Gun-Britt, 86, jobbar extra på fritidsgård: “Ungdomarna ger mig så mycket tillbaka”

Det är rast mellan ett par lektioner och eleverna strömmar under stoj och stim in till skolkaféet på fritidsgården Hobban.

Men den här fredagen möts de inte av en av de ordinarie fritidsledarna bakom disken. Istället är det ett annat välkänt ansikte som serverar
dem smörgåsar och något att dricka.

Den här dagen, liksom de flesta fredagsförmiddagarna sedan 2013, är det nämligen 86-åriga Gun-Britt Nelson som tar emot besökarna på skolkaféet.

– Hej Otto! säger Gun-Britt till en 16-årig kille. Är det den här helgen du ska tävla i motocross?

Bord efter bord fylls efter hand med fikasugna elever. Gun-Britt räcker över något att dricka och ostsmörgåsar som hon har brett tidigare på morgonen till eleverna som kommit för att handla.

– Det ska vara mycket smör och två skivor ost på varje smörgås, berättar Gun-Britt med ett skratt.

Hon tar sig sedan tid att gå runt mellan borden och småprata lite med eleverna. Hon sätter sig en stund bredvid 15-åriga Vanessa Lundqvist, som går i årskurs 8, och växlar några ord med henne.

– Det går att prata med Gun-Britt på ett helt annat sätt än med fritidsledarna. Det känns som att prata med mormor eller farmor, säger hon.

Utbyte mellan generationerna

Vi är på Södermöreskolan i det lilla samhället Ljungbyholm, en och halv mil söder om Kalmar. Här har man tagit vara på den resurs som äldre utgör och ser fördelen med att människor träffas över generationsgränserna.

– Jag tycker att det är väldigt trevligt att jag kan komma hit. Det betyder otroligt mycket för mig. Och det är så fina ungdomar. Jag blir glad när de hälsar på mig när vi träffas i affären, berättar Gun-Britt.

Det började med att fritidsgården ville ha hjälp med förberedelserna i skolkaféet på morgnarna och kontaktade de lokala pensionärsorganisationerna och frågade om de kunde tänka sig att ställa upp med volontärer.

---

LÄS ÄVEN: Karl Fredriks hemliga hus i Skåne har blivit en tillflyktsort

---

Gensvaret var positivt och en av den dryga handfull pensionärer som visade intresse var Gun-Britt, som bor på en gård i den lilla byn Tvärskog, öster om Ljungbyholm.

– Jag tyckte att det lät roligt och ville gärna ställa upp. Jag hade gått i pension 15 år tidigare och ville ha något att göra vid sidan av att sköta om hemmet, säger hon.

Gun-Britt arbetade tidigare i många år på akutmottagningen på Länssjukhuset i Kalmar men gick i pension vid 61 års ålder. Orsaken var att hennes make Ralf blev pensionär och ville att de skulle få mer tid tillsammans. Foto: Per-Ola Ohlsson

– Jag gick i pension på villkor att han inredde ett vävrum till mig på gården och då gjorde han det, säger hon med ett skratt.

Det var inte bristen på sysselsättning som gjorde att hon ville ”extraknäcka” på skolkaféet. Som pensionär hade hon fullt upp med att väva mattor och ta hand om grönsaksodlingarna på gården. Dessutom var hon kyrkvärd i 32 år.

– Det jag saknade var att arbeta med människor. Jag har alltid arbetat med människor. Man kunde vara trött och ledsen när man kom till jobbet, men efter att ha haft kontakt med andra en hel dag blev man pigg igen.

---

LÄS ÄVEN: Hunden Killian räddade livet på 18 människor från rasmassorna

---

– Dessutom är min man Ralf 90 år och behöver en del hjälp. Det är ett andningshål för mig att komma hit några timmar varje vecka. Jag får träffa ungdomarna och fritidsledarna och får själv kaffe och en smörgås. Jag har också ett erbjudande om att äta lunch här gratis, men det hinner jag inte eftersom jag måste köra hem och laga mat till min man.

Tolererar inget ovårdat språk

När Gun-Britt började i skolkaféet reagerade hon direkt på det ovårdade språket och alla svordomar hon hörde. Det accepterade hon inte.

– Jag frågade ungdomarna vad för språk de pratade. Det har blivit mycket bättre. Nu svär de inte lika mycket längre.

Att det blivit så kan även fritidsledarna Caroline Lustig, 41, och Jessica Ekström, 46, vittna om. De berättar att det inte bara är ungdomarnas språk som blir mer vårdat när Gun-Britt är närvarande – ljudnivån sänks dessutom flera steg.

– Eleverna har mer respekt för Gun-Britt eftersom hon är gammal nog att vara deras farmor eller mormor, säger Caroline Lustig.

Har tystnadsplikt

Fredagen då Hemmets Journal är på besök hade Gun-Britt med sig hembakade bullar som säljs i skolkaféet för fem kronor styck. De tar slut på ett nafs och pengarna går oavkortat till en skolutflykt som eleverna håller på att samla in pengar till.

– Gun-Britt har också haft med sig annat som hon har bakat och bjudit på. I december bjöd hon på pepparkakor, berättar 16-årige Viking Malm som går i årskurs 9.

I sitt arbete på akutmottagningen hade Gun-Britt ofta kontakt med ungdomar som råkat illa ut. En erfarenhet som hon har nytta av idag i kontakt med skoleleverna.

Hon reagerar direkt om hon ser något som bryter mot mönstret.

– Det kom hit en syriansk flicka varje fredag och såg ut att vara ensam och ledsen. När jag frågade de andra eleverna sa de att hon hade en mentor som hon skulle prata med. Det gillade jag inte, så jag satte mig ner med henne och trots att vi inte kunde varandras språk fick vi en fin kontakt med varandra.

Flickan kom sedan regelbundet till skolkaféet på fredagarna, när hon visste att Gun-Britt var där.

Det händer att eleverna pratar med henne om saker de inte vågar prata med sina vänner eller föräldrar om.

– Det kan de tryggt göra eftersom jag, precis som när jag arbetade inom vården, har tystnadsplikt.

Hon har också märkt att ungdomarna uppskattar när hon berättar hur det var förr. Ibland tar hon med sig sina gamla skolböcker, som de får bläddra i.

– De tycker att det är roligt att höra hur det var att gå i skolan när jag var i deras ålder.

Otto Gustavsson slår sig ner vid bordet där Gun-Britt sitter tillsammans med Viking och Vanessa. Han blev glad när Gun-Britt tidigare frågade honom om motocross, en sport som han brinner för och som han tog JSM-guld i för två år sedan.

– Gun-Britt är skön, säger han. Hon är lugn och härlig att prata med.

De andra volontärerna som började samtidigt som Gun-Britt har slutat och det är nu bara hon kvar. Men själv hoppas hon få fortsätta ett bra tag
till.

– Så länge jag kan köra bil tänker jag fortsätta komma hit. Det behövs även äldre i skolan och kontakterna med ungdomarna ger så mycket tillbaka, säger hon.