Stickdesignern Birger mobbades i skolan: ”Tuffa till dig”

Birger Berge designar vackra yllekläder med mönster inspirerade av traditionella stickade kläder. När vi träffas har han med sig en väska full med plagg som han har skapat – och en bild av damen som lärde honom konsten att sticka, mormor Sanna, som tyvärr inte längre är i livet.

– Jag gillade att vara hos henne. Det var en trygg och hälsosam tillvaro. Jag var inte så förtjust i lukterna som följde med min farfars arbete i ladugården och deltog hellre i hushållsarbetet tillsammans med mormor. Jag putsade mässing eller städade. Och sedan lät hon mig ha min egen stickning för att förhindra mig från att fippla med hennes. Det var roligt, tyckte jag, minns han med ett milt leende.

Familjen Berge bodde i Naustdal, en stad som på den tiden hade omkring 2 500 invånare. Birger hade en tvillingbror och en äldre bror. Båda hans föräldrar arbetade heltid på Posten och eftersom de inte hade någon förskoleplats till barnen hade de en hel del logistiska utmaningar.

– Trots att mormor och morfar bodde en halvtimmes bilresa bort var vi där ofta och det var så jag blev introducerad för handarbete. Det var för övrigt många i vår familj som arbetade med sådana saker. Mamma sydde gardiner till alla fönster i huset medan vi tre pojkar sprang runt. Det stickades, vävdes och syddes.

Birger lärde sig sticka lappar och halsdukar och sätta ihop dem tillsammans med mormor. Hon hade beställningar på strumpor till folkdräkter, ett hantverk som gav en liten extrainkomst. Livet i mormors vardagsrum var alltid bra.

Birger mobbades i skolan

Kanske hade Birger inte tänkt sig att prata om de dåliga saker som hände under hans uppväxt, men i samtalet om hur viktig mormor var går det inte att komma ifrån att skollivet inte var bra.

– Jag skilde ut mig. Min röst var ljus och ”tjejig” och dessutom var jag knubbig. Och det fastnade de andra barnen för tidigt, säger han.

En pojke som valde syslöjd när det skulle väljas mellan det och träslöjd utmärkte sig. Hånfulla skratt och elaka kommentarer blev en del av vardagen i skolan.

– Jag var inte välkommet sällskap. Jag kallades för tjejig och gay, långt innan jag visste vad ordet betydde.

Läraren tog inte mobbningen på allvar

Hans föräldrar var förtvivlade och berättade för läraren vad Birger utsattes för. Vid ett möte sa läraren: ”Varför försöker du inte bara vara vanlig?”

Det är smärtsamt att höra hans historia. Inget barn ska behöva stå ut med det som var Birgers vardag i skolan. Han vaknade ofta och hade ont i magen och ville inte gå till skolan.

– När lärare inte tar mobbning på allvar blir det svårt, säger han.

Han minns en händelse som inträffade på en rast. En klasskamrat knuffade ner honom från en hög klätterställning. Birger föll på magen och tappade andan. En flicka kom och hjälpte honom upp. Hon följde honom in till läraren medan Birger kippade efter andan och grät.

– Läraren sa: ”Nu måste du tuffa till dig.” En sådan händelse gör något med dig. När det är sättet du bemöts på slutar det med att du inte kan tillgodose dina egna behov. Till slut orkade jag inte dela alla smärtsamma händelser med mina föräldrar eftersom jag lärde mig att det inte hjälpte. Skolgården var utanför deras kontroll.

Förstod att han var intresserad av pojkar

Birger säger att hans föräldrar kämpade för honom många gånger under flera år. Som tur var, mitt i allt detta, hade han också vänner.

– Att prata om det gör mig ledsen. Det gör ont att tänka på att andra ville besluta om vad jag skulle tänka eller känna, vem jag skulle vara.

Inte heller blev det bättre i gymnasiet. Fritt valt arbete var ett ämne där de flesta valde att ta mopedkörkort. Birger valde att virka en bordsduk.

– I skolan tyckte alla att jag gjorde fel, oavsett vad jag gjorde, så jag valde att inte ge upp, sammanfattar han.

Redan i de tidiga tonåren förstod Birger att han var intresserad av pojkar, men han berättade det inte för någon. När han var 16 pratade han med sina föräldrar om det. De sa att de hade förstått det för länge sedan.

– Jag har haft tur med mina föräldrar. De lät mig leka med dockor och dockhus som barn. De lät mig vara mig själv och sa att de förstod hur det låg till redan när jag var 3 år gammal.

Under hela tiden fortsatte Birger att ha sin mormor som en trygg hamn. Hon lärde honom sticka strumpor. Livet var som bäst när han fick ägna sig åt sina intressen.

– Jag kände att hon tyckte om mig precis som jag var. Jag visade henne mina handarbetsprojekt och hon berömde mig. För mig blev handarbete något där jag kunde klara mig själv. Mormor förstod också att jag tyckte om pojkar. Det är så det är, signalerade hon, utan att det behövde sägas med ord. För henne gjorde det ingen skillnad.

Drabbades av anorexi i gymnasiet

När Birger började gymnasiet kom konsekvenserna av all mobbning. Rädslan för att sticka ut gav honom ångest och gjorde att han fick anorexi.

– Det var svåra år, säger han.

Birger flyttade till Bergen för att studera historia. I början var han rädd för att andra inte ville honom väl, en rädsla som påverkade det sociala livet. Han höll sig undan från andra. Men sedan har saker och ting gradvis förändrats till det bättre.

– På det stora hela var 20-årsåldern bra. Så småningom fick jag en pojkvän som också följde med mig och besökte mormor. Det som hände när jag var barn och ungdom har vi i familjen sedan inte pratat så mycket om. Jag har fått lägga det bakom mig.

Specialist på queer-historia

Birger utbildade sig till historiker och har queer-historia som sin specialitet. Det innebär att han vet allt som är värt att veta om kampen för gay- och queerpersoners rättigheter i Norge. Sitt dagliga arbete har han hos Raftostiftelsen, som undervisningsrådgivare på temat fred och mänskliga rättigheter. Han är en stolt, homosexuell man och kallar sig själv ”hemmabög” eftersom han tycker om att baka och sticka. På Instagram har han över 65 000 följare.

– Jag skapade ett stickkonto på Instagram 2016, tillsammans med en före detta pojkvän. När det tog slut mellan oss startade jag mitt eget. I början handlade det om både mat och stickning, men så småningom släppte jag maten. Nu delar jag med mig av de stickade plaggen jag designar. En stor del av fritiden går jag och funderar över hur mönstren ska vara och ritar upp dem i diagram. Och min inkorg är full av positiva reaktioner på mina modeller, säger han.

Just nu är han singel och han saknar en kärlek i sitt liv.

– Men det ordnar sig säkert en dag. Livet är ändå bra nu.

Gav ut stickbok med nordiska mönster

Birger känner att han har flow när han stickar och att han får utlopp för sina idéer när han designar. Han gav nyligen ut stickboken Stickning med nordiska mönster.

Mormor Sanna dog för två år sedan. Hon hann precis få sitt barnbarns första stickbok och var stolt och glad. Bilden på henne och mamma Målfrid när de beundrar boken bär Birger med sig i sin laptop.

– Mormor hade demens de sista åren, så det var en utdragen sorg. Men ända till slutet ville hon veta vad jag stickade och om jag mådde bra.

Birger har valt att dela med sig av sina smärtsamma barndomsminnen i förhoppning att någon kan lära sig något av dem. Han tror att det än idag är smärtsamt och svårt för barn som avviker från standardmallen. Mobbning kan ta sig många olika uttryck och är, på grund av sociala medier och smartphones, på sätt och vis värre idag än när han växte upp. Uppmärksamma vuxna behövs mer än någonsin.

– Jag hade sluppit en hel del sorg om mina lärare hade förstått, säger han.