Karin och Cecilia överlevde Gottröraolyckan: “De flesta vågade aldrig sätta sig på ett plan igen”

Cecilia von Hofsten hade just tagit av sig sina ytterkläder och satt sig i Dana Viking, SAS flight 751, när hon och övriga 122 passagerare samt de sex i besättningen ombord hälsades välkomna på flygplanet av kapten Stefan Rasmussen den 27 december 1991.

– De flesta hade redan satt sig på planet när jag klev på, så det var inga problem att hitta min plats, 22 E, vid fönstret. Jag minns att det var så otroligt varmt där inne. Alla upplevde nog samma sak, för alla började klä av sig alltmer medan vi satt och väntade på att få starta.

Cecilia fick veta att planet hade kommit från Zürich kvällen innan och hade stått vid gaten under natten.

Det, i kombination med 5 000 liter flygdiesel som förvaras i vingarna, hade gjort att planets vingar fått en tunn hinna med is på sig.

Cecilia hade gått ut gymnasiet några år tidigare och rest den senaste tiden.

– Jag hade jobbat en del med hästar och funderat på om det var veterinär jag ville bli. Jag hade även funderat på om jag kanske ville bli flygvärdinna. Men som på ett bananskal halkade jag in på en utbildning för kiropraktorer och kände att det nog ändå skulle vara min grej, säger Cecilia.

Morgonen då hon satte sig på planet mot Köpenhamn skulle hon vidare för att skriva tentor som ingick i hennes utbildning. Hon kände att hela livet låg framför henne och en lättnad över att veta vad hon ville jobba med i framtiden.

Hon hade, som så många andra på planet, varit hemma och firat jul med nära och kära. Andra skulle vidare eller kom från olika skid- eller solsemestrar. Köerna på Arlanda var längre än vanligt.

Hörde två tydliga smällar när planet lyft

Bara några sekunder efter att planet hade startat och kommit upp en bit i luften reagerade Cecilia på att något smällde till.

– Jag hörde två tydliga smällar och jag såg att alla andra runt omkring också reagerade. Jag hade flugit en hel del i mitt liv och insåg att det inte lät bra. Planet skakade och jag väntade på att piloten skulle säga något i högtalaren för att berätta vad det var som hände. Men det var helt tyst.

Cecilia minns den där tystnaden så tydligt. Ett flygplan ska inte flyga ljudlöst. Det ska vara fullt av ljud – motorer som brummar, folk som pratar och skrattar, barn som gråter.

– Vi var uppe bland molnen vid det här laget, och när en man intill frågade på engelska om vi var över vatten eller skog svarade jag skog eftersom jag visste att vi inte kunde ha hunnit komma ut över vatten så få minuter efter starten.

Båda motorer slutade fungera

Cecilia beskriver hur planet började vinklas med nosen nedåt och hon tänkte att hennes sista stund var kommen.

Senare har Cecilia fått veta att den vänstra motorn slutade fungera lite mer än en minut efter att de lyft och den andra stängde av några sekunder efter det. De hade då nått en höjd av drygt 1 000 meter över marken, och utan fungerande motorer befann sig Cecilia och alla övriga 122 passagerare i glidflykt.

– Eftersom all elektricitet hade slutat fungera var det mörkt i kabinen. Vi insåg alla att vi skulle krascha, men det märkliga var att ingen greps av panik. Alla reagerade i tysthet. Någon grät tyst, men inga skrik. Dana Viking var tyst.

Planet bröts i tre delar vid kraschen

Träden bröts som tändstickor när planet kapade dem och det fortsatte sedan ner på en åker. Under kraschlandningen bröts planet i tre delar och Cecilia, som hela tiden suttit böjd med huvudet fram mot sina knän, visste knappt om hon levde eller var död.

Hon hann tänka på sin mamma, hur ledsen hon skulle bli när hon fick veta att hennes dotter omkommit i en flygolycka. Och hon hann känna sig arg för att hon faktiskt hade bestämt sig för vad hon ville bli och att hon nu blev snuvad på hela livet.

– Jag tänkte att jag aldrig skulle kunna få barn eller bilda familj, berättar Cecilia.

När hon vaknade till efter den ändå, enligt Cecilia, relativt lugna landningen, tittade hon upp och insåg att flera av medpassagerarna inte fanns kvar i planet.

– Min stolsrad hade flyttats och framför mig var ett stort hål, genom vilket jag kunde se marken och en del av en vinge. Det var fullt av lera, snö och löv och jag insåg snabbt att jag inte kunde vara kvar. Från filmer hade man ju sett att kraschade flygplan alltid exploderar och eftersom jag kände hur det under kraschen regnade jetbränsle över oss alla insåg jag att vi var som facklor som kunde antändas.

Men Cecilia kunde inte ta sig loss. Hon satt fast med sin ena fot som i en rävsax. Hon kände hur paniken steg. Runt omkring henne hade de flesta passagerarna redan kommit ur planet och hon såg hur de köade för att hoppa ut ur hålen som bildats eller hur de åkte ut på de rutschkanor som utlösts automatiskt.

– Jag drog och drog med full kraft i något som kändes som en evighet och till slut fick jag loss foten ur stöveln som satt kvar, och med bara en sko kunde jag ta mig ut och ta mig så långt ifrån flygplanskroppen som mina ben orkade bära mig.

Karin blev rullstolsburen efter kraschen i Gottröra

Några år efter kraschen bildades en grupp för dem som var med i kraschen i Gottröra.

Senare skapades också en Facebookgrupp för dem som ville. Cecilia, som bor utomlands, lyckades aldrig närvara de gånger gruppen träffades, så för några år sedan ordnade hon själv en träff.

– Jag var hemma i Uppsala och frågade om det var några som hade möjlighet att ses. Jag hade under alla dessa år inte träffat Karin, men jag hade såklart hört talas om henne, säger Cecilia.

I media kallades flygkraschen ”miraklet i Gottröra” eftersom ingen omkom och händelsen blev omskriven i hela världen. Men Karin Gustavsson upplevde kraschen som allt annat än ett mirakel. För henne kändes det som att livet tog slut den där morgonen. Hon var den passagerare som skakades värst i olyckan och kommer att få sitta i rullstol resten av livet.

Karin, som är tio år äldre än Cecilia, beskrevs i pressen som ”det glömda offret” och Cecilia berättar hur hon under mötet med Karin i Uppsala kände skuld.

– Jag vet att det fanns dem som försökte hjälpa Karin, som satt fast inne i planet medan jag bara tänkte på mig själv. Jag var ung och agerade själviskt. Det är känslor jag har fått bearbeta nu i efterhand, säger Cecilia.

Under träffen i Uppsala frågade Cecilia om det var någon mer än hon som funderat på att skriva en bok om det de varit med om. Karin berättade då att hon i terapeutiskt syfte skrivit av sig och hade en hel del anteckningar från traumat.

Där föddes drömmen om att skriva en bok och i februari i år gavs 4 minuter och 8 sekunder – miraklet i Gottröra ut, där de nyfunna vännerna delar sina versioner om vad som hände den där morgonen för över 30 år sedan och hur kraschen har påverkat deras liv.

Insåg att planet skulle krascha

Karins version av händelsen skiljer sig från Cecilias. Vid tiden för olyckan stod Karin vid ett vägskäl där hon för-sökte besluta vad hon skulle göra vidare med sitt liv efter att ha jobbat på SAS i flera år, rest och haft kul. Det stod mellan att läsa arkeologi på Oslo universitet och att flytta utomlands.

Den här morgonen satt hon på rad 4 i planet, som skulle ta dem till Köpenhamn. Hon kunde höra allt som hände inne i cockpiten. Hon minns skräcken, ljuden och lukterna.

– Det var som om alla sinnen skärptes när jag insåg att vi skulle krascha.

Eftersom Karin satt nära cockpiten och dörren in dit var öppen, hördes alla larmsignaler väl.

– När vi fällde träden insåg jag att jag hade sekunder kvar att leva och jag hoppades bara att det skulle gå fort att dö. När man har ångest i en sådan kritisk situation stannar tiden upp. Jag och tjejen bredvid mig satt och höll varandra i handen genom hela förloppet. Jag hann känna så många känslor samtidigt. En insikt om att jag haft ett fantastiskt liv, men samtidigt en sorg över att aldrig hinna få barn och en stor kärlek till min familj och vänner.

Efter kraschlandningen kunde Karin inte flytta sin kropp och kände paniken stiga medan hon såg alla lämna planet. Hon förstod redan då att hon blivit förlamad. En ung kille kom fram till henne, tog henne i sina armar och drog upp henne ur stolen.

– Det kändes som tusen knivar i ryggen och jag vrålade rakt ut. Smärtan i ryggen var outhärdlig och det kändes som att något i ryggen brast i ryggen medan jag drogs mot golvet.

Karin flögs till sjukhuset efter 1,5 timme i snön

Det dröjde en god stund innan räddningsmanskapet var på plats. De som blödde och hade synliga skador fick hjälp först. Först efter en och en halv timme – liggande i snön på marken – flögs Karin i en ambulanshelikopter till sjukhuset. Ganska snabbt fick hon veta att hon fått en luxation av några kotor i ryggen. Att olyckan kallades för ett mirakel var ingen upplevelse hon kunde dela där och då.

– Då var det svårt för mig att förstå och jag kände bara ilska över ordet ”mirakel”. Jag frågade mig själv varför just jag hade blivit ryggmärgsskadad och aldrig mer skulle kunna gå. Men idag känner jag stor tacksamhet över mitt liv, säger Karin.

Fysiskt sett känner Karin att hon har vant sig vid sin situation. Hon har nu suttit i rullstol lika länge som hon kunde gå före olyckan.

– Det finns mycket som är svårt och krångligt, men det handlar mycket om min inställning till begränsningarna. Jag ser positivt på mitt liv och försöker koncentrera mig på allt jag fortfarande kan göra.

Gick kurs för att komma över flygrädslan

Fyra år efter olyckan blev Karin mamma till Olivia och den nya rollen gjorde att hon kunde släppa sin sorg och våga se framåt.

– Olivia är vuxen idag och vi har en väldigt bra relation. Jag har många fina vänner och ett rikt liv med många fritidsintressen. Jag målar och ställer ut ibland och det är ett stort intresse, liksom kultur i alla former, berättar Karin.

Nästan tre år efter olyckan gick hon en kurs i SAS regi för att försöka komma över sin flygskräck. Karin flög ett par gånger men tyckte att det tog för mycket energi och att det inte var värt rädslan hon kände. Men för fyra år sedan kom vändpunkten då hon bestämde sig för att flyga igen och hon har nu lyckats genomföra några resor.

– Lätt är det inte. Men jag är stolt att jag vågar, trots min rädsla, säger Karin.

Plötsliga mardrömmar om flyg som kraschade

För Cecilia var tiden efter olyckan helt annorlunda. De första nio månaderna kände hon sig som en ”superwoman”.

– Det kändes som om jag fått en andra chans och körde på med allt precis som vanligt. Även om min omgivning försökte be mig ta det lugnt flög jag säkert fem gånger bara under den följande månaden. Jag är väldigt pragmatisk som person och kände att om jag ville fortsätta leva det liv jag levde tidigare så var jag tvungen att fortsätta flyga.

Alla som var med på Dana Viking fick en liten summa resecheckar som skadestånd eller ”plåster på såren”. Dessa resepengar skulle dessutom utnyttjas inom två år.

– Jag kunde känna att det snarare var som ett hån. De flesta vågade ju aldrig sätta sig på ett plan igen, säger Cecilia.

Det var först efter ett halvår som känslorna kom ikapp Cecilia. Plötsligt började hon drömma mardrömmar om flyg som kraschade, och hon fick panik över att till exempel åka bil eller båt eller utsätta sig för situationer som hon inte hade kontroll över.

På senare tid har hon pratat med andra från olyckan och förstått att hon inte var ensam. En tjej fick hela sitt liv förstört eftersom kraschen ledde till panikångest och depression.

Skrev bok om flygkraschen i Gottröra

Karin och Cecilia känner idag att de är systrar för livet, att de har ett speciellt band. Tillsammans med övriga passagerare delar de en upplevelse som påverkat dem på olika sätt för livet. När Cecilia tänker på Gottgöra ser hon framför sig hur ett plan kommer ut ur molnen, omgivet av 129 skyddsänglar som sakta sänker det till marken.

– Har man varit med om något sådant här kan man inte bara tro på ödet. Jag tror att det finns en förutbestämd väg för oss. Det var så mycket som kunde ha gått fel.

– För mig känns det som att olyckan gett mig mer positivt än negativt. På grund av en skada jag fick i foten träffade jag Albi, den kiropraktor som senare blev min man och pappa till våra två söner. Jag bär på känslan att jag fått en andra chans, vilket gjort att jag oftare säger ja än nej till livet, säger Cecilia.

Karin och Cecilia tyckte att det fattades en bok om dem som befunnit sig ombord.

– Det är få som kan berätta hur det känns att befinna sig i en sådan situation eftersom det oftast inte finns överlevande. Men framför allt ville jag berätta att den mörkaste tid i ens liv kan bli ljus igen, säger Karin.

Innan de påbörjade arbetet med boken tänkte Karin att den skulle bli lätt att skriva. Det visade sig vara fel. Det var svårt att gå igenom allt igen och dyka ner i haverikommissionens rapport och journalen från tiden på sjukhus. Men nu, när boken är klar, känner hon en stor lättnad.

– Det har dessutom varit väldigt roligt att lära känna Cecilia i den här processen. Och jag är glad för den grupp av överlevare som har kontakt med varandra. Det betyder mycket. Det är bara vi som varit med om upplevelsen som på riktigt kan förstå vad vi känner. Det finns ett före och ett efter Gottröra, men jag lever och mår bra och det är stort!

Miraklet i Gottröra

• Scandinavian Airlines flight 751 var en flygning på morgonen den 27 december 1991 med SAS-flygplanet Dana Viking.
• Flygningen startade på Arlanda utanför Stockholm med destination Warszawa, via Köpenhamn.
• Någon minut efter starten från Arlanda klockan 08.48 upphörde motorerna att fungera.
• Anledningen var att is på vingarna lossnade efter starten och sögs in i motorerna, som var monterade på bakdelen av flygkroppen på flygplanstypen MD-81.
• Planet fick göra en nödlandning och havererade på en åker norr om byn Vängsjöberg i Gottröra socken i Uppland och bröts i tre delar.
• Alla 129 ombord överlevde.