Ätstörningen tog nästan Elsas liv – idag är hon läkare: ”Vill hjälpa andra”

Som ett akut rop på hjälp ville Elsa Hassler avsluta sitt liv. Hon gjorde vad som krävdes för att gå in i mörkret. Hon satt i familjens källare och hade bestämt sig för att dö, för att komma ifrån all smärta och ångest.

– Mamma hade precis talat om för mig att jag skulle bli tvångsinlagd. Det var nödvändigt för att jag skulle överleva, men jag ville hellre dö än att bli tvångsmatad och kontrollerad dygnet runt.

Elsas mamma Magdalena Hassler, 57, följde efter dottern till källaren och fann henne i tid.

– Hon sprang fram till mig, avbröt min handling och vi grät och klamrade fast oss vid varandra. Mina föräldrar har fällt många tårar för min skull, men jag har aldrig sett mamma storgråta på det sättet förr. Det var vändningen efter många år som ätstörd.

Mamma Magdalena nickar och säger att det är det värsta som kan hända när ens eget barn inte längre vill leva.

– Jag har haft bröstcancer men Elsas anorexi var mycket värre. Vi hade kämpat mot sjukdomen så länge. Jag önskar att hon hade blivit inlagd långt tidigare men sjukvården ville vänta, säger Magdalena.

Hon poängterar att det är viktigt att bryta ätstörningen så fort som möjligt. Anorexi är en livshotande sjukdom.

Ätstörningen började tidigt

Idag är Elsa Hassler 26 år och har nyligen tagit läkarexamen. Det hade hon svårt att föreställa sig när hon var som sjukast. Sjukdomen smög sig på redan i 12-årsåldern, men till en början förstod ingen att Elsa drabbats av anorexi.

– Jag slutade spela fotboll och bestämde mig för att springa och äta hälsosamt. Jag sög i mig allt jag läste om nyttig kost och stegvis begränsade jag ätandet, samtidigt som jag tränade allt mer. I efterhand har jag läst i mina dagböcker hur jag registrerade allt jag stoppade i munnen. Det kunde stå: ”Nu har du ätit fem sötsaker den här veckan, skärpning!”

Elsa berättar att det var under höstlovet i sjunde klass som hennes föräldrar upptäckte att allt inte stod rätt till. Delar av familjen tillbringade en weekend i Berlin och Magdalena noterade dotterns begränsade ätande.

LÄS ÄVEN: Markus diagnostiserades med OCD som 9-åring: “Tvånget tog över hela familjen”

– Mamma och pappa tog upp saken med mig när vi kom hem och då insåg jag själv att jag var sjuk. Jag har haft sjukdomsinsikt hela tiden sedan dess.

Magdalena berättar att Elsa tidigare var en tjej som gillade att baka och gärna åt sötsaker. Under resan upptäckte hon att dottern hade ett nytt beteende kring mat och fikabröd.

– Vi hade tillverkat egen choklad på en chokladfabrik och Elsas kusin åt sin choklad på en gång. Det gjorde inte Elsa. Sjukdomen blev snabbt sämre och vid jultid var Elsa riktigt sjuk.

Tränade i smyg

Barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, kopplades in, Elsa gick i samtal och vägdes regelbundet. Hennes önskan har varit att bli frisk, men anorexin hade henne i ett så starkt grepp i många år att det inte gick. Livet bestod av konstanta bråk och ångest. Hela familjen fick regelbundet åka på familjeterapi till en ätstörningsenhet i Stockholm, men sjukdomen blev bara värre.

Elsa tog varje tillfälle i akt att träna. Om hon satt stilla mer än en halvtimme kröp det i kroppen.

– Jag blev expert på att smygträna. När familjen såg tv sprang jag upp och nedför källartrappan och jag smög ner i källaren och hoppade på stället för att lindra min ångest. Det var som att sjukdomen tog över min kropp.

Magdalena nickar och minns Elsas ångest över att sitta still under den en timme långa flygresan till Stockholm.

– Hon smugglade med sig hantlar och gick in på toaletten för att smygträna och på kvällen skulle hon ut och springa Hon grät högljutt om hon inte fick det.

LÄS ÄVEN: Anhörigvårdare: Så undviker du att bli utbränd av att ge omsorg

Anorexin påverkade hela familjen

Magdalena fick stanna hemma från jobbet i flera månader för att bevaka Elsa så att hon åt och lät bli att träna.

Hela Elsas liv upptogs av sjukdomen och hon hade knappt några sociala kontakter under högstadiet, när alla andra levde ett roligt ungdomsliv.

– Jag fick bara gå enstaka timmar i skolan för att inte kunna smussla med mitt ätande. Jag hade konstant ångest när jag inte fick träna som jag ville eller när mina föräldrar bad mig äta. Ofta satt jag instängd i en liten garderob, där jag grät och hyperventilerade av smärtsam ångest.

Elsa säger att den första fråga hennes fem år yngre lillebror Hugo ställde när han kom hem från skolan var: ”Hur mår Elsa idag?”

– Sjukdomen har orsakat otroligt mycket sorg och smärta i hela familjens liv och det gjorde så ont i mig när jag såg mina familjemedlemmar i tårar för min skull. Jag ville bli frisk, men jag klarade inte av det.

Tvångsvårdades för sin ätstörning

Elsas viktkurva pekade nedåt, längdtillväxten stannade av och hon fick aldrig mens som sina kompisar. Det var då hennes föräldrar bestämde att Elsa skulle bli tvångsinlagd och det var då Elsa bestämde sig för att göra slut på sitt liv.

– När mamma avbrutit mitt självmordsförsök gick jag med på att bli inlagd. Mamma och pappa ville att jag skulle vårdas på universitetssjukhuset i Umeå eftersom både pappa och min faster är läkare i Sunderbyn som var vårt hemsjukhus.

Elsa vårdades tre veckor på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen och Magdalena fanns vid sin dotters sida hela tiden.

– Mamma är otroligt stark och jag är så tacksam för att hon alltid fanns hos mig, även om jag hatade kontrollen när jag var som sjukast.

LÄS ÄVEN: Fotograferandet räddade Sophie under utmattningen: ”Ett nytt liv”

Under sjukhusvistelsen fick Elsa lov att äta det personalen hade bestämt, annars skulle hon sondmatas. Elsa bestämde sig för att göra allt som krävdes för att snart få åka hem.

– Men det var tufft. Jag bad mamma att ta ansvar för att jag stoppade i mig allt det som i mina ögon var otillåtet – och jag grät efteråt. Ångesten var ständigt närvarande.

Till slut hade svältläget i kroppen brutits. Elsa fick åka hem och fortsätta den långa vägen mot tillfrisknandet med psykologsamtal och invägningar på hemsjukhuset.

Men det var en lång väg kvar till att bli frisk och redan på bussen hem kom det första bakslaget.

– Jag berättade för Elsa att hon fortfarande inte fick träna när vi kom hem. Hon stod upp i bussen och grät hela den flera timmar långa resan hem. De andra passagerarna måste ha tyckt att jag var en dålig mamma som inte tog hand om mitt ledsna barn. Säger Magdalena och berättar att känslan av skuld, skam och att vara en dålig förälder återkom genom hela sjukdomstiden.

– När vi gick på BUP för samtal och vägning och Elsa inte gått upp i vikt kände jag mig alltid lika misslyckad. Vi hade inte klarat av hemläxan.

Besökte ätstörningsenhet

Elsa säger att hon ser hela högstadiet som en tid då sjukdomen styrde hennes liv och gymnasiet som en återhämtning. Inte förrän efter studenten kände hon sig redo för livet.

– Jag bestämde mig för att åka till Australien för att ta igen mina förlorade ungdomsår. Jag skulle bara ha roligt och pluggade träning och hälsa på universitetet. Jag fick nya vänner och ingen visste att jag haft en svår ätstörning.

– Det var också i Australien jag som 20-åring fick min allra första mens. När jag skrev det i vår familjechatt blev nog alla lika glada. Det var ett kvitto på att jag var frisk, säger Elsa och berättar att hon hade hunnit börja oroa sig för om hon alls skulle kunna bli mamma i framtiden.

LÄS ÄVEN: Utbrändheten visade sig vara vitaminbrist: “Jag kände att det var något som inte stämde”

Efter året i Australien ville Elsa lära sig mer om kroppen och bestämde sig för att bli läkare. Förra sommaren tog hon examen och nu tjänstgör hon som AT-läkare. Drömmen är att öppna en kvinnoklinik och hjälpa tjejer och kvinnor med allt ifrån ätstörningar till graviditet och klimakteriebesvär.

– När jag besökte en ätstörningsenhet som läkarstudent väcktes starka känslor i mig. Det är 14 år sedan jag själv vårdades där. Nu vill jag hjälpa andra med psykisk ohälsa.

Vill visa att det går att bli frisk

Under utbildningen har Elsa lärt sig mer om anorexi och ätstörningar. Som att det är den dödligaste psykiatriska sjukdomen bland unga och att den ärftliga faktorn är stark.

– Jag hade också en ätstörning i 20-årsåldern. Min mens försvann under flera år och jag var rejält underviktig. Det var när jag träffade min man Arne som det vände för mig. Jag berättade allt för honom och ville så gärna delta i det sociala livet som man omöjligt kan som ätstörd, berättar Magdalena.

Elsas sjukdom kom också att begränsa hela familjens sociala liv.

LÄS ÄVEN: 3 yogapositioner att starta dagen med: Få en bättre morgon på 10 minuter

– Tidigare hade vi ett stort socialt umgänge och var ofta på middagar hos vänner. Det gick inte när Elsa var sjuk. Allt fokus var på att få henne att äta och att hindra henne från att träna.

Det var så mycket som var tufft under de svåra åren att Magdalena förträngt en hel del och även om Elsa varit frisk i flera år nu säger hon att hon alltid kommer att vara vaksam på dotterns relation till mat.

Elsa och Magdalena väljer att berätta sin historia för att belysa hur viktigt det är att söka vård i tid, innan de sjuka vanorna fått ett alltför starkt fäste.

– Ångest och kontrollbehovet kring mat och träning kan ta över hela ens liv. Jag vet hur det känns, men jag vet också att sjukdomen går att bli av med, det går att bli frisk! säger Elsa.

Om du behöver akut hjälp

• Vid akut läge ring 112 eller besök en psykiatrisk akutmottagning
• Självmordslinjen Mind. Ring 901 01. Eller chatta på www.mind.se/chatt/
• Jourhavande medmänniska. Ring 08-702 16 80 eller chatta på www.jourhavande-medmanniska.se/chatt/
• Jourhavande kompis hos Röda Korset. För barn och unga upp till 25 år. Chatta på www.rkuf.se/fa-hjalp/Jourhavande-kompis/
• Riksförbundet för Suicid Prevention och Efterlevandes Stöd, SPES. Ring 020-18 18 00.