag hade änglavakt den där dagen”

Sara Grönvall leder en av sina fyra hästar ut ur hästtransporten in i stallet. Hon är just hemkommen från en tävling där hennes yngsta häst fått visa upp sig.

– Det är en tävling för unghästar där man får poäng för det allmänna intrycket, gångarter och framtidsutsikter. Hon är het. Jag kallar henne för vårt lilla popcorn för det finns så mycket studsande och bus i henne. Om man använder all den där energin på rätt sätt så finns det verkligen potential i den här tjejen, säger Sara och stryker henne över manen.

Det lyser i ögonen när hon berättar om sina framtidsplaner för de olika hästarna och just denna unghäst tror hon kommer att bli riktigt duktig på dressyr en dag.

Sara har ridit sedan hon var tre år och började på ridskola några år därefter. Hästar har varit Saras livsstil så länge hon kan minnas. Ridningen ger henne frisk luft, träning och kickar.

– Jag älskar adrenalinpåslaget. Det är en farlig sport och jag är absolut rädd ibland, säger Sara.

Hon hade stor respekt för hästar redan före olyckan den 30 mars år 2016, speciellt för hästar som hon inte känner, och respekten har inte minskat. Sara minns den där tidiga vårdagen väldigt tydligt. Hon var ute och red på en elevs häst.

– Jag tror inte att jag hann skritta mer än kanske 50 meter innan den reste sig bakut, stegrade och jag föll bakåt. Först landade jag i sanden och sedan såg jag hästen falla bakåt över mig. Jag minns hur jag tänkte: “Nu får jag över 550 kilo över mig.” Ingen människa överlever om man får en häst över sig. Jag hann vrida mig lite åt sidan innan han landade på mig, vilket jag senare fick veta blev min stora räddning.

Sara hann tänka: “This is it, nu dör jag.”

– Jag tänkte att min lilla dotter Lina, som endast var åtta månader, skulle få växa upp utan sin mamma. I samma stund som hästen landade på mig hörde jag hur något krossades i kroppen. Samtidigt kände jag hur det började rinna blod ur mig längs med mina ben. Men när hästen reste sig upp och sprang iväg insåg jag att jag måste ha överlevt. Ett lyckorus spred sig inom mig och mitt enda fokus var att andas.

Men Sara kunde inte röra sig, hon hade enorm smärta i hela kroppen. Hon försökte röra på tårna som ett test.

– Jag tänkte att om jag kunde vicka lite så var jag inte förlamad. Samtidigt ringde min vän 112. Hon red på en av mina hästar lite längre bort från oss och hade sett olyckan, berättar Sara.

Minns nästan inget

Tio minuter senare kom både ambulans och helikopter. Sara har hört att man brukar skicka båda då man hör att det rör sig om en ridolycka och att dessa ofta är av allvarligt slag.

I helikoptern fick Sara en hel del smärtlindring, men inget morfin kunde lindra den smärta hon kände.

– Ända tills jag kom in i helikoptern var jag bara tyst och chockad men nu kom tårarna. Jag grät och skrek rakt ut, ­säger Sara.

Sara flögs till Karolinska sjukhuset i Stockholm. För att kunna ta reda på vilka skador hon drabbats av klippte man av henne alla kläder. Därefter gjordes en magnetröntgen och sedan sövdes hon för operation.

– Vid uppvaket fick jag träffa min man Tim och vår dotter. Jag ammade henne före olyckan men det fick av naturliga skäl ett tvärt slut. Jag minns inte så mycket men min man sa att jag messade min chef och skrev att jag nog skulle vara tillbaka på jobbet inom en vecka, säger Sara.

Idag förstår hon hur fel hon hade.

Sara hade åtta frakturer, ett krossat bäcken och inre blödningar. De första fyra–fem ­dagarna låg hon på intensivvårdsavdelningen. Vänner och familj kom på besök men Sara minns nästan inget alls. Hon beskriver första tiden på sjukhuset som en enda stor dimma.

Läkarna kollade henne en gång i timmen och de fick henne att förstå att hon är ett mirakel. Man överlever helt enkelt inte när man fått en 550 kilo tung häst över sig.

– Skelettet hade skadat mina inre organ och man fick stoppa upp en massa gasvävsliknande bindor för att få slut på blödningarna. Jag kunde knappt röra mig, låg bara helt stilla och hade en känsla av att alla delar av kroppen liksom inte satt ihop. Bäckenskadorna skulle, enligt läkarna, självläka. Men till slut bestämde de sig för att skruva ihop mig. Jag hade helt enkelt för ont. Jag kunde inte ens sitta i rullstol.

Sara fick ett titanband av skruvar innanför sitt bäcken.

– Jag känner av skruvarna än idag och från sidan ser jag inte precis ut som tidigare.

En ny sorts rädsla

Totalt låg Sara på sjukhus i tre veckor. Därefter fick hon sitta i rullstol och ordinerades att vara så stilla med underkroppen som möjligt för läkningens skull. Läkarna ville ha kvar Sara men hon ville hem och “skrev ut sig själv”.

– Jag försökte vara så duktig jag bara kunde och gjorde de övningar fysioterapeuten lärt mig, säger Sara.

Vi konstaterar båda att det är något speciellt med hästtjejer. Det finns en envishet och målmedvetenhet som gör att de aldrig ger upp.

Efter åtta veckor, när Sara var tillbaka på sjukhuset, konstaterade läkarna att hennes bäcken läkt fint och att hon nu kunde klara sig med kryckor. Därefter följde en utdragen kamp, hård träning och rehabilitering. Sara fick uppleva hur snabbt kroppens muskler försvinner när de inte används.

– Jag kunde inte ens lyfta höger ben från marken, säger hon.

Sara hade ett tydligt mål i sikte. Hon skulle upp på hästryggen igen. Och träningen gav tydliga resultat.

Snart kunde hon gå utan kryckor och det tog inte lång tid innan hon kunde ta sig fram springande.

Första gången hon skulle upp på hästryggen igen erkänner hon att rädslan fanns där. Samtidigt kände hon sig lugn och trygg eftersom det var hennes egna hästar.

– Jag känner mina hästar och vet att de aldrig skulle göra så där. Vi är vänner och från och med olycksdagen ­slutade jag rida andras hästar, säger Sara bestämt.

Hon bär på en helt annan rädsla idag och till viss del beror det på olyckan hon varit med om. Samtidigt tror hon att hon blivit mer nojig av sig sedan hon blivit mamma.

Olyckan skedde i mars och till omgivningens häpnad var hon igång med tävlingar redan i augusti. Men hon hann inte med många tävlingar innan hon förstod att hon var gravid.

– Det hade inte ens gått ett år sedan jag skadades och det var helt klart inte så lyckat att bli gravid så snabbt efter. Det var en oplanerad men välkommen graviditet, säger Sara och skrattar.

Graviditeten visade sig bli väldigt smärtsam eftersom trycket mot bäckenet ökade ju mer bebisen i magen växte. Situationen var allt annat än optimal och Sara upplevde det som att bebisen hela tiden var på väg att “trilla ut”. Hon blev förlöst med kejsarsnitt eftersom det var omöjligt att vidga bäckenet.

Tillbaka på topp

När våren 2018 kom var Sara mamma till två döttrar. För första gången på väldigt länge kände hon igen sin kropp. Sedan dess har hon tränat och tävlat som aldrig förr. Före olyckan hade hon bland annat vunnit tre individuella SM-guld och silver i lag-SM.

Sommaren 2021 fick hon betalt för all hård träning hon lagt ner efter olyckan. På hästen Maddox och tillsammans med tre andra tjejer vann hon lag-SM i dressyr.

– Det var en underbar känsla. Det kändes som en fantastisk comeback på så många olika plan. Dels för att jag var tillbaka i min fysiska form, men också en mental känsla av att: “Wow, jag klarade mig. Jag inte bara överlevde, jag är tillbaka starkare än någonsin.”

Nu har Sara nya målsättningar. Hon drömmer om att tävla dressyr internationellt och har högtflygande drömmar för sina hästar. Känslan att sitta på en mankhöjd av 1,80 meter, som hennes häst Maddox mäter, är enligt Sara en häftig känsla.

– Det är svårt att beskriva hur otroligt det känns när man blir ett med hästen. När man sitter där uppe och han lyssnar på mig. Det känns som om man dansar och när allt blir sådär följsamt så sker det med sådan lätthet, säger Sara.

Sara känner att hon har förändrats en del efter olyckan.

– Jag värdesätter saker och ting i livet lite annorlunda nu. Jag har blivit mycket mer hemmakär. Tryggheten hemma och familjen betyder ännu mer än tidigare. Viktigast av allt i livet är att människor i ens närhet mår bra.

– Jag vet att jag hade änglavakt den där dagen men att sluta rida finns inte på kartan. Det har hela tiden varit självklart att jag skulle upp på hästryggen igen — på ett eller annat sätt. n