På den svarta liggande gravstenen står ordet ”Kingen” inristat.
– Martin kallades Kingen av sina kompisar, säger Carina Persson med ett svagt leende. Jag ville egentligen inte ha en gravplats från början, men jag är jättetacksam nu att vi har det.
Luften står stilla. Vi befinner oss på Vägga kyrkogård, precis vid infarten till kustsamhället Kungshamn.
Carina Persson
Ålder: 56 år.
Familj: Barn och barnbarn.
Bor: I Hovenäset, Kungshamn.
Gör: Jobbar på camping, föreläser, håller kurser i sorgbearbetning.
– Jag sitter ofta här och dricker kaffe, fortsätter Carina. Det är väldigt rofyllt. Men att välja plats … Hur gör man det? Vi fick gå runt här, jag och Martins pappa. Det var omöjligt. Till slut sa vi till vaktmästaren: ”Du får välja.” Jag är jättenöjd med hur det blev.
Carinas son Martin, han som älskade kladdkaka, skulle ha fyllt 32 år i mars. Men 2016 tog Martin sitt liv.
– I år var det jättedåligt väder och snöstorm på Martins födelsedag, minns Carina. Annars brukar vi samlas här – familj och vänner – och äta kladdkaka. Kladdkaka blev det i alla fall. Alltid kladdkaka. Det är viktigt.
Dagen då Martin dog fick Carina ett sms från Martins ena bror: ”Har du hört något från Martin?”
– En kompis ville få tag i Martin, berättar Carina. Bilen var hemma men Martin öppnade inte. Jag sa till Martins bror: ”Säg åt kompisen att gå in bakvägen, kanske Martin blivit sjuk.” Det var kompisen som hittade honom …
Fick ingen krishjälp
När Carina fått veta vad som hänt ringde hon en vän men det samtalet minns hon inte.
– Min kompis fattade inte vad jag sa, hon trodde att jag blivit kidnappad eller fått en hjärtinfarkt – jag bara skrek.
På något sätt tog sig ändå Carina, tillsammans med en av sina andra söner, till Kungshamn där Martin bodde. Själv bodde hon vid tillfället i Göteborg.
– Jag har försökt komma ihåg vad som hände sedan … men det mesta har jag fått berättat för mig. Minnena är suddiga. Polis fanns i alla fall på plats.
Någon krishjälp i stunden fick familjen aldrig – endast en uppmaning att åka till sjukhuset om de kände att de behövde det. Carina berättar att hon själv fick söka efter hjälp.
– Kanske kunde poliserna ha ringt en präst? Jag vet inte … Men min ena sons flickvän tog i alla fall med oss hem och såg till så att vi fick mat. Sedan ringde hon mig i några månader och frågade: ”Har du ätit idag, har du duschat?”
Sittande på en bänk ett stenkast från Martins grav funderar Carina lite innan hon säger:
– Jag hade önskat att någon tagit kontakt med mig. Det hade kvittat om det varit en präst, polisen eller någon från kommunen, bara jag själv sluppit leta. Hur ska man ens kunna förstå att man behöver hjälp när man knappt klarar av att äta? Jag hade behövt någon att prata med. Det är det som är grejen – att prata med någon som vågar lyssna.
Gick på samtalsträff hos Spes
Av vännen hon hört av sig till i chock fick dock Carina rådet att kontakta organisationen Spes – Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd – som stöttar efterlevande vid suicid. Det blev livsavgörande.
– Jag kände inte till Spes men redan dagen då det hände, då Martin dog, skickade min kompis ett sms: ”Ring denna stödlinje.” Mellansonen fick samma råd av en vän, att kontakta Spes.
Carina berättar att hon gick på en samtalsträff ganska omgående.
– Innan dess hade vi varit hos psykolog, jag och Martins två bröder. Men det passade inte mig. Vid den första samtalsträffen hos Spes kände jag däremot direkt en förståelse. Alla hade samma erfarenhet. Jag insåg att jag inte var ensam.
Efter en kort paus fortsätter Carina:
– Det spelade ingen roll att jag grät i två timmar. Att lyssna på andras berättelser hjälper. Första halvåret satt jag mest bara och lyssnade och grät. Men när jag fattade att jag inte var själv i det här eländet blev det lättare att öppna sig. Det hjälpte mig jättemycket att få prata med folk som varit med om samma sak.
Carina konstaterar att man som efterlevande ofta innerst inne vill berätta, man vill prata.
– Det vill jag fortfarande även om det ibland är svårare. Vissa dagar kan jag prata jättemycket om Martin, andra dagar bara gråter jag när jag försöker. Som anhörig vill man inte att personen man mist ska glömmas bort. Enda sättet att hålla Martin vid liv är att berätta om honom. Man måste också våga prata mer om suicid. Men jag förstår om vissa upplever det obehagligt om jag till exempel börjar gråta i affären.
Pratar mycket om suicid
För att hjälpa andra har Carina bland annat föreläst och berättat öppet om det som hände henne – och Martin. Hon tilldelades nyligen Sotenäs kommuns folkhälsopris för sitt arbete med att stödja efterlevande och minska stigmat kring psykisk ohälsa.
– Många kan känna skam när någon tar sitt liv. Men att säga högt ”min son tog sitt liv” har aldrig känts skamfullt för mig. Jag har absolut känt skuld – men aldrig skam. Vi i familjen har alltid varit öppna med vad som hänt och det känns skönt.
Carina tystnar ett ögonblick och förklarar därefter att familjen inte hade en aning om hur dåligt Martin mådde.
– Han skrev i sitt avskedsbrev om spelmissbruk. Men jag vet inte så mycket om det. Där känner jag skuld. Borde jag ha sett? Eller? Jag tycker det. Vi hördes och träffades ofta.
Att aldrig få ett ordentligt svar på frågan ”varför” är det som tynger Carina mest idag.
– När tankarna kommer, då är det den frågan som dyker upp.
LÄS ÄVEN: Git bakade sig ur sorgen efter makens död: “Man måste våga ta nya steg för att hitta lyckan igen”
Hon tar fram en pappersservett ur väskan och torkar några tårar.
– Det är löjligt egentligen att fundera på när jag vet att jag aldrig kommer att få svar, säger hon sedan.
I nästa andetag konstaterar hon att det med åren trots allt blivit lättare att tänka på Martin.
– Jag kan minnas annat och tänka på annat, än bara att han är borta. Att jag pratat så mycket om Martin, och om suicid och psykisk ohälsa, tror jag gjort mycket. Vi i familjen pratar också väldigt mycket om Martin.
– I dag är jag jättetacksam för att vi har det. Jag sitter ofta här och dricker kaffe. Det är väldigt rofyllt, säger hon.
Ta hjälp på en gång
Carina lutar sig tillbaka på bänken samtidigt som hon säger:
– Jag har tänkt mycket på ”vem är jag nu?” Martins självmord är inte jag. Jag kommer aldrig att bli den jag var men jag insåg för en tid sedan att jag behöver komma vidare. Det känns skönt att kunna tala om för nydrabbade att det går – livet är inte slut fast det kanske känns så.
– Sorgen kommer alltid att vara en del av livet men man lär sig leva med den. Jag höll en föreläsning nu i våras då en kvinna kom fram efteråt och sa: ”Jag fick så mycket hopp trots att du stod och grät.”
Carinas främsta råd till andra efterlevande vid suicid är att ta hjälp tidigt.
– Prata. Bryt ensamheten. Det är inte bra att bli sittande ensam hemma med sina tankar. Orkar man inte gå någonstans kan man kanske hitta någon som varit med om samma sak att mejla med.
Detta är Spes
Spes – Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd – är en rikstäckande ideell organisation som finns till för alla som mist en familjemedlem, släkting, partner eller god vän genom suicid. Bland annat arrangeras digitala och fysiska samtalsträffar. Det finns även en stödchatt och en stödlinje att ringa.
Spes stödlinje för efterlevande: 020-18 18 00 (alla dagar 19–22).
För mer information se: www.spes.se
Artikel i HJ blev starten till Spes
1986 publicerade Hemmets Journal en intervju med en kvinna vid namn Maryan Fasth. Maryans dotter hade tagit sitt liv och Maryan ville komma i kontakt med andra som också hade förlorat någon i suicid.
Det blev startskottet för grundandet av organisationen Spes – Riksförbundet för suicidprevention och efterlevandestöd – som vid självmord ger stöd till efterlevande. Kort efter att artikeln publicerats började det nämligen rasa in brev från drabbade i hela Sverige.
Björn Eklund, kommunikatör på Spes, konstaterar att det är slående hur modern både artikeln från 1986 och Maryans vision upplevs idag.
– Spes ger stöd i en rad olika former men kärnan är just det egenerfarna och medmänskliga förhållningssättet som Maryan saknade. Det är lättare att återhämta sig från svåra händelser om man slipper vara alldeles ensam på resan.
Varför blev responsen på artikeln i Hemmets Journal så stor, tror du?
– Det här är så smärtsamma förluster – tragedier som förändrar liv och familjer för alltid. Samtidigt är det svårt att relatera till för den som inte själv är drabbad. Ändå har mycket skett kring synen på psykisk ohälsa och suicid de senaste decennierna. Jag kan bara föreställa mig hur ensam man måste känt sig som drabbad på 80-talet. Det måste ha varit förlösande att få spegla sig i Maryans berättelse. Det var nog många som kände precis som hon, att det saknades ett forum där man kände sig förstådd.
Varför är det viktigt med samtalsgrupper för efterlevande?
– Det vi gör i Spes är att bryta ensamhet i ett trauma. Även om man har vänner som vill lyssna så är det väldigt validerande att möta någon med liknande erfarenhet. Det är ofta i de mötena hopp väcks om en framtid. När det gått en tid behöver man kanske inte längre stöd, men man kan behöva ha kvar ett forum där man tillåts prata om sin döde son eller mamma och där det får kännas naturligt. Därmed inte sagt att man inte kan göra något som vän eller kollega även om man inte har erfarenhet av suicid. Det är en enorm skillnad mellan att ha en enda person som vill lyssna mot att inte ha någon alls.
Vad är det främst människor som kontaktar er söker, och saknar, i form av stöd?
– Det man söker i mötet med Spes är gemenskap kring något väldigt svårt. Att bli bekräftad i det svåra är värdefullt. Man kan också behöva se konkreta exempel på att det går att leva vidare. Var sjätte timme tar någon sitt liv i Sverige. Det som saknas idag är framför allt rutiner och funktioner i samhället som säkerställer att drabbade erbjuds stöd. Civilsamhället drar ett väldigt tungt lass, vi saknar professionens bidrag. Men det pågår arbete i flera regioner och på myndighetsnivå vilket känns hoppfullt.
