Jenny visste att hennes man skulle ta livet av sig: “Jag levde med oron i flera år”

I ett radhus i Huddinge hälsar Jenny Hamrén Österlund välkommen och inne i vardagsrummet sitter Jennys nye man Andreas med parets gemensamma dotter Hedda i sitt knä.

Atmosfären är lugn, trygg och harmonisk. Så var det inte för några år sedan, då Jennys dåvarande man James valde att avsluta sitt liv i en skog inte långt härifrån.

Vi börjar från början. Det klickade direkt när Jenny träffade James 2010.

– Han mådde bra, var positiv och älskade livet, precis som jag.

I ett år hade de ett distansförhållande, men sedan flyttade James in till Jenny, som redan hade sönerna Ludwig och Elias. Tre år efter att de blev ett par fick de sin förste gemensamme son, Felix, och två år senare kom parets andre son, William.

De gifte sig och trodde att de skulle leva tillsammans resten av livet. Jenny beskriver bröllopsdagen som en av de bästa i sitt liv. Men lyckan varade inte länge.

– Egentligen var det nog i samband med att barnen kom som James blev alltmer personlighetsförändrad. Han sa att han kände sig deprimerad och nedstämd. Och han blev mer och mer uppgiven och upplevde att det var tungt att gå upp på morgonen.

Fick antidepressiv medicin

Efter ett tag tog Jenny med James till vårdcentralen. Ingen i deras närhet, vare sig släkt, vänner eller arbetskamrater, kunde se att James mådde dåligt. Men hemma kunde han inte dölja sin depression.

– Det var väldigt viktigt för James att hålla uppe en fasad. Han var butikschef på en märkesklädfirma, kom alltid i tid och var alltid propert klädd. En högpresterande och ambitiös person som aldrig någonsin skulle sjukskriva sig.

På vårdcentralen hade de svårt att förstå hur dåligt James mådde, för det syntes inte utanpå. Utåt sett levde han ju ett harmoniskt familjeliv.

James fick antidepressiv medicin och kognitiv beteendeterapi (kbt), vilket Jenny i efterhand har ifrågasatt. Hon tycker att han hade behövt gå och prata med någon om alla de känslor han hade inom sig. Kanske var kbt inte rätt väg.

– Han hade stängt så många känslor inom sig att han var som en tickande bomb. Jag var den enda han pratade med, men ju längre tiden gick, desto mindre pratade han med mig. Ibland kunde han vara så arg på mig och då tittade han inte på mig eller pratade med mig på en vecka. Och medicinerna hjälpte inte, berättar Jenny.

Jenny kände sig orolig för James mående och hon hade en konstant känsla av olust.

– Jag hade svårt att lämna James ensam. Om jag var i duschen var jag rädd att något skulle ha hänt när jag kom ut. Eller om vi hade bråkat och han gav sig iväg med bilen funderade jag på vad han skulle kunna göra mot sig själv. Jag bar på en ständig känsla av att han ville ta sitt liv, säger Jenny.

Kom till psykakuten

Jenny berättar att James alltid hade känt att han haft svårt med vänner och att liksom ”passa in”. Han undrade varför han inte var ”som alla andra”. Först två år innan James tog sitt liv fick han diagnoserna aspberger och add.

– Det var delvis en lättnad eftersom han fick en förklaring till varför han kände som han gjorde. Men han hade redan hittat sina strategier i vardagen. Hemma började nu helvetet på jorden, berättar Jenny, som beskriver hur arg han var och hur hon hela tiden försökte ha koll på sin man.

Jennys familj tog hennes oro på allvar, men resten av deras omgivning tyckte nog att hon överreagerade.

Den ständiga oron gjorde henne sjuk. Jenny hade fyra barn, jobbade 100 procent som undersköterska och hon levde med rädslan att hennes man skulle begå självmord. Läkaren sjukskrev Jenny för posttraumatisk stress och akut stressreaktion.

Två år före självmordet fick Jenny ett väldigt långt sms från James.

– Han skrev saker som att vi skulle få det mycket bättre utan honom och att han funderade på att lämna oss.

Jenny ringde då psykakuten, som sa att hon skulle ta med sig James in. Han gick med på det. Väl där frågade en läkare rakt ut om James funderade på att ta sitt liv. Han svarade då ja, och när läkaren frågade hur minns Jenny hur det gnistrade till i hans ögon.

– Han sa att han hade tänkt gå till en byggarbetsplats och klättra upp i ett höghus, för att sedan kasta sig ner med huvudet före. Han sa att det enda han ville göra var att ta sitt liv. Jag blev helt knäckt. Det enda jag ville var att få honom att älska livet och jag trodde där och då på allvar att det var mitt ansvar, säger Jenny, som nu vet att alla har ett eget ansvar för hur man ska må.

Polisen hittade James i skogen

Torsdagen den 11 oktober 2018 är ett datum som Jenny aldrig kommer glömma. Även om minnena fortfarande är i ett virrvarr minns hon vissa bitar så tydligt. Hon hade just varit på barnavårdscentralen med ett av barnen och sedan åkt och lämnat på förskolan.

Väl hemma igen drabbades hon av en olustig känsla. Fort sökte hon igenom alla rummen, rädd för att hitta sin man livlös. Hon hade en app som visade var James befann sig och när hon såg att han var hos psykologen blev hon genast lugn igen.

– Jag satte mig i duschen och bara grät. Vid det här laget var jag som en disktrasa. När jag kom ut ur duschen kollade jag appen igen och såg då att han hade lämnat psykologen och gett sig ut i skogen, mitt ute i ingenstans. Jag ringde flera gånger, men han svarade inte och då förstod jag.

Jenny ringde räddningstjänsten, som skickade polis och hundpatrull till platsen som Jenny angav. Det dröjde sedan inte länge förrän polisen skickade en patrull hem till henne. Dödsbudet väckte starka känslor.

– Vågor av sorg sköljde över mig, som förlossningsvärkar fast i själen. Det gick inte att värja sig mot de där vågorna. Jag minns att det första jag frågade var om han var kall när de påträffade honom. Och jag kommer ihåg att jag tyckte så synd om dem som behövde göra det här, att ha den här uppgiften som sitt yrke.

Snart kom vänner och bekanta hem till Jenny.

– Hela hemmet fylldes av människor som jag älskar och som älskar mig. Efter ett tag lugnade sig de där vågorna av sorg och jag satt mest som paralyserad. Någon beställde hem pizza, vilket kändes makabert. Jag fick inte i mig en tugga. Jag ville aldrig mer äta, aldrig mer gå ut, aldrig mer gå upp ur sängen.

Förklarade i ett avskedsbrev

En diakon och en präst kom dit och försökte hjälpa Jenny att berätta för barnen vad som hänt. De små killarna hade svårt att ta in det ofattbara. Andreas förklarar att det väl egentligen är först efter sex års ålder som man på riktigt kan förstå både sin egen och andras dödlighet.

Senare hittade Jenny ett avskedsbrev, där James förklarade att han aldrig hade känt att han hade passat in i den här världen, att Jenny var hans livs kärlek och att han älskade barnen över allt annat. Han skrev också att han var ledsen för vad han hade utsatt henne och barnen för.

Tiden efter självmordet turades familjemedlemmar till Jenny om att sova hos henne, handla, skjutsa till skolan och laga mat. Mest låg hon i sin säng. Emellanåt kom hon ut lite och kramade barnen, för att sedan återvända till sängen igen. Där och då kände hon sig otillräcklig som inte lyckades hindra honom från att ta sitt liv.

– Jag lyckades aldrig få honom att älska livet. Men jag kände mig också så ledsen på honom som utsatte oss för detta. Att jag, endast 33 år, skulle välja urna eller kista och blommor till min döde man. Och att jag skulle behöva ta med våra barn till bårhuset för att säga hejdå till deras pappa.

Jenny berättar hur hon lade ett brev hos honom där det stod ett förlåt för att hon inte lyckades hjälpa honom. Barnen hade pärlat plattor som de lade på sin pappas bröstkorg.

Barnen fortsatte gå i skolan på sina villkor. Ett av barnen ringde alltid vid lunchtid och ville komma hem. På förskolan, där man tidigare haft bilder och namn på barnens föräldrar, hade man nu tagit bort bilderna på alla förskolebarns föräldrar. Jenny är så tacksam för alla förstående och fina människor som behandlade henne och barnen med respekt och empati.

Jenny klickade speciellt med diakonen och hon kände att hon fick hjälp att sätta ord på och bearbeta sina känslor.

Jenny valde att utbilda sig till livscoach

Veckorna blev till månader och Jenny kunde knappt se på sig själv i spegeln.

– Jag var så grå. Jag kände inte igen mig själv, säger Jenny.

En tid efter tragedin fick Jenny idén att utbilda sig till livscoach.

– Jag kände så starkt att det var det här jag ville göra, och då tändes en gnista hopp i mig för första gången på länge. Jag åkte på en två veckors intensivkurs med människor jag inte kände. Och det visade sig vara precis vad jag behövde. När jag kom hem från den där kursen konstaterade min mamma att den grå Jenny var borta och att färgen hade kommit tillbaka på mina kinder.

Utbildningen blev en vändpunkt för Jenny. Hon drabbades av en sorts urkraft och gick från att bara försöka överleva dagen till att faktiskt börja leva igen. Jenny återvände aldrig till sitt jobb som undersköterska på sjukhuset. Istället började hon jobba som livscoach och nu hjälper hon människor som går igenom samma sak som hon har gjort, lider av psykisk ohälsa eller vill ha råd för att lyckas nå sina mål i livet.

– Genom de här samtalen känner jag att mitt liv får en mening. Jag känner på riktigt att jag är som klippt och skuren för det här, säger Jenny.

I juni år 2019 kom Jenny i kontakt med sin gamle vän Andreas, som jobbar som medium.

– Vi hade inte haft kontakt på väldigt länge, men när vi nu möttes var det som om vi hörde ihop. Vi inledde en relation och när han och hans två döttrar flyttade in här hos oss sa han: ”När jag går in igenom denna dörr kommer jag aldrig gå ut igen.” Andreas är min andra halva, min tvillingsjäl. Han är allt jag sökt efter hela mitt liv och han älskar livet precis lika mycket som jag gör.

Driver kursgård med Andreas

Jenny berättar att hon känner sig älskad ”på riktigt” – och Andreas nickar instämmande när Jenny säger att hon vet att det kommer vara de två livet ut.

– Vi driver nu ett företag tillsammans och känner starkt att vi har ett kall här på jorden. Vårt syfte är att få människor att förstå att man faktiskt kan leva sitt liv som man vill och inte hela tiden anpassa sig efter andras krav. Du är den viktigaste personen i ditt liv.

Jenny säger att hon aldrig tidigare har mått så bra som hon gör nu. Kärleken och livet är det viktigaste i hennes liv och det materiella spelar allt mindre roll. Jenny och Andreas har fått två barn, Hedda och Waldemar, och tillsammans rattar de jobb och hushåll och tar hand om sina åtta barn, även om de aldrig bor hemma samtidigt.

Paret har också förverkligat drömmen om en gård där de håller kurser på temat andlig och personlig utveckling, föreläsningar och peppande utmaningar. Kursgården ligger i Vara i Västergötland.

– Jag är dessutom tv-aktuell tillsammans med Andreas i programmet Spökjakt, som sänds på Discovery+.